– Vi är födda och uppväxta här men vi kan inte ens registrera sim-kort i vårt eget namn. Även om vi har råd att ta examen kan vi inte få ett bra jobb, vi måste arbeta inom byggbranschen, säger Mohsen Rezai, 25 år.
På ett kafé i stadsdelen Zeynabiyeh i iranska Isfahan, drygt 30 mil söder om Teheran, delar han en vattenpipa tillsammans med några vänner. Området är stadens fattigaste och här bor nästan bara afghanska flyktingar. Många, som Mohsen Rezais föräldrar, flydde redan i samband med Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 och har fått barn i det nya landet. Barn som nu drömmer om någonting mer än låglönearbete och kringskuren rörelsefrihet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Förmodligen kommer jag att försöka ta mig till Tyskland när jag har tagit examen. Jag har hört att man kan få bra jobb inom data där, säger Mohsen Rezai som studerar systemvetenskap.
Förra året sökte 41 564 afghaner, varav 23 480 ensamkommande barn, asyl i Sverige. Enligt Migrationsverkets enhet för rätts- och landinformation, Lifos, var en klar majoritet av dem hazarer.
Drygt hälften av de ensamkommande uppgav att de flytt från Afghanistan medan resten angav att de varit bosatta i Iran.
– En stor del av de afghaner som kom förra året har sitt ursprung i Iran. En del är födda där, en del har vistats där en kortare period, andra har haft det som genomgångsland, säger Anders Rydén, Afghanistananalytiker på Migrationsverket.
Till sin storlek var fjolårets flyktingström oöverträffad. Under hela perioden 2001–2014 sökte totalt 24 335 afghanska medborgare asyl i Sverige. En siffra som 2015 nästan matchades enbart av gruppen ensamkommande afghaner.
I Iran bor uppskattningsvis tre miljoner afghanska flyktingar. Nästan alla är hazarer. Mohsen Rezais och hans generationskamrater har sällan ens sett det land föräldrarna flydde. Deras erfarenheter handlar som regel inte om krig utan att växa upp i ett samhälle som inte vill ha dem. Där diskrimineringen – social och ekonomisk – är konstant och framtidsutsikterna bleka. Den sortens samhälle där drömmar om någonting bättre kan driva rastlösa unga män till drastiska beslut.
Om Mohsen Rezai vill lämna Isfahan måste han ansöka om tillstånd hos myndigheterna, men 28 av Irans 31 provinser är helt eller delvis stängda för afghaner. Afghanska flyktingar måste betala för arbetstillstånd. De får inte äga företag. Att bibehålla flyktingstatusen är en byråkratisk process som även den kostar stora summor. Och chansen att själva bli iranska medborgare är obefintlig.
– Alla unga afghaner här är missnöjda med sina liv. När de såg att gränserna var öppna följde de som hade pengar med flyktingvågen från Syrien. De som inte hade pengar blev kvar, säger Mohsen Rezai.
Han var en av dem som blev kvar. Men familjen sparar pengar för att förverkliga sonens dröm om Europa.
– De som lämnat landet avråder oss inte från att åka, de säger att även i lägren i Grekland får man mer respekt än här. Alldeles nyss pratade jag med en vän som flytt, han sa att även om han blir tvingad tillbaka till Turkiet så är det bättre än att vara i Iran.
Drabbades hårt
Alla ungdomar Dagens ETC talar med säger samma sak. Den ekonomiska situationen hade försämrats medan Iran gick på knä under de internationella sanktionerna, och de afghanska flyktingarna drabbades hårt. Men ingen enskild händelse utlöste den plötsliga migrationsvågen. Istället startade den iranska delen av fjolårets flyktingström med möjligheten som uppenbarade sig när Europa öppnade sina gränser.
Hossein Javari, 18 år, är en av dem som beslutade att ta chansen.
– Men de tog mig vid iranska gränsen mot Turkiet och skickade tillbaka mig. Det var i höstas.
Resan till Europa skulle kosta Hossein Javari omkring 40 000 kronor. De knappt 7 000 kronor han var tvungen att betala i förskott fick han aldrig tillbaka. Ändå säger Hossein Javari att han kommer att försöka igen.
– Om gränsen öppnar kommer jag definitivt att försöka igen. Jag har ingen framtid här. Jag måste betala 2 000 kronor varje halvår bara för att förlänga mitt uppehållstillstånd. Jag hoppas kunna plugga och få ett jobb. Jag vill arbeta för att leva, här arbetar jag bara för att överleva.
Han är född i Isfahan, av föräldrar som själva var unga när de flydde Afghanistan, och gick i skola fram till klass 5.
– Jag hade inte rätt dokument så jag fick inte gå kvar, säger Hossein Javari.
Nu försöker han istället hjälpa familjen genom att sy väskor och laptopfodral hos en lokal skräddare. Det betalar illa och det finns inte tillräckligt med jobb. Men inkomsten är mer regelbunden än många andras. Kompisen Vahid Jafari, 17 år, försöker försörja sig som byggnadsarbetare. Det är det absolut vanligaste yrket bland afghanska flyktingar, men byggbranschen är en av de som påverkats mest av lågkonjunkturen.
– Det var tre månader sedan jag arbetade senast. Det finns inte så mycket jobb nu för krisen har gjort det dyrt att bygga, säger Vahid Jafari.
Som så många andra dagar fördriver de tiden i en nedgången park i Zeynabiyeh. Tvärs över gatan ligger ett internetkafé där de ibland spelar Call of Duty och Modern Warfare. Vahid Jafari berättar att han också drömmer om Europa.
– Jag skulle vilja göra som min kusin och åka till Sverige. Han har varit där i sex-sju månader nu. Jag pratade i telefon med honom i går kväll. Han får plugga och är lycklig.
Plötsligt avbryts intervjun av att en till synes narkotikapåverkad man kommer fram och skriker på de afghanska ungdomarna. De svarar undergivet.
– Han ville veta vad vi pratade om, förklarar Vahid Jafari när de lämnat parken. Han sa att han skulle slå oss om vi sa någonting dåligt om Iran. Han är bara en korkad snubbe.
De fattiga afghanska kvarteren ligger granne med de fattiga iranska. En del vänskapsband formas – afghaner får som regel tag i sim-kort genom iranska kompisar – men situationen alstrar också konflikter. Utsattheten är densamma men etniciteten utgör en skiljelinje.
– De har rånat mig fyra gånger och tagit två telefoner, säger Hossein Nazari, 20 år. En gång tog de till och med min jacka. Det är unga outbildade iranier som inte gillar oss. De är lata och vill inte arbeta så det enklaste sättet att få pengar är att råna afghaner.
Det är ingen idé att anmäla, förklarar han. Polisen utreder inte brott mot afghaner.
– Och om vi försvarar oss och någon annan ser att det är slagsmål mellan iranier och afghaner så hoppar de in på iraniernas sida utan att fråga vad det handlar om. Vi är alltid förlorare.
Flydde till bergen
Fram tills för fem år sedan bodde Hossein Nazari i Bamiyan i centrala Afghanistan. Familjen tillhörde en nomadsläkt och hade genom sin isolerade tillvaro klarat sig undan merparten av de olycksöden som drabbat landet under de senaste decenniernas oavbrutna krig. Sedan kom verkligheten – och talibanerna – i fatt.
– Vi fick höra innan att de var på väg, säger Hossein Nazari. Männen stannade och resten av oss flydde till bergen. När vi kom tillbaka var männen döda och allting nedbränt.
Via en flyktingsmugglare kom Hossein Nazari till Iran tillsammans med sin mor och fem systrar. Flera av systrarna har gift sig och startat familj i det nya landet, men Hossein Nazari trivs inte. Han säger att han vill åka till Europa men inte kan. Dels för att kostnaden är för hög. Dels för att han måste ta hans om modern och en ogift syster. Så tillsvidare är han fast i ett land där myndigheterna ständigt påminner om att han enbart vistas på nåder.
– I fråga om säkerhet är det väldigt bra här, i fråga om frihet är det sämre. Irans regering borde se afghaner som människor. De borde låta oss köpa bil och telefonkort. När det är fredag går polisen runt och kollar om vi har giltiga papper. De borde lämna oss ifred. l
