Staden Juchián är belägen i El Istmo de Tehuantepec i delstaten Oaxaca i södra Mexiko med omkring 100 000 invånare. Det är en ekonomiskt fattig region, men rik i fråga om kultur och med ett intressant demografiskt läge. Gränsen till Guatemala ligger inte långt ifrån och det är just här förhandlingar med många av grannländerna äger rum. Området är som en smältdegel där olika kulturer möts. Indianfolken zapotekerna, huaves, mixes, chontales och zoques finns alla samlade här.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Sedan århundranden tillbaka har Juchitán varit en plats som besökts av allt från konstnärer, och historiker till antropologer och sociologer. Det var tillexempel här konstnären Diego Rivera fick inspiration till muralmålningen "Rio Juchitán". Det var här Frida Kahlo upptäckte de vackra, färggranna folkdräkter som hon kom att bli igenkänd för och det var här som fotografen Graciela Iturbides dokumenterade stadens kvinnor i sin ikoniska serie i svartvitt. I förordet till fotoboken Juchitán de las mujeres 1978-1989 kallade feministen och journalisten Elena Poniatowska kvinnorna för "förvaltare av män, distributörer av mat", vidare skriver hon "män är kattungar mellan deras fötter, en valp de måste tillrättavisa" och i Sergei Eisenteins ofullbordade film ¡Que viva Mexico! från 1930-talet skildras den kvinnliga befolkningen och området som en utopi.
Synligheten av kvinnor är hög. På den lokala marknaden framförs stadshuset trängs de stora, rakryggade, gråhåriga damerna i stånd iklädda de mönsterrika traditionella Tehuana-klänningarna, och med långa röda band i flätorna. Där säljer de fisk, blommor, frukt och grönt i lass under tropisk sol.
– Var du än går kommer du se en kvinna sälja, säger Yolanda Lopez Gomez, som arbetar på stadens kulturhus.
Hon visat stolt upp stadskärnan och berättar att las Juchitecas lär sig att vara självständiga och försörja sig själva från en tidig ålder. Många av kvinnorna på marknaden är analfabeter men tjänar ändå bra med pengar då de kan sitt yrke. Kvinnans roll i samhället är mer en kulturell identitet, ett arv från en av de överlevande inhemska kulturerna i Mexiko. Den indianska Zapotek-civilisationen är åtminstone 2 500 år gammal och dess traditioner förs vanligtvis vidare från mamman eller mormodern till ett barn.
– Min mormor lärde mig hur man lagar mat och hur man broderar. Om jag skulle gifta mig och äktenskapet inte håller vill jag inte vara beroende av en man, säger Lopez Gomez vars motto lyder "förvänta dig aldrig någonting från en man".
– Eftersom kvinnor från Juchitán har ekonomisk makt har de en stark karaktär, fortsätter hon.
Till skillnad från andra regioner där kvinnan oftast är hemma och mannen står för brödfödan är det frun som ansvarar för försäljningen. Män arbetar de också, men vanligtvis med fiske, jordbruk eller hantverk. Pengarna de tjänar ger de till sina fruar som tar hand om administrationen av ekonomin. Kvinnor och män utför olika uppgifter och det är en samhällsordning som alla är nöjda med, menar hon.
Samtidigt medger Lopez Gomez att kvinnor i Juchitán inte har mycket politiskt inflytande. Gloria Sánchez från partiet PRD har kandiderat i det kommunala valet men än så länge har det inte funnits en enda kvinnlig borgmästare. När det kommer till företagsvärlden sitter män på ledande poster även där.
– Det är en patriarkal modell som existerar här men också i resten av världen, speciellt i den politiska världen, och det är svårt att komma från.
– Om det här var ett matriarkat skulle det i min åsikt innebära att kvinnor hade total makt, även när det kommer till politik, och det är inte fallet här.
Att Juchitán skulle vara ett matriarkat verkar mer som en myt som reproducerats i media om och om igen. I dokumentären Blossoms of fire från år 2000 hävdar de medverkande att besökare till Juchitán ofta gör hastiga bedömningar av hur situationen ser ut i staden baserat på det första de ser vilket inte alltid överensstämmer med verkligheten och medier har varit frispråkiga när det kommer till att beskriva samhället som just ett matriarkat.
För 15 år sedan publicerade den latinamerikanska versionen av tidskriften Elle en artikel under namnet "The Last Matriarchy" där de hävdade att kvinnorna i staden köper sex från manliga prostituerade och utmålade dem som sexuellt promiskuösa. Det blev en stor skandal som ledde till stämning och som har satt sina spår hos befolkningen. De personer som kontaktades för intervjuer är skeptiska inför att ta emot journalister och är tydliga med formuleringarna för att inte missuppfattas.
– Jag tror inte att mitt samhälle föreslår den här termen utan den här termen har föreslagits av människor utifrån. Nationella eller internationella människor som kommer hit och ser att marknaden är full av kvinnor tänker direkt att det här är ett matriarkalt samhälle.
Lopez Gomes anser samtidigt att Juchitán är ett relativt jämlikt samhälle som eftersträvar jämlikhet och balans mellan könen. Men när det kommer till sexuell frihet finns det fortfarande utrymme till förbättring. Om en kvinna, förr i tiden, visade sig ha förlorat oskulden innan äktenskap blev hon avvisad och förnedrades för det. I dag har männen fortfarande någon slags äganderätt över sina fruars kroppar och bestämmer när de ska ha sex. De skiljer sig inte från männen i övriga delar av Mexiko.
– Kvinnor styr inte hela hushållet. Män har även en viss kontroll, understryker hon.
Till de positiva aspekter lyfter hon fram att de som ett tvåspråkigt folk är dubbelt så starka och att kvinnorna här verkligen vet hur man njuter av livet till fullo.
– På festerna här är kvinnor inga accessoarer. Du anländer med din man men har rätt att "catch up" med dina tjejkompisar. Om du vill dansa med din man dansar du med din man och om du vill dansa med dina tjejkompisar kan du dansa med dina tjejkompisar.
– Jag arbetar hårt så jag har rätten att njuta av mitt liv, fortsätter hon med övertygelse i rösten.
Biiniza Carrillo Medina är chef på Juchitáns centrum för mänskliga rättigheter och jobbar aktivt med frågor relaterade till diskriminering samt med att upplysa om risken för hiv vid oskyddat sex. Hennes läppars konturer är skarpt ifyllda med läppenna och ögonen målade med svart kajal och hon är, vad som kallas Mexikos tredje kön, muxe. Ordet betyder kvinna på Zapotek-språk och beskriver en person som fötts i en mans kropp men som klär sig och lever som en kvinna. Muxes har rötter i den förcolumbianska tiden och enligt sägen ska muxes ha fallit ur helgonet San Vincente Ferrers trasiga ficka när han promenerade genom Juchitán och välsignade staden.
Förutom att ha ett rykte om att vara ett matriarkat benämns ofta Juchitán som en plats med sexuell tolerans där muxes och hbtq-personer, på grund av kvinnans starka roll, accepteras som en naturlig del i samhället. Jag frågar Biiniza Carrillo Medina, under vårt möte på hennes kontor, hur hon upplever Juchitán när det kommer till diskriminering och får snabbt ett svar.
– Såklart finns det diskriminering.
– Även om det sägs att Juchitán är paradiset för muxes så är det i verkligheten inte helt sant, tillägger hon.
Vid sju års ålder insåg hon att hon kände sig som en kvinna inombords. Men det var inte förrän hon var runt 14 år gammal som Carrillo Medina, med stöd av familjen, bestämde sig för att bli Biiniza. Namnet valde hon på grund av dess betydelse, vatten och vind.
– Folk har skrattat åt mig men även fast jag inte kommer att operera mig känner jag mig som en kvinna.
Biiniza Carrillo Medina berättar att muxes upplevs som ett hot av andra kvinnor, att de inte helt accepteras som kvinnor och att de i många fall inte får delta på tillställningar som las velas, fester fyllda med dans och musik som äger rum hela nätter långa mellan april och september. Därför anordnar de istället själva en egen vela för muxes varje år.
Hon instämmer i Yolanda Lopez Gomez uppfattning om att machokulturen existerar även i Juchitán och förklarar att det märks av inte minst när det kommer till tonårsgraviditeter, barnäktenskap och våldet mot kvinnor. I Mexiko dör hela sex kvinnor varje dag till följd av dessa hatbrott enligt National Citizen Femicide Observatory och sedan 1993 har 100-tals kvinnor gått försvunna.
– Det märks när det kommer till hälsofrågor. Många kvinnor får bröstcancer eller livmoderhalscancer och sedan tillåter inte deras män dem att undersökas av andra manliga doktorer.
– De flesta statliga sjukhus drivs av manliga doktorer och de tillåter inte kvinnliga doktorer och de kvinnliga doktorer som finns är privatläkare så de tar mer betalt vilket gör att inte alla har råd med dem, forsätter hon.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
