– Jag gillade det första förslaget. Men den där upphetsningen vi kände att det var som att öppna dörren till en helt ny epok, det var självbedrägeri på hög nivå. Det insåg jag, om inte förr, när 62 procent av chilenarna röstade mot förslaget. En frontalkrock med verkligheten.

Javier är en veteran – en av de få som slogs med vapen i hand den 11 september 1973, kuppdagen. Han sårades, hamnade tursamt nog på sjukhus, därifrån till fängelset och slutligen exil. Tillbaka i Chile efter demokratins återkomst har han fortsatt vara aktiv både politiskt och i sociala rörelser.

– Jag tycker fortfarande att det på det stora hela var ett bra förslag, om än lite väl omfattande och kaotiskt. Det vi ska rösta om nu liknar mest ett program för yttersta högern och jag kommer självklart att rösta emot. 

– Men, säger Javier och drar lite på orden, kanske det inte spelar så himla stor roll hur det går. Det viktigaste är den konkreta politik som förs, inte vad konstitutionen säger. Men jag har en känsla av att vi inom vänstern har lurat oss att tro att det är tvärtom. Kanske är det till och med så att konstitutionen förvandlats till en fetisch som stått i vägen för arbetet för konkreta förändringar.

Latinamerika är den kontinent där det skrivits flest konstitutioner, totalt 190 sedan självständigheten. Det varierar mellan länderna. I Argentina har det bara skrivits tre och i Mexiko gäller fortfarande konstitutionen från revolutionen 1917. I Venezuela, däremot, har det skrivits 29 konstitutioner och när Hugo Chavez kom till makten i slutet av 90-talet inleddes en ny våg av konstituerande församlingar med det uttalade syftet att grunda nationen på nytt, att på något sätt börja från noll. Venezuela följdes av Ecuador och Bolivia. Det infördes nya begrepp som “plurinationalitet”, “Moder jord” och “vivir bien” (det goda livet= i ursprungsfolkets anda. 

I Venezuela trycktes den nya konstitutionen upp i en liten blå bok i samma format som “Maos lilla röda” och både Hugo Chavez och Nicolas Maduro brukade hålla upp den i alla tänkbara sammanhang för att visa att här finns svaret. 

Maduro beskrev den som världens bästa konstitution. Ändå lät han 2017 organisera val till en ny konstituerande församling med uppgift att skriva en ny konstitution. Församlingen fungerade tre år, normalt brukar de vara färdiga efter max ett år. Maduros församling upplöstes dock utan att ha skrivit ett enda lagförslag. 

De nya konstitutionerna i Ecuador och Bolivia har bidragit till att integrera ursprungsbefolkningen. Men de har också, liksom den venezuelanska, centraliserat makten och gett presidenterna ytterligare befogenheter. De utförliga skrivningar om rättigheter för alla medborgare som också finns i de “bolivarianska” konstitutionerna är däremot fortfarande mest tomma på gränsen till hånfulla ord.

Vi lovade också allt mellan himmel och jord i vårt förslag.

– Vi lovade också allt mellan himmel och jord i vårt förslag, säger Javier. Men jag har börjat inse att en konstitution mest borde handla om de grundläggande spelreglerna i ett samhälle och inte vara ett politiskt program eller en samling kampanjlöften riktade mot en speciell sektor, vilket nog både vårt och det här förslaget är

Att “el estallido social”, den breda revolt som bröt ut i Chile i oktober 2019, alls mynnade ut i kravet på en ny konstitution hade att göra med att den som gäller nu skrevs under diktaturen. Att den senare har reformerats på genomgripande sätt, spelade ingen roll. Det symboliska värdet av “diktaturens konstitution” vägde tyngre än hur den egentligen såg ut. En ny konstitution skulle, hoppades man, innebära det definitiva slutet på diktaturens inflytande.

– Ännu en illusion, mumlar Javier. Både “nejet” till vårt förslag och det faktum att extremhögern fick kontroll över den nya konstitutionsprocessen visar snarare hur starkt diktaturens inflytande fortfarande är, alldeles bortsett konstitutionen.

Men även om en konstitution i sig inte förändrar ett land, kan den skapa nya förutsättningar. Det är Colombia ett exempel på. Där förekom också en “estallido social” samma år som i Chile och med ännu större omfattning. Men i Colombia hördes inga krav på en ny konstitution.

Den som antogs 1991 beskrivs fortfarande som den mest avancerade och solida konstitutionen i Latinamerika. Förhoppningarna att den skulle skapa fred och få slut på våldet uppfylldes inte. Även om det sen dess skett flera viktiga fredsprocesser är Colombia fortfarande ett land i krig och med omfattande våld. Men den nya konstitutionen lyckades med att skapa en ny slags medborgarkänsla. Det skedde en decentralisering av makten som gjorde staten mer närvarande. Det skapades mekanismer som gjorde rättsväsendet mer tillgängligt och användbart för vanliga människor. Det stärkte de demokratiska institutionerna. Och den enade landet. Därför är det ingen som trots missnöje, protester och fortsatt våld tror att lösningen finns i en ny konstitution, utan i en effektivare och bättre politik.

– Den 17 december ska chilenarna säga sitt om förslaget till ny konstitution enar oss eller inte, sa president Gabriel Boric nyligen.

Opinionsmätningarna vacklar om förslaget kommer att antas eller inte. Men vad som är klart är att vare sig det första eller det andra förslaget strävar efter att ena chilenarna, utan snarare få dem att anpassa sig till politiska värderingar som bara en del av befolkningen står för. Därför är det ingen särskilt äventyrlig gissning att om förslaget antas, kommer ganska snart kravet på en ny konstitution att resas igen. Om förslaget däremot avslås och den nu gällande konstitutionen fortsätter att gälla, lär konstitutionsdebatten ebba ut. 

– Det är bra, säger Javier. Det räcker nu. Dags för att ta kamp för regeringens reformprogram och sluta drömma om en konstitution som ska förverkliga de egna drömmarna.

Det mest motsägelsefulla i den här historien är att den extrema högern som ligger bakom det nya förslaget och hävdar att den är Chiles räddning, från början inte ville ha någon ny konstitution eftersom den man hade var bra. De som däremot kämpade med näbbar och klor mot den konstitutionen och krävde en ny, tycker idag att den som gäller är helt okej. 

– Korsdialektik, grymtar Javier.