Tyskland brukar beskrivas som EU:s ekonomiska motor. Men mer sällan som en motor för ökad jämställdhet. Det har sin förklaring. Löneglappet i Tyskland mellan kvinnor och män var 2015 hela 22 procent, att jämföra med unionens genomsnitt på 16,3 procent. Tillkommer gör en snedfördelning i företags högre hierarkier som förstärker bilden av att vägen till jämställdhet är mycket lång.

Wiebke Ankersen leder tillsammans med sin kollega Christian Berg den tyska systerstiftelsen till Allbright, som arbetar för jämställdhet i näringslivet.

– Tyskland ligger efter ­Sverige i flera decennier vad gäller jämställdhet. Vi har fortfarande att göra med en mycket traditionell familjebild där mannen är försörjaren och kvinnan tar hand om barnen. Det har länge varit politiskt önskat.

– I dag har vi i alla fall kommit så långt att det inte finns många riktiga hemmafruar kvar. Normen i Tyskland är dock att mannen gör karriär och tjänar ”riktiga” pengar och kvinnan – även när hon har en likvärdig utbildning som han – jobbar deltid och tjänar lite ­extrapengar. Hälften av alla kvinnor i Tyskland jobbar deltid och en stor del av dem mindre än 50 procent. Det saknas dagisplatser och vi har kvar en sambeskattning som innebär fördelar för gifta par med bara en försörjare. Därmed har könsrollerna även i arbetslivet förblivit mycket traditionella.

”En milstolpe”

Kanske har landets politiker ändå tagit ett steg i rätt riktning. Genom en ny lag – Das Entgelttransparenzgesetz, framdriven av socialdemokraterna – som började gälla den 6 januari, blir lönesättning mer transparent än tidigare. Konkret innebär den att kvinnor som misstänker att de är underbetalda ska kunna jämföra sig med sina manliga kollegor. Tjänar de mer trots lika arbete? Har de förmåner som exempelvis tjänstebil eller bonus?

Grundläggande i lagen är att kvinnor och män måste få lika mycket betalt om deras arbetsuppgifter är lika.

– Lagen är en milstolpe på vägen mot verklig jämställdhet mellan kvinnor och män, sa den socialdemokratiska parlamentarikern Elke Ferner när parlamentet i fjol röstade om lagen.

Tyskland har liksom Sverige sedan länge en lag som förbjuder företag att betala olika löner för samma arbete. Men det har inte – liksom för Sverige – korrigerat skillnader mellan kvinnor och män.
Nya lagen fungerar alltså som ett komplement. Den kan tillföra en medvetenhet hos både ­arbetsgivare och arbetstagare, tror Wiebke Ankersen.

– Debatten om lagen i tyska medier kretsade mycket kring frågan om hur stor löneskillnaden egentligen är. Alla har dock lärt sig att det finns en löneskillnad som inte kan förklaras och att den är orättvis.

Kartläggning bara för stora

Lagen har begränsningar. Den omfattar bara företag som har fler än 200 anställda. Och det är bara riktigt stora företag – fler än 500 anställda – som åläggs att presentera en årlig lönekartläggning.

– Dessutom har kritiker framfört att lagen ger företagen för många möjligheter att dra sig ur. Och den fungerar bara när arbetstagarna använder sina rättigheter flitigt, säger Wiebke Ankersen.

Det är transparens med vissa reservationer. En kvinna kan inte få tillgång till en enskild medarbetares lönesättning, utan måste jämföra sig med en median som räknas ut baserat på sex manliga kollegor med jämförbar arbetsbeskrivning.

Denna regel är problematisk, säger arbetsrättsjuristen ­Christian Althaus till Der Spiegel:

– Ju högre upp i ett företags pyramid, desto mindre sannolikt att du hittar en sådan grupp om sex personer. Vilket betyder att du inte får ut någon information.

Motvilligt näringsliv

Den tyska arbetsgivarorganisationen BDA är kritisk. Man menar att Tyskland redan betalar jämställda löner, att det är andra faktorer – som deltidsarbete och låglöneyrken – som ligger bakom glappet. Men även med sådant taget i beaktande finns en skillnad mellan kvinnor och män. Lagen är ändå en överdrift, enligt BDA:s generaldirektör Steffen Kampeter, som till Financial Times säger att den utgör ett ”massivt ingripande”.

En tveksam analys, enligt Wiebke Ankersen på Allbright.

– Lagen innebär förstås merarbete för berörda arbetsgivare. De måste kartlägga och kunna försvara hur lönesättningen går till och att den är rättvis.

– Det ska bli intressant att se hur många arbetstagare som kommer att använda denna möjlighet att informera sig om kollegornas löner. I Tyskland talar man traditionellt inte om sin lön, det anses vara en privatsak som inte angår någon. Även arbetstagarna måste alltså tänka om här om lagen ska få en effekt.

Men varför reagerar arbets­givarsidan så starkt?

– Som företagare blir man ­sällan glad över statligt tvång. Det tillkommer att transparens inte har samma självklara höga värde i Tyskland som det har i Sverige. Det finns i dag tyska arbets­kontrakt som innehåller formuleringar som ”arbetstagaren förpliktar sig att inte tala om sin lön”. När inte arbetstagarna håller sig till det längre och börjar tala öppet och jämför sina löner kan det uppstå en viss oro bland medarbetarna ifall det skulle komma fram att löne­sättningen inte har varit rättvis. Det kan finnas en rädsla hos sådana som systematiskt har gett män högre lön att det nu ska avslöjas.

Tyskland har liksom Sverige en lag som förbjuder diskriminering. Men det räcker inte. Island tar det längre och avtvingar företag lönekartläggningar med hot om böter. Kan det vara en väg framåt?

– Vi har ju sett en liknande utveckling i könskvoteringsfrågan i tyska bolagsstyrelser. När inte näringslivet kunde framvisa några framsteg gällande kvinnoandelen i sina styrelser efter ett decennium av själv­förpliktigande infördes en könskvoteringslag och den håller de berörda företagen sig till nu – de kommer snart att uppfylla kravet på 30 procent kvinnor i sina styrelser, säger Wiebke Ankersen.

– Vi kan inte se någon tillräckligt stark politisk vilja just nu att inom kort skärpa lagstiftningen. Det ligger i det tyska näringslivets händer att av eget intresse betala lika lön för lika arbete.