Tyskland tvärvänder: Bryter mot traditionella Rysslands-linjen

Beslutet att leverera vapen till Ukraina, höja utgifterna för landets säkerhet, samt injicera ytterligare 100 miljarder euro för en upprustning av försvaret har i veckan beskrivits som ett epokskifte i tysk utrikes- och säkerhetspolitik.

– Putin har fått Tyskland att lämna sin komfortzon som ingen annan ledare före honom, säger Christian Mölling, säkerhetspolitisk analytiker och forskningschef för den utrikespolitiska tankesmedjan DGAP, under en presskonferens i Berlin i onsdags.

Blockerade först Swift-beslut

Tysklands svar på Putins krig har kommit sent. Sedan annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina 2014 har EU:s störst land konsekvent vägrat att stötta Ukraina med vapen. Efter att krisen tilltagit under 2021 har den hållningen ifrågasatts allt starkare. Liksom Tysklands tvekan inför att införa vissa sanktioner mot Ryssland. 

Under torsdagskvällen förra veckan, samtidigt som Putins trupper tog sig djupare in i Ukraina, var Olaf Scholz en av de regeringschefer som under ett toppmöte i Bryssel blockerade beslutet att utesluta Ryssland ur betalningssystemet Swift.

Svårigheterna för Olaf Scholz att tala klarspråk mot Ryssland nådde parodiska nivåer när han under krisdiplomatins mest intensiva fas vägrade nämna den ryska gasledningen Nord Stream 2 vid namn. 

– Det finns en tradition inom SPD att hålla tillbaka kritiken mot Ryssland, och dessförinnan Sovjet, säger statsvetaren Gesine Schwan, tillika SPD-veteran och ordförande för partiets särskilda värdekommission.

Indirekt attack på Merkel

Traditionen, som går tillbaka till Willy Brandts östpolitik under kalla kriget, har nu fått allt starkare konkurrens av en mer realpolitisk strömning. Dit räknar sig bland annat Gesine Schwan själv, som förra året uttalade sitt stöd för den då känsliga frågan om vid bestämda tillfällen tillåta beväpnade drönare i det tyska försvaret.

Samtidigt tycker hon det var bra att Tyskland, först genom Angela Merkels regering och därefter genom Olaf Scholz, valt att inte skicka tyska vapen till Ukraina under konfliktens tidigare faser.

– Argumentet att inte leverera vapen till krigsområden eftersom det kan förlänga krisen är fortfarande riktigt, säger Gesine Schwan.  

Angela Merkels senaste försvarsminister har i veckan varit betydligt mer kritisk. 

”Jag är så arg på oss, eftersom vi misslyckats historiskt. Efter Georgien, Krim och Donbass har vi inte förberett någonting som verkligen hade kunnat avskräcka Putin”, skrev Annegret Kramp-Karrenbauer, CDU, på Twitter samma dag som invasionen startade.

En kritik som i veckan har tolkats som en indirekt attack på den förra förbundskanslern. 

”Försvaret är ett renoveringsfall”

– Vad som var rätt och fel är ofta relativt enkelt att avgöra i backspegeln. Projekt som Nord Stream 1 och Nord Stream 2, som började byggas efter 2014, initierades inom ramen för en föreställning om en världsordning baserad på regler och värderingar. Den världsordningen är inte att rädda längre. Vi befinner oss i en annan tid, säger Herfried Münkler, professor emeritus i politisk teori vid Humboldtuniversitetet i Berlin.

Och nu står Tyskland där med ett löfte om kraftigt ökad försvarsbudget och vapenleveranser till ett krigsområde. Ett beslut som skapar reaktioner inte bara inom landet, utan även utanför. Under pressträffen med Christian Mölling från DGAP berättar en grekisk journalist om oron i sitt hemland för ”ett Tyskland som åter beväpnar sig.” 

Historien är en faktor, inte bara för Putins propaganda, utan också för vilka beslut som EU:s största land väljer att gå fram med.

– Tysklands position har alltid varit utslagsgivande för krig och fred i Europa, säger Christian Mölling, men betonar också att den tyska upprustningen sker från en låg nivå.

– Försvaret är ett renoveringsfall. Vi har totalt urvattnade strukturer. Och den ökade försvarsbudgeten om två procent av BNP är egentligen det som Nato ändå förväntar sig av oss. Och Tyskland har inte förändrats över natten. Vi har inte blivit en annan stat. Vi skapar förutsättningar att agera starkare militärt, men det betyder inte att den tyska mentaliteten förändrats i grunden, säger Christian Mölling.

Vad händer med gasen?

Detsamma kan säga gälla för landets beroende av rysk gas och olja. Även om Nord Stream 2 nu har stoppats flyter rysk gas fortfarande genom bland annat Nord Stream 1. Liksom de tyska betalningarna i den andra riktningen.

– Frågan om beroendet av gas och olja från Ryssland är över 30 år gammal. Också under kalla kriget sades det att vi gjorde oss beroende av gasleveranser. Tysklands svar var hela tiden att beroendet är ömsesidigt och därmed inte farligt. Bland de sovjetiska makthavarna var detta något man kunde lita på. De var konservativa politiker, inga våghalsar som Putin, säger Gesine Schwan, som själv träffade den ryske presidenten på partikollegan Gerhard Schröders 60-årsfirande 2004.

Den dåvarande förbundskanslern är vän med Putin och har länge stått under häftig kritik för sin roll som lobbyist för det ryska gasbolaget Gazprom. 

– Schröders ansvar är oändligt stort. Hans uttalande att han agerar som privatperson håller inte, enligt mig. Någon som en gång har varit förbundskansler är slutligen aldrig fullt ut privatperson, säger Gesine Schwan.

Enligt energiministern Robert Habeck, de Gröna, klarar sig Tyskland fram till hösten om Ryssland skulle välja att stoppa sina leveranser. 

– Vi är förberedda på det, sa han till tysk public service-radio tidigare i veckan och meddelande att det även kan bli aktuellt att förlänga driften av landets kolkraftverk till efter det planerade avvecklingsdatumet 2030.

”Historiskt ansvar mot Ukraina”

Under torsdagen kom uppgifter om att de utlovade 1 000 tyska pansarvärnsvapen och 500 luftvärnsrobotarna till Ukraina får sällskap av ytterligare sovjetiska 2 700 luftvärnsrobotar av märket Strela ur gamla DDR-lager. 

Herfreid Münkler tror inte det är sista budet. 

– Jag tror att frågan kommer att ställas om en egen, europeisk nukleär avskräckningsmöjlighet, säger han.

Och om Ukraina faller, vad blir Tysklands svar då? Christian Mölling pekar här på Tysklands historiska ansvar. 

– Då ser jag det som Berlins plikt att ta emot en ukrainsk exilregering. Vi har under konfliktens inledning inte tagit vårt ansvar, vare sig de sista månaderna eller åren efter 2014. Det her lett upp till det nuvarande läget. Vi har inte tagit Putin på allvar. Dessutom har vi ett historiskt ansvar, inte bara gentemot Israel, utan också gentemot Ukraina, säger han.