För att undvika flygbombningarna av Dayr az-Zawr, en liten stad i östra Syrien, flyttade Samar Allouni och hennes familj runt. Den 24 december 2014 var Samar, hennes man Mohammed, och deras 18-årige son på väg till sitt riktiga hem.
Att passera stadens otaliga vägspärrar hade blivit en rutin under kriget, men i dag stoppades de och Mohammed fördes bort. Samar följde efter för att ta reda på vad som försiggick men en av soldaterna viskade i hennes öra att hon och hennes son nog gjorde bäst i att ge sig av omedelbart, innan de också tillfångatogs.
Det var sista gången hon såg sin man, berättar Samar Allouni över telefon från Gaziantep, Turkiet, där hon bor i dag.
– Jag vet inte varför de tog honom. Han jobbade som veterinär och har inte gjort något mer än deltagit i fredliga demonstrationer.
Grep efter halmstrå
Förtvivlan drabbade familjen. De fick inga svar på vart Mohammed hade förts och vad som skulle hända. Deras enda hopp var en bekant i huvudstaden Damaskus som hade kontakter inom underrättelsetjänsten.
Fyra månader senare anlitade Samar smugglare som tog henne till Damaskus. Det var en farofylld resa. Hon kunde inte skydda sina barn hemma i Dayr az-Zawr, och risken att hon inte skulle komma hem igen var stor. Men hon kände sig tvungen att gripa efter det halmstrå hon hade.
I Damaskus gav hon sin vän motsvarande omkring 7 000 kronor och för det lyckades han muta till sig informationen att hennes make flyttats till avdelning 235, även känd som ”Palestina”, ett fängelse i Damaskus som drivs av arméns underrättelsetjänst och är ökänt för tortyr och fasansfulla förhållanden.
Hennes vän gav henne hopp om att få ut honom. Hon skulle komma till en plats vid ett senare datum och ha med sig en muta på motsvarande omkring 75 000 kronor i utbyte för sin man. Hon sålde vad hon hade, lånade ihop resten och åkte till mötesplatsen. Men ingen dök upp. Till sist fick hon veta att det var kört. Hon fick vända hem tomhänt.
Månaden därpå, i maj 2015, fick hon nys om att regimen var ute efter henne.
– Jag tog mina barn och stack innan gränskontrollen skulle få mitt namn. Vi tog oss till Libanon och sedan Turkiet.
Förtvivlat hopp
Till denna dag får hon samtal från okända personer som säger att de kan få ut hennes make eller att de har information om honom – mot betalning. Men hon har lärt sig att inget är sant, att de bara försöker lura henne.
Tror hon att Mohammed lever i dag, över 50 månader efter att hon senast såg honom?
– Jag hoppas, jag ber varje dag, säger Samar Allouni med en röst som blir långsam, grötig och knappt hörbar.
– Men jag har ingen aning.
Samar Allounis historia är inte ovanlig. Hon har träffat många som har försökt muta sig till att få loss sina anhöriga.
– Några lyckades, andra blev av med sina pengar utan att få något tillbaka.
Enligt Syrian Network for Human Rights har över 80 000 personer ”försvunnit” på liknande sätt som Mohammed. Det tog fart 2011, då president Bashar al-Assads styrkor började gripa mängder av fredliga demonstranter och regim-motståndare. Sedan kastades nätet allt bredare, enligt Amnesty International. De som misstänktes vara illojala försvann, biståndsarbetare fängslades, och anhöriga till aktivister greps för att skrämma aktivisterna till tystnad. Att få människor att försvinna är en medveten strategi, enligt en avhoppare som Human Rights Watch talade med 2014.
– Att låsa in någon begränsar dennes förmåga att agera. Men när de är försvunna så paralyserar det hela deras familj, berättade han.
– Familjen kommer att lägga allt annat åt sidan och lägga all energi på att hitta sin familjemedlem. Det är ett närmast oslagbart sätt att kontrollera människor.
Anhöriga organiserar sig
Men de senaste åren har anhöriga till försvunna samlat sig. Flera organisationer har bildats och de kämpar nu tillsammans för att omvärlden ska kräva att Assad släpper alla politiska fångar och offentliggör all information.
– Men jag vill vara tydlig med att vi inte jobbar för det internationella samfundet, säger Samar Allouni, som i dag är med i organisationen Families for Freedom.
– Vi jobbar för de försvunna och det kommer vi att fortsätta göra tills de är släppta och vi har fått veta vad som hänt med de som har dött. Vi kommer aldrig att ge upp.
Presidenten och många andra högt uppsatta ledare i Syrien har gjort sig skyldiga till grova brott, som de måste ställas till svars för. Annars är den efterlängtade freden i Syrien inte mycket värd. Det menar John Stauffer, chefsjurist på Civil Rights Defenders.
Hundratusentals syrier har kidnappats, torterats och dödats av den syriska regimen. De som är högst ansvariga för de brotten måste ställas till svars, menar John Stauffer, chefsjurist på den internationella människorättsorganisationen Civil Rights Defenders, CRD.
Unik polisanmälan
Därför polisanmälde CRD, i samarbete med nio syrier bosatta i Sverige, den 20 februari 25 högt uppsatta personer inom den syriska underrättelsetjänsten. De anklagas för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Det är första gången någonsin som en sådan anmälan lämnas in i Sverige, enligt John Stauffer. Och det är avgörande för att få till en hållbar framtid i Syrien, eftersom deras rättssystem inte fungerar och internationella domstolar stoppas av bland annat Ryssland.
– Annars innebär det straffrihet för personer som gör sig skyldiga till grova brott och det leder till fortsatta övergrepp och nya brott.
Han hoppas att de svenska åklagarna kommer att öppna utredningar, och därmed delta i en växande rörelse av länder som väcker åtal mot syrier i sina nationella domstolar.
Centralt med rättigheter
John Stauffer stödjer också den kamp som Families for Freedom och andra organisationer driver: att alla internationella förhandlingar om Syriens framtid måste sätta de försvunna och de inlåsta, och deras rättigheter, i centrum.
– När det finns en önskan om ett slut på konflikten och om normaliserade relationer finns alltid en risk att människorättsperspektivet och utkrävande av rättvisa får stå tillbaka, och det får det helt enkelt inte göra.
