Vilken är den viktigaste frågan och de största utmaningarna för fackligt organiserade arbetare i Filippinerna just nu?

– Vi har många utmaningar. Dels kämpar vi mot kränkningar av fackliga och mänskliga rättigheter, till exempel att fackligt aktiva blir mördade, hotade eller svartlistade. Men också mot korruption och högerextrem, populistisk administration inom olika sektorer.

På längre sikt jobbar vi också för att stoppa privatiseringen inom energibranschen, upphäva reformen Electric Power Industry Reform Act (EPIRA) från 2001, återta offentligt ägande och försöker främja förnybar energi och rättvis omställning.

Finns det något exempel där ni ser att det går i rätt riktning, någon seger eller framgång ni har upplevt i det fackliga arbetet?

– Ja. Mitt under pandemin misslyckas kongressen med att driva igenom det sponsrade lagförslaget som gick ut på att privatisera de fem elektrikerkooperativen i Negros-provinserna i Visayas-regionen. Den här tillfälliga framgången var resultatet av en solidaritetsprotest från olika fackföreningen mot privatiseringar. Vi från POWER hjälpte till genom att skapa koalitioner med andra intressegrupper, organisera arbetare, skapa kritiska konsumentgrupper och engagera de lokala myndigheterna.

Hur ska du fira 1 maj?

– Vi på POWER har genomfört en rad aktiviteter där vi bland annat har orienterat arbetare i hur de kan rösta, anordnat fackliga valkampanjer, och bjudit in till allmänna medlemsförsamlingar som förberedelse för mobiliseringen den 1 maj. Dessa förberedelser kommer sedan att kulminera i ett nationellt samordnat möte med flera andra organisationer på 1 maj för att fira arbetarnas historia. •

USA

Lupe Gonzalo, 41 år, organisatör i den arbetarbaserade människorättsorganisationen The Coalition of Immokalee Workers (CIW) och en del av utbildningsprogrammet Fair Food som vänder sig till rancharbetare.

Vilken är den viktigaste frågan och de största utmaningarna för er?

– Vi är migrantarbetare som kommit till USA från olika länder som till exempel Guatemala (där jag själv kommer ifrån), Mexico och Haiti. Vi jobbar inom jordbrukssektorn, och under flera decennier har vi utsatts för övergrepp på våra arbetsplatser; uteblivna löner, fysiska och verbala övergrepp, sexuella trakasserier, och modernt slaveri. Vi inkluderas inte i de skydd som finns för mänskliga rättigheter, och har inte kunnat anmäla övergreppen vi utsätts för eftersom vi då blir hotade och avskedas från våra jobb. För oss kvinnor har sexuella trakasserier blivit vardagsmat, även om vi byter arbetsplats och börjar jobba på en ny ranch så fortsätter trakasserierna. Den makt som ranchägarna och arbetsgivarna har över oss har gjort oss till en väldigt sårbar grupp. I mitten av 1990-talet började därför en grupp rancharbetare organisera sig, organisera möten och bedriva folkbildning för att skapa större medvetenhet i samhället om vår situation. I Immokalee genomförde organisationen strejker, protestmarscher mot våld och hungerstrejker – allt för att skapa en dialog med ranchägarna och se till att övergreppen på rancherna upphörde. Men ranchägarna ignorerade våra dialogförsök och kallade oss istället för ”traktorer.”

Finns det något exempel där ni ser att det går i rätt riktning?

– Efter en lång kamp lanserade vi jordbruksarbetare i Immokalee Fair Food-kampanjen 2001. Vi började med att fokusera på de stora företagen som efterfrågar stora mängder tomater från gårdarna där vi arbetar. I den här kampanjen la vi arbetare fram tre krav: Att företagen ska betala en cent mer för varje pund tomater de köper och att dessa pengar går direkt till arbetarna för att höja våra löner, att företagen ska underteckna en uppförandekod som skapats av arbetarna själva och att vi har rätt att rapportera övergrepp på arbetsplatsen. Hittills har 14 företag förbundit sig att underteckna våra krav.

– Nu utbildar arbetare varandra om sina rättigheter, och för första gången har vi rätt att ta pauser. Vi har också startat en hjälplinje för arbetare på de tre mest talade språken (spanska, engelska, kreol) och på vissa inhemska språk.

– Det är en stor seger att kvinnor idag kan arbeta fria från sexuella trakasserier, ingen arbetsledare eller medarbetare kan trakassera oss utan konsekvenser, vi arbetare har ett människovärde och vår värdighet respekteras.

Hur ska du fira 1 maj?

– Vi kommer dels att fira att Fair Food-programmet har gett hopp till tusentals arbetare, som inte längre behandlas som maskiner utan som människor. I år kommer vi också demonstrera i solidaritet med arbetare i Miami och inleda en bojkott mot snabbmatskedjan Wendy som vägrar att bli en del av Fair Food-programmet. •

Palestina/Israel

Aboud Naba’a, 30 år, byggarbetare knuten till bygg/trä-arbetares fack på PGFTU (Palestinian General Federation of Trade Unions).

Vilken är den viktigaste frågan och de största utmaningarna för fackligt organiserade arbetare i Palestina/Israel just nu?

– Vi kan inte försvara våra rättigheter eftersom vi är palestinska arbetare som jobbar i Israel. Många av oss har blivit utsatta för bedrägerier av arbetsgivaren, till exempel att de inte ger oss vår lön. Som palestinska arbetare i Israel är vi också skyldiga att köpa ett arbetstillstånd som kostar runt 700 euro, vilket är mycket pengar. Dessutom tvingas vi tillbringa lång tid vid checkpoints varje dag. Trots att en bilresa mellan Nablus och Tel Aviv egentligen bara tar 40 minuter tar det ofta över tre timmar för oss att komma till jobbet. Det här gör att många av oss bor på byggarbetsplatserna istället för att åka hem varje dag – och det är varken en säker eller hälsosam miljö att sova på. Om en palestinsk arbetare drabbas av en arbetsskada körs han eller hon bara till närmsta checkpoint istället för att föras till sjukhus.

Finns det något exempel där ni ser att det går i rätt riktning?

– Nej, inte direkt. Palestinska fackförbund, som till exempel PGFTU, kan inte försvara och förhandla åt oss i Israel.

Hur ska du fira 1 maj?

– Det blir ingen firande. Här är det som vilken dag som helst och vi måste jobba. •

Kenya

Lincoln Avenza, 40 år, ansvarig för industriella relationer på fackförbundet Kenya Union of Sugar Plantation Workers.

Vilken är den viktigaste frågan och de största utmaningarna för fackligt organiserade arbetare i Kenya just nu?

– Ett stort problem är att arbetsgivare säger upp, skrämmer och arresterar fackligt organiserade arbetare och tjänstemän.

– Andra utmaningar är outsourcing av tjänster, och en utbredd korruption som till och med har trängt in i rättssystemet.

– Kenya har också ett väldigt underbemannat arbets­ministerium och vi har svårt att genomföra arbetslagar.

Finns det något exempel där ni ser att det går i rätt riktning?

– Ja. Vi har lyckats förhandla fram kollektivavtal och arbetsplatspolicys om hälsa, säkerhet, våld och trakasserier.

Hur ska du fira 1 maj?

– Dels ska jag träffa arbetare och visa dem produkter som de producerat med sin arbetskraft och dels belöna de enastående fackliga ombudsmän som har kämpat för arbetarnas rättigheter på arbetsplatsen. •

Sverige

Karolina Dahl, 42 år, vikarierande ombudsman i Stockholm, LO-förbundet Elektrikerna.

Vilken är den viktigaste frågan och de största utmaningarna för fackligt organiserade elektriker i Sverige just nu?

– För elektriker i den privata sektorn är de största utmaningarna arbetsmiljön och utländska företag som etablerar sig på elmarknaden i Sverige. Arbetsmiljön har alltid varit en tuff utmaning, framför allt inom entreprenad där det förekommer damm, buller och tunga lyft. Inom service och underhåll är tidspressen, ensamarbetet och ergonomin i bilarna ett stort arbetsmiljöproblem. Företagen måste bli bättre på sitt arbetsmiljöarbete och sina riskanalyser, och de anställda måste bli bättre på att våga säga till när det inte känns bra. Fackens roll att utbilda både företag och arbetare i rättigheter och skyldigheter är en del, men även att vi höjer straffen för företagen i form av skadestånd när företag helt enkelt struntar i arbetsmiljölagens bestämmelser.

– När det gäller utländska företag med utländska elektriker som arbetar i Sverige innebär det nödvändigtvis inte att dessa elektriker har en lägre kompetens, men de här arbetarna har i regel sämre villkor, levnadsstandard och lön än vad lägsta nivån i kollektivavtalet säger. De är extremt beroende av sina arbetsgivare och håller sig för sig själva. Dessa företag ser facket som ett hot, och genom att inte betala skatt eller arbetsgivargifter bidrar de därmed till lönedumpningar och urholkning av den svenska modellen. Jobbar du i Sverige ska du ha samma rättigheter och samma villkor som svenska arbetare.

Finns det något exempel där ni ser att det går i rätt riktning?

– Det sker små vinster varje dag, alltifrån att lyckas hjälpa en medlem att hitta nytt jobb på en bättre firma till domstolsbeslut där medlemmen får hundra tusen kronor efter tvist med arbetsgivaren. Ett exempel som gör mig varm i hjärtat är arbetsgivare som vill göra rätt och ha bra villkor för sina anställda, där vi är eniga om att det ska vara ordning och reda och inte accepterar oseriösa företag på marknaden – och att företaget ser fördelarna med fackligt samarbete på arbetsplatserna.

Hur ska du fira 1 maj?

– I år ska jag gå i Elektrikernas 1 maj-tåg. Det blir första året jag inte får chansen att ”storma slottet”, men det blir nog kul ändå. •