Solen går ner över husen i Saratovka, en by i norra Armenien. På avstånd syns snöklädda berg som smeks av kvällsljuset. Det är tyst. Bara hönornas kacklande och hundarnas skall bryter stillheten. Så brukar det vara i de armeniska byarna den här tiden på året.

Saratovka, som präglats av avfolkning sedan Sovjetunionens fall för 35 år sedan, har de senaste åren fått flera nya invånare. Det började med att en familj från Nagorno-Karabach, den omtvistade regionen som formellt ligger innanför Azerbajdzjans gränser, kom dit våren 2024. Sedan flyttade ytterligare en familj in. Nu sägs fler vara på väg.

– Det har varit några tuffa år, medger den 26-åriga Elina Balasanyan.

Hon är en av de omkring 100 000 armenier som flydde Nagorno-Karabach i september 2023, efter en azerbajdzjansk blixtoffensiv. Efter mer än tre decennier av fredsförhandlingar så valde Azerbajdzjan till slut en militär lösning till konflikten. Det föregicks av en nio månader lång blockad, där den armeniska befolkningen inte hade tillgång till mat, sjukvård eller energiförsörjning. Efter blixtoffensiven upphörde den över 1 500 år långa sammanhängande armeniska närvaron i utbrytarrepubliken på bara några dagar. I dag är regionen obefolkad.

Sedan dess har många försökt bygga upp sina liv på nytt i Armenien. Utmaningarna har varit stora. Det blev inte minst tydligt inför parlamentsvalet den 7 juni, då karabacharmenierna återkommande användes som slagträ i den politiska debatten.

– Det har gått bra för min familj att slå rot här. Vi har en hönsgård. Äggen, som har naturliga färger – som påskägg – säljer vi till restauranger i Jerevan. Men alla våra vänner hemifrån är utspridda över hela landet, säger Elina Balasanyan.

Hindrats från att rösta

Trots det starka stöd som mötte de nyanlända hösten 2023 har situationen därefter varit komplicerad. Regeringen införde visserligen ett särskilt månadsstöd, men pengarna försvann ofta i stigande hyror. Många vittnade om att hyresvärdar anpassade hyrorna efter bidragens storlek, vilket i praktiken åt upp stödet.

Från regeringens sida har man samtidigt motsatt sig krav på särskilda rättigheter för gruppen. Kritiker har beskrivit politiken som en form av assimilering, där målet varit att motverka att karabacharmenierna utvecklar egna parallella samhällen.

Karabacharmenierna har också haft särskilda flyktingpass. Genom komplicerade administrativa processer har de kunnat byta dem mot armeniska pass. Inför valet förekom återkommande anklagelser om att myndigheterna fördröjde handläggningen. Kritiker menade att det handlade om politik: många karabacharmenier betraktas som oppositionellt sinnade.

Klyftan mellan många av de nyanlända och regeringen bottnar i olika syn på konflikten med Azerbajdzjan. Medan oppositionella anklagar regeringen för att ha förlorat Nagorno-Karabach till Azerbajdzjan menar regeringssidan att det var oppositionen, varav delar av den tidigare styrt Armenien, som genom absoluta krav i fredsförhandlingarna skapat situationen. 

Azerbajdzjans krav på Armenien

Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan, som ofta beskrivs som EU-vänlig i kontrast till en mer Rysslandsorienterad opposition, har av flera bedömare ansetts se karabacharmenierna som ett politiskt hot. De bär en tung nationalistisk status med ett stort stöd i den armenisk diasporan. 

Regeringsföreträdare har varnat för att gruppen kan vara mottaglig för ryskt inflytande. I vissa fall har sådana farhågor haft visst fog. Det finns exempel på organisationer och personer med nära kopplingar till Ryssland som aktivt försökt stärka oppositionen genom både resurser och narrativ.

Men verkligheten är mer komplicerad än bilden av en Rysslandsstödd opposition på ena sidan och en EU-vänlig regering på den andra.

Inför valet sökte Pasjinjan en konstitutionell majoritet i parlamentet. Det skulle ge regeringen möjlighet att utlysa en folkomröstning om grundlagen, vilket är nödvändigt för att blidka Azerbajdzjan i fredsförhandlingarna, som i sin tur anser att det finns skrivningar i den armeniska konstitutionen som utgör territoriella anspråk på dem. Om inte dessa skrivningar tas bort har Azerbajdzjans president Ilham Alijev meddelat att inget fredsavtal kommer att undertecknas.

I avtalet finns samtidigt en paragraf om att parterna ska motverka separatistiska rörelser. Bland oppositionella armenier finns därför en utbredd uppfattning om att regeringens motstånd mot karabacharmeniernas särskilda status ytterst hänger samman med krav från Azerbajdzjan och, indirekt, USA.

Ökad hatretorik mot karabacharmenier

En färsk rapport från den Jerevanbaserade tankesmedjan Regional Center for Security and Democracy visar att hatretoriken mot karabacharmenier ökade kraftigt under valrörelsen. Särskilt pekas Pasjinjan ut som en central aktör.

Ett uppmärksammat exempel är när Pasjinjan hamnade i ordbråk med aktivisten Arthur Osipyan. Kort därefter greps Osipyan på grunder som av många uppfattades som politiskt motiverade. Reaktionerna blev så starka att även regeringsvänliga civilsamhällesorganisationer kritiserade beslutet.

– Här i Saratovka kan vi gudskelov hålla oss borta från det mesta som har med politik att göra. Vi känner inte av det där. Jag har dock många vänner som har svårt att få jobb, så jag försöker locka hit så många som möjligt, säger Elina Balasanyan.

Dagen efter valet stod det klart att tre partier klarade parlamentsspärren. Pasjinjans Civil Contract fick inte den majoritet partiet hade hoppats på. Samtidigt var det proryska oppositionspartiet Prosperous Armenia bara 59 röster från att ta sig in i parlamentet. Kort därefter kom uppgifter om felräkningar i flera vallokaler, vilket väckte spekulationer om att partiet ändå skulle kunna passera spärren.

Från demokratikämpe till auktoritär

När valmyndigheten fastställde det slutliga resultatet den 14 juni stod det dock klart att Prosperous Armenia fortfarande hamnade utanför parlamentet. Därmed fick Civil Contract tillräckligt med mandat för att utse domare till konstitutionsdomstolen, men inte till en folkomröstning. Oppositionen har lovat att blockera alla försök till en folkomröstning – så länge motivet verkar vara att tillgodose Azerbajdzjans krav.

Tre vallokaler hade samtidigt ogiltigförklarats och skulle inte räknas om, något som civilsamhällesorganisationer kritiserade som oförenligt med konstitutionen. Kritiken förstärkte bilden hos många av att Pasjinjan gått från demokratisymbol efter Sammetsrevolutionen 2018 till en ledare som i allt högre grad centraliserar makten.

Frågan är nu om ett fredsavtal mellan Armenien och Azerbajdzjan kommer kunna undertecknas eller om processen pausas. Om det sker är det många som tror att Armenien kommer ha svårt att bryta den delvisa isolering som landet besitter och på sikt i så fall närma sig EU ytterligare.

Mitt i det politiska tumultet står karabacharmenierna kvar som slagträn i debatten.

– På sikt är jag orolig för att mina barn inte kommer att tala vår dialekt och att de inte kommer att ha vänner som förstår deras ursprung. Vi motarbetas, säger Elina Balasanyan.