Analys/Lars Palmgren.

2019-11-25 16:05
Foto: TT/AP
Puffetikett
Dagens ETC

Hisnande att både Chile och Bolivia kan gå in i nytt historiskt kapitel

Det som nu händer i Chile och Bolivia ryms inte riktigt i de traditionella kategorierna.Det ­handlar inte om en upprepning av gamla ­mönster. Jämförelser med ­kuppen mot Allende i Chile eller Bolivias tradition av ständiga militär­kupper döljer snarare än förklarar vad som ­händer. Står vi inför en ny epok i Latinamerika?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Under en bussfärd från tenn­gruvan Siglo XX för mycket länge sedan såg jag några konstiga färggranna varelser röra sig uppe i slagghögarna.

– Det är cheferna som slår med käppar på en liten boll, förklarade aymarakvinnan bredvid mig.

I det torra steniga landskapet hade direktörerna för gruvbolaget upptäckt att slaggen kunde fungera som golfbana. Den var ju ganska jämn och med en ­liten konstgjord green fungerade det alldeles utmärkt.

På den tiden var golfklubben en viktigare mötesplats för landets verkliga makthavare än kongressen. Och det oavsett vem som formellt satt vid makten – en vald civil eller en militär som förts dit via en kupp, vilket skedde oftare i Bolivia än i något annat land i Latinamerika. Den traditionen fick ett abrupt slut när Evo Morales kom till makten 2006. Golfklubben förvandlades till ett socialt reservat utan ­politiskt inflytande. Och militären som alltid lyssnat på direktiven från golfklubben lärde sig ropa slagord om socialism och förklarade trohet med Morales revolution. Den instabilitet som varit Bolivias normala tillstånd ersattes av en dittills okänd stabilitet.

Morales stod för en antielitistisk revolution som både skapade större jämlikhet och öppnade dörren för landets ursprungsbefolkning. Det var på många sätt en återkoppling till revolutionen 1952, en numera nästan bortglömd revolution, genomförd av beväpnade miliser med stort deltagande av ursprungsbefolkningen, som ledde till förstatligande av tenngruvorna – landets då viktigaste inkomstkälla – införande av allmän rösträtt för alla – också kvinnor och analfabeter – jordreform som inkluderade närmare två miljoner fattiga bönder och en utbildningsreform som innebar obligatorisk och gratis skolgång för alla.

Den bolivianska revolutionen var den första revolutionen i Latinamerika efter den ­mexikanska, men när jag intervjuade Morales innan han var president, och frågade om den rörelse han då stod i spetsen för, var inspirerad av revolutionen 1952, tittade han bara frågande på mig.

– Nej, svarade han, vi har ingenting med den att göra. Vi slåss för kontrollen av gasen och oljan.

Det var som om han menade att Bolivias historia började med honom själv och hans parti Mas. René Zavaleta, en av Bolivias främsta filosofer och samhällskritiker, brukade säga att Bolivia är Latinamerikas Frankrike. Vad han menade var att i Bolivia är politiken ”ren” – den handlar bara om revolution och kontrarevolution. Den bristande kontinuiteten underströks av ett kompakt motstånd mot att en president skulle kunna återväljas. Inte ens ledaren för revolutionen 1952, Victor Paz Estenssoro, kunde sitta två perioder efter varandra. Men det kunde Morales. Han satt inte bara två perioder, utan tre och ville sitta fyra, vilket blev hans fall eftersom det innebar att han både bröt mot den grundlag han själv genomdrivit och inte följde resultatet av den folkomröstning han själv utlyst för att få mandat att ställa upp som kandidat en fjärde gång. Svaret blev nej, men han ställde upp i alla fall.

Förklaring till upproret

Det är här, i kombination med Morales retorik att alltid förminska och förlöjliga sina motståndare, som förklaringen till upproret mot honom finns.

Men att Morales inte förmådde anpassa sig efter lagarna och heller inte avläsa stämningarna i samhället, illustrerar en annan aspekt av den bolivianska politiska traditionen; el caudillismo. El caudillo, ett begrepp från kolonial­tiden, är som en upplyst despot. Den ende som klarar av att styra landet. Morales brukade till och med beklaga sig över att han inte kunde sova därför att han reds av ångest över att inte kunna hitta någon som kunde efterträda honom. Samtidigt ströp han all debatt inom Mas och rensade bort potentiella konkurrenter. Missnöjet med honom har därför grott länge också bland de som röstade på honom.

Trots det var det en total överraskning när Morales avgick och sökte asyl i Mexico. Ingen hade väntat sig en sådan utveckling.

– Jag tvingas bort för att jag är indian och cocabonde, sa han i sitt tv-sända tal.

Han sa också att han utsatts för en kupp. Han beskrev den som en ”golpe civico, politico y policial”, en medborgerlig, politisk och och polisiär kupp. Han nämnde märkligt nog inte militären trots att det var den militära överbefälhavarens ”rekommendation” till honom att avgå, som blev den avgörande droppen. Istället skyllde Morales fram för allt på polisen och ”medborgarrörelsen”. Civico betyder ungefär medborgare. I Bolivia kallas de rörelser utanför de politiska partierna och som agerar via stormöten på torgen, cabildos, för ”civicos”. Det började i landets rikaste, och mest konservativa, provins Santa Cruz, men har de senaste året spridit sig till många andra området. I den gamla gruvstaden Potosí tillhörde “los cívicos” länge Morales trognaste anhängare. Men de senaste åren började det förändras och under upproret mot Morales så gick ”civicos” i Santa Cruz och ”civicos” i Potosí samman. Också bland de cocaodlande bönderna, los cocaleros, som alltid utgjort Morales mest trofasta bas, växte det fram oppositionella tendenser. Samma sak skedde inom gruvarbetarfacket och ”ponchos rojos” (de röda ponchos), en militant gruppering av aymaraindianer som tidigare alltid stått på Morales sida. Och innan militärens ”rekommendation” hade landsorganisationen COB:s generalsekreterare sagt samma sak.

Att reducera debatten till en nästan juridisk fråga om det var en kupp eller inte, är att bortse från den verkligheten.

Den fraktion av oppositionen som just nu har makten är rasistisk och hämndlysten. Här finns också fascistiska tendenser. Men det uppror som fällde Morales är betydligt bredare och rymmer också en stor del av den traditionella vänstern som inte sugits upp av Morales parti Mas som på senare år förvandlats från ett aktivistiskt massparti till en byråkratisk apparat med uppgift att fördela privilegier.

Jag var i La Paz när Evo Morales föregångare Gonzalo Sánchez de Lozada tvingades bort från makten. Flygplatsen i El Alto var helt omringad av barrikader. Jag lyckades ta mig ner till La Paz fyra på morgonen med en buss som dödsföraktande zickzackade sig fram mellan barrikaderna. Demonstranterna var för trötta för att orka stoppa oss. Dagen därpå lyftes Sánchez de Lozada ut ur La Paz i stadens då enda helikopter som tog honom till Santa Cruz där han flög till USA och där han fortfarande befinner sig. Det var Evo Morales som stod i spetsen för protesterna. Nu, 16 år senare, är det han som tvingas bort på nästan samma sätt. Men även om Morales, till skillnad mot Sánchez de Lozada, alltid haft en egen helikopter till sitt förfogande, så flögs han ut ur landet av ett mexikanskt regeringsplan.

Men det finns också andra skillnader. I Bolivia har Morales anhängare tagit kamp för att kräva hans återkomst. Det 

gäller framför allt cocabönderna i Chapare och aymarabefolkningen i El Alto ovanför La Paz. I Sacaba i närheten av Cochabamba dödades ett dussintal under sammandrabbningar med soldater och poliser. I Senkata – den stora gas- och bensindepån utanför El Alto som förser La Paz med bränsle - dödades ett tiotal personer när de gick till anfall mot depån och försökte hindra en karavan av tankbilar att ta sig ut.

En del av Mas och grannskapsfederationen Fejuve i El Alto har uppmanat till vägblockader på flera håll i landet. Ett syfte är att isolera La Paz och stoppa alla transporter med mat och bränsle. Det cirkulerar en video som sägs visa att Morales via telefon står bakom den uppmaningen. Men både Mas och Fejuve är splittrade i den frågan och flera viktiga ledare har istället uppmanat till att avblåsa protesterna och söka efter metoder för att dämpa våldet och polariseringen.

Man brukar säga att Bolivia har upproret i sina ådror. Efter Sánchez de Lozadas avgång följde också en kaotisk tid med olika interimpresidenter. Under ett avgörande möte i Bolivias formella huvudstad Sucre marcherade gruvarbetare med hjälm, arm i arm och med dynamitgubbar i händerna runt torget och ropade ”Guerra civil! Guerra civil!” – som om inbördeskrig vore detsamma som revolution. Men i Bolivia kallas också militärkupper för revolutioner. Också nu, i försvaret av Morales, har cocaodlande bönder från Chapare på marsch upp mot La Paz ropat ”Guerra civil!” som en uppmaning för att avancera. Att polisen, som gjorde myteri mot Morales (vilket den också gjorde 2003 och 2012), och militären som vägrade att vända sig mot dem som demonstrerade mot Morales och istället ”rekommenderade” honom att avgå, nu använder våldsamma metoder för att slå ner dem som stödjer honom bidrar knappast till att neutralisera demonstranternas krigsrop.

Uppmaning till dialog

Men det är ändå ingen repetition av historien och det är värt att notera att både Morales, från sin exil i Mexiko, och den självutnämnda interimpresidenten Jeanine Añez, har uppmanat till dialog och förhandlingar med alla inblandade parter och har bett FN att fungera som medlare. Den militäre befälhavare som ”rekommenderade” Morales att avgå, har själv avgått och Añez har försäkrat att hennes främsta uppgift är att så snart som möjligt utlysa nya val. Mas-delegater har på nytt intagit sina platser i kongressen och har också lagt fram förslag på nyval inom en nära framtid.

De signaler som Morales har sänt ut från sin exil i Mexiko har varit motsägelsefulla. I vissa intervjuer har han sagt att inte längre känner sig som en president och planerar att öppna en fiskrestaurang. I andra har sagt att inte kommer att ställa upp i något nytt val, men har begärt att få sitta kvar sin mandattid ut. Han också sagt att om hans anhängare i kongressen, som är i majoritet, inte accepterar hans avgångsbegäran, så skulle han kunna komma tillbaka.

Vad som kommer att ske är naturligtvis omöjligt att sia om, men tecknen är helt annorlunda än efter de dussintal kupper som genomförts i Bolivia efter revolutionen 1952. Kongressen fungerar, militären har inte försökt ta makten, det råder polemik om interimpresidenten följt konstitutionen eller inte, men samtidigt har interimregeringen och Mas enats om nödvändigheten av snara val. Det är inte riktigt den typ av diktatur som bolivianerna levt under så ofta och som Morales närmaste anhängare internationellt försöker beskriva det som.

Chile – som en vulkan

De som jämför den repression som demonstranterna utsatts för i Chile med militärdiktaturen under Pinochet har kanske rätt i viss teknisk mening, men inte politiskt. Den gamle chilenske fackföreningsledaren Clotario Blest, som i protest mot militärkuppen 1973 lät sitt hår och sitt skägga växa fritt så att han såg ut som en schaman från Harry Potters värld när han dog 1990, brukade säga att Chile är som en vulkan. Så länge den vilar är allt bara bra, men har den utbrott kan ingen känna sig säker.

Och så har det varit den senaste månaden.

Men när regeringen och oppositionen nyligen enades om formerna för hur man ska inleda en process för att skriva en ny konstitution var det ett löfte om att inte bara arvet från militärdiktaturen kan komma att definitivt kastas på historiens sophög, utan också från arvet från kolonialtiden.

– Äntligen, efter över 200 år, kommer vi att avkolonialisera oss och bli ett eget land på riktigt, sa en granne som under proteströrelsen varit mer rädd än entusiastisk.

Vad han menade var att för första gången kommer Chile att få en konstitution som utformats i demokrati och med folkets deltagande. Det förslag som partierna enats om går ut på att man ska hålla en folkomröstning i april nästa år. De frågor man ska rösta om är:

Vill ni att Chile ska få en ny konstitution?

Och som fråga två:

Vill ni att den ska utarbetas av en konvention bestående att 50 procent direktvalda medborgare och 50 procent parlamentariker?

Eller:

Vill ni att den ska utarbetas av en konvention som till 100 procent består av valda medborgare som arbetar parallellt med parlamentet?

Ordet ”konstituerande församling”, som varit många demonstranters krav, finns inte med, men alternativet ”konvention bestående av 100 procent valda medborgare” är just en ”konstituerande församling”. Överenskommelsen innebär också att det förslag om ny konstitution som arbetas fram ska antas eller förkastas i en folkomröstning.

I själva verket är avtalet en enastående seger för den proteströrelse som drivit upproret.

Samtidigt har kongressen fattat beslut om att höja pensionernas med 50 procent, sänka sina egna och de högst betalda statstjänstemännens löner och sänka priset för kollektivtrafiken för äldre. En rad andra reformförslag väntar på att behandlas.

Bekräftelse på brutal polis

Men det är en seger som kostat många miljoner i förstörelse och som ännu en gång har bekräftat att den chilenska polisen är Latinamerikas mest brutala. Men vägen hit har också visat att det inte bara är de politiska partierna som styr mobiliseringarna, utan också sociala medier, anarkister av olika schatteringar, fotbollshuliganer, kriminella gäng, knarkmaffior och andra grupper som förmodligen inte bryr sig ett skvatt om diskussionen om en ny konstitution.

Alla inom vänstern jublar heller inte över avtalet om den nya konstitutionen. Kommunistpartiet deltog inte i utarbetat av förslaget, men har sagt att man tänker delta i diskussionen och i folkomröstningen. Den unga vänstern Frente Amplio har splittrats. Borgmästaren i Valparaiso Jorge Sharp bröt, tillsammans med ett 70-tal militanter, med sitt parti och menade att avtalet hade kokats ihop bakom ryggen på folket. Det hävdar också en del av proteströrelsen som fortsätter att demonstrera – liksom också att plundra – utan att egentligen ställa några krav, utom att Piñera måste avgå. I dagarna har också en grupp kongressledarmöter från kommunistpartiet och Frente Amplio lämnat in en konstitutionell anklagelse mot Piñera att han skulle ha uppmuntrat militär och polis att bryta mot de mänskliga rättigheterna. Det är ett initiativ som kritiserats av socialistpartiet och stora delar av Frente amplio som något vars enda effekt blir att skapa förvirring och ta energi från den viktiga debatten om den nya konstitutionen.

Decennier av missnöje exploderar

Men revolter är inga tepartyn. Och det är decennier av ackumulerat missnöje med alla slags orättvisor som nu har exploderat. Ofta på ett irrationellt sätt. Men under proteströrelsen har oppositionspartierna, fram för allt vänstern, blundat för de destruktiva krafter som liksom vulkanutbrott tagit över nästan alla fredliga demonstrationer. Man har plikttroget fördömt våldet, men inte gjort någonting för att stoppa det. Att organisera demonstrationsvakter för att isolera provokatörer har inte funnits på dagordningen helt enkelt därför det inte varit någon som stått i spetsen för demonstrationerna och haft auktoritet att bestämma några regler. Men man har också undvikit att alls diskutera problemet. Det, i sin tur, kommer att märkas nu när diskussionen om den nya konstitutionen tar fart.

Risken är att den dynamik som kombinerar ren kriminalitet med en slags social revanschism och som går ut på att storma de rikas kvarter och skapa skräck, bara fortsätter. Och just nu finns ingen inom den etablerade politiska världen som har auktoritet och inflytande för att påverka.

Under slutet av 1980-talet då demonstrationerna mot Pinochet började ta fart mötte jag ofta Blest på gatan. Med sitt långa vita hår och skägg, klädd i en blå overall, såg han ut som från en annan värld. Men han bar med sig en slags aura av fred och när han gick fram mot de kravallutrustade karabinjärerna såg det nästan ut som om de skämdes. De sänkte sina tårgasgevär, böjde på huvudet och drog sig tillbaka. Detsamma gjorde demonstranterna. De lade ner stenarna, backade och började röra sig hemåt.

Idag finns ingen Blest i Chile. Det finns inget tydligt ledarskap över huvud taget, vare sig till höger eller vänster. Däremot har alla, både till höger och vänster, en enastående förmåga att måla upp en bild av verkligheten som passar dem själva.

Men det har också funnits andra, originella och hoppingivande, aspekter av det chilenska upproret. Till exempel närvaron av hundratals observatörer från den statligt finansierade, men autonoma, kommissionen för mänskliga rättigheter som dokumenterat övergrepp som kontinuerligt anmälts till domstolar. Ännu fler frivilliga som gjort samma sak som min gamle vän Tomás som ett par gånger lyckades få polisen att backa och potentiella plundrare att inte gå in i affärer där dörrarna slagits in. Han hävdar att den grundläggande ideologin i det chilenska upproret är ”mänskliga rättigheter”. Kanske har han rätt. Upproret har i alla fall visat att Chile, mitt i våldsamheterna, är en demokrati, en kritiserad och ofullständig demokrati, men som kontrollerar och dömer sig själv - en drastisk skillnad mot Pinochets diktatur. Men, trots att den genomgått många hundra förändringar, så är det Pinochets konstitution som fortfarande styr Chile och omöjliggör rader av reformer.

Historisk seger

Att det nu, äntligen, ska ändras är en historisk seger.

Kanske en revolution.

Men eftersom Chile, liksom Bolivia, är extremt ojämlika länder finns inga garantier att den nya konstitutionen ska födas i någon slags harmoni eller ens leda till någon harmoni. Liksom heller inte att förhandlingar och nyval i Bolivia ska innebära fred och ett nytt historiskt kapitel.

Men det lite hisnande är att det faktiskt kan bli så. Både Chile och Bolivia kan komma ut som mer demokratiska, toleranta och rättvisa länder än de var när upproren började.

En revolution och en kontrarevolution som leder åt samma håll.

Kanske början på en ny historisk epok i Latinamerika.