En skakig vapenvila råder i östra Ukraina, men granaterna fortsätter att slå ned i städernas utkanter. För den som får huset bombat natt efter natt är det svårt att tro på en fredsprocess.
En timme före avgång har nattåget från Mariupol till Kiev 18 vagnar. Ganska snart utökar tågledningen det till 38. Plattformen myllrar av människor, resväskor, potatissäckar och husdjur.
Tvååriga Zlata klamrar sig fast om halsen på mamma Valeria medan de går mot tåget. Pappa Lubov kommer två steg efter med packningen.
– Vi älskar vår stad och jag hade gärna stannat kvar, men vi måste tänka på barnet, säger Valeria urskuldande.
Väskorna har stått packade i flera veckor, men de hoppades att det skulle bli lugnare när vapenvilan utropades för två dagar sedan. De illusionerna grusades under natten, när en militärpostering bombades bara ett par hundra meter från deras hus.
– Vi åker till min syster i Kiev, männen får stanna kvar och jobba. Vi hoppas att det blir kortvarigt, säger Valeria sammanbitet.
Intill dem står en gammal kvinna med ett spädbarn i famnen. Hennes familj kommer från staden Luhansk och flydde därifrån till Donetsk.
– När det blev strider där flydde vi hit till Mariupol. Nu är det tredje gången vi måste ge oss av, det är som att förlora sitt fädernesland, säger hennes son och skakar på huvudet.
Fler än 3 000 offer
Från tågstationen till den östra fronten är det mindre än en mil. Konflikten mellan den ukrainska regeringen och upprorsmännen i öster har pågått mindre än ett halvår, men över 3 000 människor har dödats och hundratusentals befinner sig på flykt. För ett par veckor sedan såg det ut som att kriget var på väg att sluta med ukrainsk seger – de så kallade separatisterna hade pressats tillbaka från stora områden och deras starkaste fästen var belägrade. Armén proklamerade att den var redo för ett sista slag.
Men det blev tvärtom.
Innan någon riktigt förstod vad som hände hade de ukrainska trupperna tvingats på reträtt och en allt mer desperat president varnade för att ”ryska styrkor” stod alldeles vid stadsgränsen, redo att inta Mariupol.
Alla är överens om att president Porosjenko inte hade något annat val än att acceptera en vapenvila i det läget, annars hade han förlorat den så viktiga hamn- och stålstaden.
Men det är ett märkligt eldupphör. Varje natt beskjuter sidorna varandra, sporadiskt och oförutsägbart. Österut, i ett par kilometer av ingenmansland mellan arméns och separatisternas fästen, ligger byn Shyrokino. Vägen kantas av förkolnade fält och avbrutna träd, bilarna tvingas zickzacka förbi en utbränd stridsvagn.
I ett litet hus där fönsterrutorna har krossats av tryckvågor bor säkerhetsvakten Jevgenij och hans familj. Han och sonen Anatolij jagar iväg ett par kycklingar och lyfter på luckan till matkällaren under hönshuset, där de har inrett ett provisoriskt skyddsrum. Här tänker de sova också de kommande nätterna, eldupphör eller inte.
– Det är när människor tror att allt är lugnt och kanske ger sig ut för att cykla som de dör, säger Jevgenij.
Han vet vad han pratar om. Ett par timmar innan den officiella vapenvilan inleddes kunde grannen Sergej inte stå emot kaffesuget. När allt verkade stilla smög han upp ur källaren för att koka vatten i köket. En granat slog ner och satte punkt.
– Krig är fruktansvärt, säger Jevgenij kort.
Konflikten i Ukraina har många skärpunkter: Stad mot land, centrum mot periferi, arbetare mot medelklass. Den huvudsakligen ryskspråkiga Donbassregionen, där bland andra städerna Mariupol, Donetsk och Luhansk ingår, är ett viktigt kol- och stålcentrum. Under Sovjetunionen åtnjöt arbetarna här hög status och hade bra löner, men när muren föll säckade ekonomin ihop och arbetslösheten bredde ut sig. Samtidigt skedde en ideologisk omvandling, idealmedborgaren var inte längre en muskulös gruvjobbare, utan en egenföretagare. Vissa lärde sig snabbt att navigera i det nya landskapet, många gjorde det inte.
– Jag tror att de flesta vill fortsätta vara en del av Ukraina, men vi vill ha federalism. Pengarna borde stanna här. Nu går de till Kiev, och där försvinner de. Det är därför en del stödjer separatisterna, säger Jevgenij.
Rädsla för fascism
Jevgenij har svårt att identifiera sig med Majdanrörelsen, som föddes ur ilska över grusade förhoppningar om Ukrainas närmande till Europa – här i Donbass är banden betydligt starkare till Ryssland. Den välutbildade medelklass som gick i bräschen för protesterna känns också sprungen ur annan mylla.
Mamma Jelena, som står och rensar vindruvor från trädgården, säger att det ändå inte var någon som kunde tro det när kriget kom. De har ju släkt och vänner både i Ryssland och i västra Ukraina.
– Det går inte att kalla någon sida för våra fiender, det här är ett krig där bröder slåss mot bröder.
Det går ett par dagar och det blir den 8 september. Kampsångerna dånar ur högtalarna och gamla Sovjetfanor vajar sida vid sida med separatisternas blåröda flaggor i den självutnämnda ”Folkrepubliken Donetsk”. Det är 71 år sedan Donbass befriades från nazisterna och här hålls minnet i högsta grad levande. Just i år passar symboliken de styrande särskilt bra. Framför ett gigantiskt monument från andra världskriget hålls brandtal medan lokala förmågor bjuder på både balett och hundshow.
– Kriget mot fascismen pågår fortfarande. En verklig vapenvila blir det först när vi har gjort oss av med fascisterna, inte bara i Donbass, utan även i Kiev! proklamerar en av talarna.
Det faktum att majdanrörelsen inte tog avstånd från de element ur extremhögern som deltog i upproret provocerade människor här redan från start. De ultranationalistiska frivilligstyrkor som tillåts strida på regeringssidan gör inte saken bättre. I den ryska och separatistiska retoriken är det numera etablerad sanning att både revolten och den nya regeringen är genomfascistisk.
58-åriga Donetskbon Zinaida, som står och lyssnar tillsammans med sin väninna, säger att hon älskade Ukraina ”tills de började bomba oss”.
– Nu kommer vi aldrig att återvända till de där fascisterna, vi ska bli en del av Ryssland.
De invånare som är av annan åsikt har flytt för länge sedan.
”Fyrverkerier i natt”
Den ukrainska militäroffensiven mot separatisterna i öster inleddes ett par dagar efter utropandet av ”Folkrepubliken Donetsk” i början av april. De senaste veckorna har staden varit belägrad och vanliga bostadsområden har utsatts för tung beskjutning. Morgonen efter frihetsfriandet arbetar ett par män med att röja upp i trädgården till ett av husen i stadsdelen Kievskij som har bombats under natten. Det är ett farligt arbete, ingen vet när det smäller nästa gång och det luktar gas från de söndertrasade ledningarna. På grusvägen småspringer ett medelålders med tunga väskor.
– Det var rena fyrverkerierna i natt, nu ska vi långt härifrån, säger kvinnan utan att dra ner på takten.
– Se var ni sätter fötterna! ropar någon.
De hinner precis undvika gropen mitt i vägen, där en odetonerad granat sticker upp ur gruset.
Ett kvarter bort är Oleg Fedorenko och hans kollegor i färd med att lasta ut hela möbler ur bussbolagets bombade IT-kontor. Han bor mindre än en kilometer från flygplatsen, som fortfarande kontrolleras av den ukrainska armén. Han bara skrattar åt talet om vapenvila medan han drar fram ett tangentbord ur bråten.
– Det har inte varit vapenvila en enda dag, så sent som i natt bombade de där vi bor.
Hela Olegs familj är kvar i Donetsk, de tycker inte att de har råd att fly. Oleg beskyller den ukrainska armén för allt.
– De har förstört mitt liv och gjort mig arbetslös. Skulle de bomba mitt hus kommer jag att anmäla mig för tjänstgöring hos rebellerna, säger han.
”Putin – ond och galen”
Tillbaka i Mariupol, vid Azovska sjön, sitter ett par familjer på plaststolar och äter grillat medan de njuter av att artilleriet har tystnat. Andrej och Alla Shaldyrvan skålar för freden med vännen Victor Buzhko.
– Det är inte bra för vårt land att behöva slåss mot ryssarna, vi får hoppas att vapenvilan håller, säger Victor och tar en klunk vin.
– Nej, vi i Ukraina vill vara en del av Europa, inte Ryssland, säger Alla.
De pratar i munnen på varandra, allihop på gott humör. Vännerna enas om att det bara finns en enda rot till det nuvarande problemet, och det är varken en regering eller ett land.
– Det är Putin. Han är ond och galen!
Grannen Sergej har stannat till för att tjuvlyssna och skakar leende på huvudet. Enligt honom är varje president som låter sitt land gå i krig en olämplig ledare, Porosjenko kommer aldrig få stöd från folk här i öst efter det här.
Skratten studsar över det krusiga vattnet och vinden för med sig dofterna från grillen. För en kort stund är det nästan möjligt att glömma stridsvagnarna som står redo bara någon kilometer därifrån. Sergej nickar i riktning mot helgfirarna som har brustit ut i sång och konstaterar att människor här i östra Ukraina har väldigt olika åsikter om saker och ting.
– Men det är inte en anledning till krig.
