Sedan nästan ett årtionde har Venezuelas ekonomi befunnit sig i en djupnande kris, med hyperinflation, många basvaror omöjligt dyra för de som inte har utländsk valuta, och runt fem av landets 30 miljoner invånare som utvandrat.
Men i början av augusti förklarade president Nicolas Maduro triumferande att ”Venezuela har den högsta tillväxten i Latinamerika och Karibien. Det är verkligt övertygande, hoppingivande data”. Den 17 augusti tillkännagav landets centralbank en tillväxt på 17 procent jämfört med ett år tillbaka, fast underlaget var oklart.
CEPAL, en ekonomisk forskningsstiftelse, förutspår också en tillväxt på runt tio procent under 2022. Inflationen har också fallit från nivåer på 100-tals procent årligen till tvåsiffriga tal, om än fortfarande på nivåer över 50 procent. Den internationella situationen har blivit fördelaktigare: oljepriset har stigit och Venezuela har blivit ett alternativ för länder som vill avveckla sin import från Ryssland. Oljeproduktionen har gått upp från sin absoluta botten på 500 000 fat om dagen till runt 700 000.
Vardagliga transaktioner går numera enklare tack vare att regeringen accepterat dollar som en parallell valuta.
Manuel Sutherland, en vänsterekonom som numera är en hård regeringskritiker, visar dock i en kommentar rent matematiskt vilken utmaning det är för landet att återvända till någon slags normaltillstånd. Sedan 2013 har landets BNP sjunkit med runt 80 procent, uppskattar han; det betyder att efter ett år med så hög tillväxt som tio procent, skulle dess ekonomi fortfarande bara vara 22 procent av sin nivå innan krisen. Oljeproduktionen är ännu bara en tredjedel av vad den var så sent som 2017, och industrin har stora problem att repararera sina anläggningar när sanktionerna mot landet stoppar import av reservdelar.
Den återhämtning som har skett verkar dessutom till stor del hänga ihop med att överge de sista resterna av det socialistiska projekt Maduro i teorin fortfarande bekänner sig till. Vardagliga transaktioner går numera enklare tack vare att regeringen accepterat dollar som en parallell valuta. ”Speciella ekonomiska zoner” har införts med mycket generösa regler för utländska investerare, ofta från Kina och Iran. Den mest expansiva sektorn är så kallade ”bodegones”, köpcenter med importerade varor för den rika minoriteten i landet, samtidigt som bland annat lärare och universitetsanställda just nu protesterar mot stagnerade löner. Aporrea, en webbtidning till vänster, kommenterar att tidigare presidenten Hugo Chavez ”skulle förfäras om han steg ner från himlen”.
Varför är då landet fortfarande relativt politiskt lugnt? Till stor del för att oppositionen är så svag. När parlamentets talman Juan Guaidó utropade sig till ”den legitima presidenten” 2019 slöt många upp kring honom. Sedan dess har en allt vanligare uppfattning också bland regeringskritiska blivit att han mest utnyttjat positionen till att resa runt mellan internationella evenemang och ta emot pengar från allehanda håll. Guaidó stödjer också de hårda sanktioner som Trump-administrationen införde 2017, medan många andra Maduro-kritiker menar att resonemanget bakom dem – att göra situationen i landet så outhärdlig att folket eller militären tvingas göra uppror – är omoraliskt och ohållbart. De allt fler tidigare chavister som tappat tron på Maduro lär knappast heller vilja samarbeta med högeroppositionen, med dess historia av kuppförsök.
Journalisten och Venezuelaexperten William Neuman framför en annan idé i The Guardian: om sanktionerna skulle lyftas, människor vara mindre desperata att överleva i vardagen, och de runt fem miljoner som flytt landet skulle börja komma tillbaka, skulle det också kunna leda till att ett starkare politiskt alternativ dyker upp.
