Det är inte en rakt igenom falsk historieskrivning, men den har med tiden kommit att bli allt mindre relevant, i takt med att Putin själv och hans närmaste visat sig ha helt andra prioriteringar än att främja en bättre tillvaro för 150 miljoner ryssar.

Nu har rättegången mot Aleksej Navalnyj börjat, åklagaren hävdar att oppositionspolitikern gjort sig skyldig till förskingring. Det är en beställd process. Den man inte kan förgifta till döds försöker man tysta med ett genompolitiserat domstolsväsende.

Att den ryska regimen inte kan tolerera Navalnyj handlar mindre om att han kräver demokratisering än om att rycker det sista lagret av myten om Putin som en ledare med moralisk kompass, en garant mot oligarkernas rovdrift. Filmen som visar det groteska palatset har fått många att tappa tålamodet, inte minst unga, som ser överdådet och korruptionen och lögnen.

Tusentals har nu gripits efter protesterna. Kanske är något avgörande på väg att hända.

Men frågan är då hur Väst ska navigera utan att ge Putin argument för att Väst saknar respekt för att ryssar har rätt att bestämma sitt eget öde. Han har skapat sig ett monopol över informationsflödet, där de flesta stora mediekanaler står under direkt eller indirekt kontroll av Kreml, och har dessutom starkt begränsat möjligheterna för organisationer att verka om de tar emot finansiering från länder utanför Ryssland.

Så hur agera för att främja demokrati utan att samtidigt bekräfta ledarskiktets argument att EU och USA försöker manipulera interna angelägenheter?

Det är en balansgång. Inte minst eftersom oppositionen är splittrad. Navalnyj är heller ingen oproblematisk person, utan snarare en populist som gärna spelar på rasism när det tjänar hans syften.

Sverige upplever just nu detta dilemma. Igår träffade utrikesminister Ann Linde (S) sin ryske kollega Sergej Lavrov, som har fungerat som Putins skyddsvall på den internationella arenan sedan mitten av 00-talet. Han rör inte en min när han upprepar, oavsett kritik, att det pågår en illasinnad antirysk kampanj. Linde krävde att Navalnyj frisläpps. Lavrov svarade, som alltid, att Ryssland inte underordnar sig någon annan än Ryssland.

Men möjligen kan Sverige spela en mer konstruktiv roll när man nu axlat ordföranderollen i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), där Ryssland är medlem. En svensk utrikesminister ska givetvis fördöma att oppositionsledare fängslas. Men det kan finnas en väg framåt inom OSSE för att vid sidan om sådana markeringar kunna väcka något slags dialog. Linde har sådana avsikter vad gäller det akuta läget i Belarus, att fortsätta arbetet även efter fördömanden och sanktioner, att försöka hitta en lösning.

Rysslands ledning har en annat ställning än diktatorn Aleksandr Lukasjenko. De kan välja att inte lyssna. Men samtidigt har Sverige tidigare lyckats hitta en status som medlare, i exempelvis fallet Nordkorea.

Linde nämnde, när hon invigde Sveriges ordförandeskap, specifikt situationen på Krim-halvön, annekterad av Ryssland, men sa också att avsikten är att fungera som en ”ärlig medlare”. Det är en klok ingång. Inte vika undan för Kremls provokationer. Men inte stänga dörren för samtal.