Efter att president Viktor Janukovytj flydde Kiev för tre veckor sedan påbörjades förhandlingar mellan politikerna från den knappa majoritet som valde att stanna i Kiev. Nyhetsbyråerna rapporterade då att en ”samlingsregering” skulle bildas.
Det sitter två politiska partier i dagens ukrainska regering. Dessa är Julia Tymosjenkos parti Allukrainska Fäderneslandsförbundet (moderat nationalistiskt) och Svoboda (fascistiskt). Tillsammans hade de, i valet 2012, 35 procent av väljarstödet. Opinionsstödet för båda partierna har dock fallit sedan dess.
Fyra ministrar från Svoboda
Den nya regeringen leds av Arsenij Jatseniuk, som tidigare fungerat som Tymosjenkos ställföreträdande partiledare under hennes fängelsevistelse. Den inte alltför karismatiske Jatsenjuk, som tidigare har varit både utrikesminister och riksbankschef i Ukraina, har – i likhet med Svobodas partiledning – haft täta förbindelser med den amerikanska regeringen, och han erkänns, i såväl de rysk som de västerländsk affärspress, som en lojal förvaltare av den IMF-politik som landet nu underkastat sig. Jatseniuk lovade ”impopulära åtgärder” så fort den nya regeringen var utsedd.
Svoboda, som ursprungligen tilldelades tre ministerposter, har idag fyra ministrar i den nya regeringen. Sex av de nya ministrarna är från Allukrainska Fäderneslandsförbundet.
Vitalij Klitjko – som var den tyske förbundskanslern Angela Merkels favorit i det ukrainska maktspelet – och hans parti Udar ingår inte i denna regering. Det som skulle bli en ”samlingsregering” ser således ut att ha blivit den smalaste minoritetsregeringen i det självständiga landets 22-åriga historia, sett till partirepresentationen.
Halva regeringen anser sig dock vara ”partioberoende” och saknar partibok i något av de regerande partierna.
Tre av dessa, vilka fått mindre tunga ministerposter, har symbolisk koppling till Janukovytj-repressionen. Avtomajdans ledare Dmytro Bulatov, som torterades av okända män efter att deras vägblockader mycket framgångsrikt hade hindrat Janukovytj-regeringen från att sammanträda, utsågs till idrotts- och ungdomsminister. Mindre känt i västerländsk nyhetsrapportering är hans tidigare medlemskap i Ukrainska Nationalförsamlingen (UNA-UNSO) – en högerextrem organisation som i likhet med Svoboda reservationslöst hedrar nazikollaboratören Stepan Bandera.
Koppling till Högersektorn
Sju av de ”partioberoende” ministrarna har desto mer erfarenhet från landets offentliga förvaltning. Flertalet är nära allierade med Tymosjenko och Jatseniuk. Utbildningsministern Sergej Kvit står dock närmare Högersektorn än något av de etablerade partierna.
Under sin tid som rektor på ett av landets främsta universitet stängde han studenternas självförvaltade kulturcenter. Därefter har gästföreläsningarna dominerats av nationalister, ofta extrema sådana.
– Mot bakgrund av hans bakgrund är det väl inte osannolikt att vi tvingas ockupera huset på nytt, säger Nina Khodornivska som hade en ledande roll i studenternas ockupation.
Frågan är hur lätt det blir efter att landets rättsväsende tagits över av pronazistiska grupper. Utöver sina ministrar har Svoboda bland annat fått utse Oleh Maknitsky till landets chefsåklagare. Samma dag försvann lagen som förbjuder nazistisk propaganda.
Nästan uteslutande män
Landets Nationella Säkerhetsråd leds numera av Andriy Parubiy, från Högersektorn. Samma person ledde några av de attacker som tvingade den avsatte presidenten på flykt. Även Högersektorns ledare Dmytro Jarosh skall ha utsetts till detta rådgivande organ, som har i uppgift att vägleda försvarsministeriet och de väpnade styrkorna. Det är delvis genom detta organ som Högersektorn redan har drivit igenom att deras egen milis på 20 000 man ska integreras med de väpnade styrkorna.
Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att de IMF-lojala, moderata nationalisterna kontrollerar den ekonomiska politiken. De högerextrema delarna av regeringen har fått vad de ville ha: rättssystemet och våldsmonopolet.
Mer generellt kan sägas att regeringen i Kiev domineras av:
• Män (nästan uteslutande).
• Städerna Lviv (Svobodas hemmabana) respektive Chernovtsy (Jatsenjuks hembygd).
• De grupper som hade den fysiska kontrollen över centrala Kiev då regeringsförhandlingarna pågick.
• Personer med provokativa hållningar gentemot landets östra delar.
Oligarker blir guvernörer
Om man däremot ser till vilka personer som, i skuggan av Rysslands Krim-invasion, utsågs till guvernörer i landets regioner, så ser det fortsättningsvis ut vara den ekonomiska makten – i form av landets oligarker – som präglar utnämningarna.
Sergei Taruta erkände öppet i fredags att det var Rinat Akhmetov (landets rikaste) som erbjöd honom hans nya jobb som guvernör i Donetsk. Formellt sett är det dock regeringen i Kiev som har utsett honom till guvernör i Janukovitj hemstad.
Den sittande regeringen stöds även passivt från delar av Regionernas Parti, som var största parti i det senaste valet. Partiet ska på lördag genomföra sin försenade partikongress i just Donetsk. Sergej Tigipko (landets nionde rikaste) som är partiets vice ordförande, beklagar i ett pressmeddelande att landets största parti inte tillåts hålla sin kongress i landets huvudstad. Tigipko själv, som krävde nyval tre veckor innan Janukovytj avsattes, kom själv på tredje plats i presidentvalet 2010. Vem som blir regionpartiets presidentkandidat i kommande val presenteras möjligen på lördag.
