Här är den nya gräsrotsrörelsen som vill stoppa Trump

Indivisible, ”odelbar” på svenska, är en del av den gräsrotsrörelse som växt fram i protest mot Donald Trump. Den digitala handboken ”Indivisible: A practical guide for resisting the Trump agenda” har sedan december laddats ner 20 miljoner gånger och närmare 6 000 lokala aktivistgrupper har anslutit sig till rörelsen.

Indivisibles strategi går ut på att kopiera Tea Party-rörelsens framgångsrika tillvägagångssätt: de besöker stadshus, kontaktar lokalpolitiker och anordnar demonstrationer. Målet är att försvåra arbetet för de republikanska politikerna och hindra dem från att stödja Donald Trumps politik.

Cindi Sternfeld är en av grundarna bakom den lokala Indivisible-gruppen som i dag har samlats i New Hope. Hon har på sig röda cowboy-boots, blå jeans och en vit t-shirt med ”Indivisible” tryckt över bröstet. Runt halsen har hon knutit en sjal med den amerikanska flaggan.

– Precis efter valet drog jag mig tillbaka på ett sätt jag tidigare aldrig gjort. Men i januari kände jag att det var dags att göra något. Jag är lesbisk, jag är gift, och jag är rädd att förlora mina rättigheter.

I likhet med många andra aktivister hörde Cindi Sternfeld talas om guiden genom det liberala nyhetsprogrammet The Rachel Maddow Show. Tillsammans med några vänner bestämde hon sig för att starta en lokal Indivisible-grupp.

– Vi trodde inte att vi skulle bli så många, men ryktet spreds och 30 personer dök upp på det lilla pizzastället där vi stämt träff.

Gruppen växer och de tvingas att träffas i allt större lokaler. I dag är de över 1 200 medlemmar i sin grupp på Facebook. Cindi Sternfeld berättar hur rörelsen har fått många att känna sig mindre ensamma.

 – Under de första mötena började människor gråta när de såg hur många det var som delade deras värderingar. Den här gruppen gör verkligen skillnad, tidigare kände sig många väldigt isolerade.

Utnyttja politikers svaghet

Tillsammans försöker de påverka representanter i kongressen och visa att de faktiskt hänger med i de beslut och den politik som förs av de styrande i Washington. Indivisibles strategi är att utnyttja varje politikers svaghet: viljan att bli omvald.

I guiden står det:

 ”Dina representanter i kongressen vill att du som deras väljare ska tycka om dem. De hatar överraskningar, bortslösad tid, och framför allt negativ publicitet som framställer dem som svaga, osympatiska och maktlösa. Ni kan utnyttja deras egenintressen för att få dem att lyssna och agera.”

Politikerna i kongressen återvänder med jämna mellanrum till sina distrikt, där de har lokala kontor. Guiden uppmanar invånarna att ställa politikerna till svars för sina beslut och uttalanden.

Medborgarna i distrikten kan även påverka sina lokala politiker genom att ringa, maila, skriva brev och delta i öppna möten i stadshuset. De senaste månaderna har det även utvecklats appar som gör det möjligt för aktivister att diktera meddelanden som sedan faxas direkt till politikernas kontor.

Cindi Sternfeld berättar att gruppen redan har märkt att de påverkat sina politiker. Under våren har representanthuset röstat om två förslag på en ny, omdebatterad sjukvårdsreform som ska ersätta Obamacare. Det första förslaget röstades ner, medan det andra gick igenom.

Republikanen Leonard Lance, en av Indivisible-gruppens företrädare i representanthuset, röstade ner det egna partiets förslag vid båda tillfällena. Inledningsvis hade han planerat att rösta ja till reformen, men ändrade sig sedan efter påtryckningar från invånare i sitt distrikt.

– Jag röstar nej på grund av mina väljares åsikter. Alla mail och telefonsamtal vi fått har varit starkt emot förslaget, sa han i ett uttalande i samband med den första omröstningen.

Guiden understryker vikten av att arbeta defensivt och inte försöka lyfta fram en egen politisk agenda.

– Jag hatar ordet nej och nu måste vi säga nej hela tiden, men jag gillar ändå att arbeta så här. Guiden lär oss hur vi ska använda oss av Tea Party-rörelsens taktik på ett sätt som går ihop med våra värderingar, säger Cindi Sternfeld.

En reaktion på att Obama blev president

Tea Party-rörelsen uppstod som en reaktion på att Barack Obama 2008 valdes till president. Efter finanskrisen krävde både demokratiska och republikanska väljare att inflytelserika aktörer på Wall Street skulle ställas till svars. Men till mångas besvikelse uteblev åtgärderna. För att få ekonomin på fötter lät Barack Obama bankerna gå ostraffade.

Kort därpå presenterade Barack Obama ett förslag på en ny sjukvårdsreform. Reformen skyddade låginkomsttagare som inte hade råd med sjukvårdsförsäkring, men erbjöd däremot inte medelklassen och pensionärerna lika stora fördelar. Missnöjet från högern växte sig allt större och nådde en vändpunkt då den välkända tv-profilen Rick Santelli fick ett utbrott i direktsändning, där han bland annat efterlyste ett nytt Tea Party.

The Boston Tea Party inträffade 1773 när Bostonbor förstörde en stor last med te som tillhörde Ostindiska Kompaniet. Invånarna var upprörda över den brittiska kolonialmaktens tullskatter och krävde större självständighet. Händelsen anses vara startskottet till den amerikanska revolutionen.

Enligt Robert Shapiro, professor i amerikansk politik vid Columbia University, var Rick Santelli gnistan som tände gräsrötterna på högerkanten. Under våren 2009 anordnades ett flertal demonstrationer i Tea Party-rörelsens namn. De förespråkade skattesänkningar, avreglering av marknaden och mindre inflytande från Washington.

– Rörelsen var missnöjd med Barack Obamas politik. De var positiva till nedskärningar av statligt stöd till låginkomsttagare – med andra ord amerikaner som inte är vita. Det fanns underströmningar av rasism.

Tea Party-rörelsen bestod framför allt av en äldre, vit medelklass som kände sig hotad och orättvist behandlad av den nya, demokratiska administrationen. De var inte en enhetligt styrd organisation, utan växte lokalt över hela landet. 2011 var Tea Party-rörelsen som störst med uppskattningsvis 160 000 aktivister. Enligt Robert Shapiro hade gruppen en betydelsefull roll i kongressvalet 2010.

– Tea Party-rörelsen bidrog till att demokraterna förlorade sin majoritet i kongressen. De arbetade väldigt lokalt, mobiliserade kring de kandidater som delade deras värderingar och protesterade mot demokraterna under möten i stadshusen.

Efter valet ändrade Tea Party-rörelsen fokus och försökte hindra de republikaner som kunde tänka sig att samarbeta med demokraterna – vilket de lyckades med. Barack Obama, som 2008 gick till val med förhoppningen om att ena ett polariserat USA, lämnar efter åtta år ett ännu mer splittrat land bakom sig.

Kopierar Tea Party-rörelsen

En av de som på nära håll såg hur Tea Party-rörelsen försvårade Barack Obamas politiska arbete var Ezra Levin, en före detta tjänsteman i kongressen. Två veckor efter att Donald Trump valts till USA:s 45:e president, sammanställer Ezra Levin, tillsammans med bland annat människorättsadvokaten Gonzalo Martinez de Vedia, vad som blir en 26 sidor lång guide som i dag lästs av miljontals amerikaner.

De skriver: ”Vi vet att det här kommer att fungera eftersom att vi sett det förut. Vi såg Tea Party-rörelsen ta sikte på en populär president som hade mandat att förändra och majoritet i kongressen. Vi såg hur de organiserade sig lokalt och hur de övertygade sina representanter i kongressen att ta avstånd från president Obama. Deras åsikter var fel, hemska, och präglade av rasism – och de lyckades.”

– Vi insåg att det går att sakta ner alla förslag som kommer från Donald Trump och Vita huset genom att använda oss av exakt samma taktik som Tea Party-rörelsen gjorde, säger Gonzalo Martinez de Vedia.

Han är medveten om att Tea Party-rörelsen väcker negativa associationer hos många liberala amerikaner, men ser inte ett problem i att kopiera deras strategier för att nå egna politiska mål.

– I guiden är vi tydliga med att det inte är Tea Party-rörelsens beteende vi vill ta efter. Vad vi tar med oss är deras strategi – att de tog sikte på kongressen och arbetade lokalt.

Gonzalo Martinez de Vedia förstår oron för att en redan kraftig polarisering i landet ska öka ännu mer.

– Tidigare kritiserade vi republikanerna för att de inte gjorde annat än att rösta nej till alla demokraternas förslag. Men situationen som nu uppstått är inte vanlig politik – det är ett existentiellt hot. Donald Trump är xenofob, rasist och misogyn. Och för många av dem som riskerar att förlora sin sjukförsäkring handlar det om liv eller död.

För tillfället ser Gonzalo Martinez de Vedia inte att det finns ett annat tillvägagångssätt för rörelsen som beskriver sig själv som progressiv.

– Den hårda verkligheten är att republikanerna har majoritet i kongressen. Innan vi kan tänka framåt måste vi stoppa Donald Trumps agenda. Det är mycket som står på spel.

Hösten 2018 är det dags för mellanårsval i USA. Gonzalo Martinez de Vedia hoppas att demokraterna, med Indivisibles hjälp, ska återta makten i kongressen.

– Vi kommer inte att fortsätta kopiera Tea Party-rörelsens strategier för alltid. Om vi vinner nästa höst kan vi börja arbeta på ett annorlunda sätt och lyfta fram vår egen politik.

Ny motståndsrörelse i USA

Våren 2017 präglas av en växande motståndsrörelse som i USA fått namnet ”the Resistance”. Dagen efter att Donald Trump svurits in i Vita Huset samlas över 500 000 människor i Washington för marschera för kvinnors rättigheter och protestera mot den nya presidenten. Med uppskattningsvis fyra miljoner deltagare är Women’s March den största demonstrationen på en enskild dag i amerikansk historia. Fler protester följer. I april anordnas tre lördagar i rad demonstrationerna Tax March, Science March och Climate March.

I orten Doylestown i Pennsylvania, två timmar utanför New York, bor 8 000 invånare. En gråmulen lördag eftermiddag trängs uppemot 2 000 personer med hemmagjorda plakat i Doylestowns centrum. Kathleen Donohue och hennes man Michael är några av de amerikaner som har valt att marschera för vetenskapen. De är båda medlemmar i Indivisible-gruppen Cindi Sternfeld var med och startade.

– Det är bättre än att stanna hemma och skrika åt tv:n. Det känns bra att vara en del av en grupp som vägrar vara offer. Indivisible handlar om motstånd, om att göra våra röster hörda, säger Kathleen Donohue.

Under 80-talet jobbade hon på Wall Street för bland annat investmentbanken Lehman Brothers. I dag är hon föreläsare i ekonomi och har i Indivisible-gruppen startat ett nytt utskott som ska fördjupa sig i ekonomiska frågor.

– Jag oroar mig för ekonomin och växande inkomstklyftor. Jag känner inte igen landet jag växte upp i, säger Kathleen Donohue.

Marschen i Doylestown har organiserats av några lokala gymnasieelever. En kvinna står i talarstolen utanför stadens High School och navigerar folkmassan för att fler åhörare ska få plats.

– Det här är den enda gången jag kommer att be er att flytta längre åt höger!

Publiken skrattar. På en av demonstranternas plakat hänger en gasmask över orden ”Trump’s America Stinks”. I höstas röstade Pennsylvania för första gången sedan 1988 på en republikansk kandidat i presidentvalet.

Volontärarbete tar tid

Kathleen Donohue berättar att hon tidigare aldrig arbetat politiskt eller involverat sig i volontärarbete.

– Jag gillar inte volontärgrupper. Jag saknar tålamodet. Men Indivisibles arbete är tillräckligt viktigt för att jag ska kunna bortse från hur irriterande människor kan vara i den här typen av sammanhang.

Volontärarbete tar tid. Kathleen Donohue berättar att hon lägger omkring 20 timmar i veckan på arbetet med Indivisible; hon följer den politiska utvecklingen, kontaktar kontinuerligt sina politiker, och deltar i möten med gruppen.

Men att upprätthålla motivationen under en längre period kan vara svårt. Maken Michael arbetar heltid som civilingenjör och reser mycket med sitt jobb.

– Ständiga samtal om det politiska läget får mig att vilja dunka huvudet mot en stenvägg. Därför har jag tagit en veckas uppehåll med Indivisible. Man behöver ta pauser ibland, men man måste också vara villig att återvända.

Oron över vad Donald Trump kan åstadkomma i Vita huset är vad som får de båda att orka fortsätta. Kathleen Donohue beskriver sin aktivism som ett jobb.

– Jag är 56 år och jag känner att jag måste ge tillbaka. Förut överlät jag politisk aktivism till de som var mer pålästa. Nu måste jag engagera mig eftersom vår demokrati är ömtålig. Jag är rädd för att leva i en diktatur. Detta är mitt land, jag tänker inte låta Donald Trump ta mitt land ifrån mig.

Många ifrågasätter Donald Trumps presidentskap. Nästan tre miljoner fler amerikaner röstade på Hillary Clinton, vilket är fler röster än vad någon annan förlorande presidentkandidat i USA:s historia har fått. Även misstankar om att Ryssland hade en inverkan på valresultatet i höstas, påverkar hur många medborgare ser på Donald Trumps legitimitet som president.

– Det är min uppgift att göra motstånd. Donald Trump spelar inte enligt reglerna, säger Kathleen Donohue.

Regnet börjar falla över demonstranterna i Doylestown och Kathleen Donohue ber Michael att gå tillbaka till bilen för att hämta paraplyer. Hon trär kapuschongen på sin blå regnjacka över huvudet.

– Jag kommer att klara mig. Jag kommer alltid att få läkarvård, jag kommer alltid att ha tak över huvudet, och även om apokalypsen kommer så är jag gift med en scout som vet hur man gör middag av bark. Men många andra kommer inte att klara sig.

Oro för att bränna ut sig

– The waters are rising ...

– ... and so are we!

– The waters are rising ...

– ... and so are we!

Från en källarlokal i södra Bronx i New York, hörs samma protestsång som demonstranterna sjöng föregående helg under The Climate March i Washington. Ett 20-tal Indivisible-medlemmar har samlats för att lyssna på en föreläsning med en representant från den amerikanska miljöskyddsmyndigheten, EPA.

Sedan Donald Trump tillträdde som president har han hotat att minska myndighetens budget med en tredjedel, och tillsatt klimatförnekare att styra den organisation vars uppdrag är att skydda miljön.

– Havsnivåerna stiger. Vi vet att stora delar av New York kommer att påverkas av permanenta översvämningar och bli obeboeliga. När den insikten slår allmänheten kommer det att orsaka panik och massemigration, säger representanten från EPA.

Efter föreläsningen delar medlemmarna upp sig i olika smågrupper beroende på vilka ämnesområden de är intresserade av: sjukvård, immigration eller miljöfrågor. De diskuterar hur de kan förändra på lokal nivå. Under deras första möte trängdes 60 personer hemma i grundaren David Knapps vardagsrum – i dag står hälften av stolarna tomma. Sarah Biondello är en av dem som har varit med sedan starten i början av januari.

– Jag oroar mig över att vi ska bränna ut oss. Det känns som att medlemmarna i vår grupp går åt olika håll. Det viktigaste är att vi får fler demokrater invalda till kongressen nästa höst, precis som Tea Party-rörelsen gjorde med republikanerna i valet 2010.

Både Sarah Biondello och David Knapp känner sig splittrade inför att Indivisible använder sig av Tea Party-rörelsens taktik.

– Vi måste säga nej för att visa republikanerna att de inte kommer få driva igenom sin politik. Men vi måste också försäkra oss om att vi tar positiva steg framåt. Det är viktigt att kunna göra motstånd utan att vara negativ, säger Sarah Biondello.

– Indivisibles svaghet är att guiden bara utgår från ett defensivt arbete. Vi är progressiva och måste även arbeta för det vi bryr oss om, tillägger David Knapp.

Viktigt val i Georgia

Kongressledamöterna som representerar Indivisible-gruppen i Bronx är alla demokrater. För att påverka försöker därför gruppen arbeta även över delstatsgränserna.

– Vi har till exempel ringt invånare i Georgia och försökt påverka dem att rösta demokratiskt i det extrainsatta valet, säger David Knapp.

Under våren har hela landet vänt blicken mot delstaten Georgia. När Tom Price utsågs till ny hälsominister, blev hans plats som representant för Georgias sjätte distrikt ledig. Distriktet är känt för att vara ett starkt konservativt fäste, och har sedan 80-talet enbart representerats av republikaner. Normalt sett har de lokala demokraterna ingen chans till en plats i kongressen.

Men i ett extrainsatt val i mitten av april – ett av de första som har hållits sedan Donald Trump blev president – överraskade demokraten Jon Ossoff med att få över 48 procent av rösterna. Antalet medborgare som registrerade sig för att rösta har ökat dramatiskt, närmare en halv miljon fler jämfört med tidigare lokala val i distriktet. Aldrig tidigare i USA:s historia har ett val till representanthuset varit så påkostat.

Utvecklingen i Georgia engagerade hela landet och den största delen av alla donationer som finansierade demokratens valkampanj kom från andra delstater. Även lokala Indivisible-grupper i Georgia arbetade aktivt förstötta den demokratiske kandidaten.

– Det som pågick i Georgia var en första konsekvens av motståndsrörelsen. Alla höll ögonen på valet. Det var häpnadsväckande, säger Robert Shapiro, professor vid Columbia University.

”Kampen är fortfarande levande”

Även Sarah Biondello ser valet i Georgia som betydelsefullt, och viktigt för motståndsrörelsens framtid.

– Det är de små segrarna som håller oss vid liv. Vi måste visa att folket har makt, att vi fortfarande har frihet och att vi använder oss av den.

David Knapp instämmer.

– Vårt arbete gör skillnad. I en demokrati är det lätt att man förväntar sig att någon annan alltid tar en i försvar. Men nu har vi insett att vi har ett ansvar som medborgare. Det är vår skyldighet att vara pålästa och informerade för att kunna försvara det vi tror på, säger han.

Men deras arbete räckte inte hela vägen. Den 20 juni hölls det andra valet då Jon Ossoff mötte sin republikanska motståndare Karen Handel. Jon Ossoff förlorade med 48,1 procent av rösterna.

– Trots allt lyckades demokraterna väldigt bra, både i det första och andra valet. Det innebär att deras chanser i mellanårsvalet 2018 och presidentvalet 2020 har ökat, säger Robert Shapiro.

Strax efter sin förlust höll Jon Ossoff ett tal för sina anhängare:

– Under de senaste månaderna har det här lilla distriktet i Georgia blivit ett politiskt epicentrum, och det har ingenting med mig att göra – det handlar om er. Kampen fortsätter. Kampen är fortfarande levande.