Vad händer när skatter sänks?

Sänkt skatt är ett förslag som mycket sällan möter motstånd från vare sig media, näringsliv eller nationalekonomer. Det är historiskt också ett mantra för högerpartierna i världen. Skatter har i princip alltid kritiserats från höger såsom varande för höga och ineffektiva.

De enda gånger höjda skatter på allvar stötts av borgerligheten är i samband med stora upprustningar och krig då varje land genomfört stora offentliga investeringar och anställt miljoner arbetande i vapenproduktionen och de olika arméerna.

Efter krigen har det varit mycket svårare att minska de offentliga sektorerna. Det har med andra ord varit svårt att minska skatten.

Offentliga eller privata jobb

Ett av skattesänkarnas huvudargument är att minskade skatter ger fler jobb. Argumentet mot är att sänkta skatter ger färre offentligt anställda.

Det här är en konstig diskussion. Finns det verkligen någon motsättning mellan jobb och jobb? Säg att vi sänker skatten rejält för våra tjänstemän i Sverige. Då har de råd med att ge sina barn tandhygienisters omsorg, de har råd med mer internetsurfande och de har råd med fler restaurangkvällar. Kanske rent av städhjälp några dagar i månaden.

Fler jobb kan alltså skapas. Men samtidigt får ju staten in mindre skatt och måste därför minska på antalet anställda inom vård, skola och omsorg. Kanske får även de gamlas hemhjälp minska med ytterligare några dagar i månaden.

Privata tjänster ökar och offentliga tjänster minskar. Det hela verkar alltså vara en fråga om vad man vill satsa på. Vi väljer vilket samhälle vi vill bygga.

Men i själva verket är det mycket värre än så. Låt oss titta på två stora skattesänkningar. Först under socialdemokratisk regering, sedan under alliansregeringen.

Skattereformen

1991 genomfördes den stora skattereformen i Sverige. En av tankarna var att det skulle skapa jobb. Mer pengar i löntagarnas plånböcker skulle ge ny skjuts i ekonomin. Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) och socialdemokratin räknade med att det skulle bli ”dynamiska effekter” av reformen.

Nu blev det inte så.

Den rikaste tiondelen av våra hushåll fick 128 000 kronor mer att handla för under de fem första åren efter skattereformen. Normalhushållet fick bara 36 000 kronor.

Låginkomsttagarnas familjer fick bara 16 300 kronor.

Detta kan man läsa i SCB:s stora undersökning om hushållens inkomster (hink).

Skattesänkningen slog alltså fruktansvärt orättvist. Rik fick mycket och fattig fick lite.

Men eftersom skattereformen sedan betalades genom höjd moms och högre boendekostnader så drabbades den fattige dubbelt. För trots att höginkomsttagaren tjänade nästan tio gånger så mycket som låginkomsttagaren genom skattereformen, så kostar ju inte den rikes lägenhet tio gånger så mycket i hyra. Och inte köper den fattiga familjen en tiondel av den mat som den rike köper. Moms och hyreshöjningar drabbar alltså alla, men slår mycket hårdare mot den som har lägst inkomst.

Skattesänkningarna skapade därför ökade inkomstskillnader, större klasskillnader. Men skapade dem också jobb?

Det är här skattereformens misslyckande är mest tydligt.

Receptet fungerade inte. Någon hade tänkt riktigt fel.

De pengar våra höginkomsttagare fick gick inte till vare sig gammaldags varukonsumtion eller nya tjänster. Istället samlades överskotten i fonder och aktier. De som tjänade på skattesänkningarna på 90-talet sparade helt enkelt pengarna, satte in dem på börsen och resultatet blev en stigande börs och sjunkande konsumtion. Och oberoende av hur mycket börsen stiger så blir det få nya jobb av det.

Bara om människor köper fler varor eller tjänster kan fler få anställning.

Skattesänkningen skapade alltså inte fler jobb.

Receptet fungerade inte. Någon hade tänkt riktigt fel.

Frågan är vilken skattesänkning

Att sänka skatter är ett trubbigt instrument. Problemet är vem som tjänar på skattesänkningen. Om alla låginkomsttagare fick 30 000 mer i plånboken, ja, då skulle den normala konsumtionen öka. Säg att vi dessutom flyttar den summan från de rikaste 10 procentens sparande till de fattigastes konsumtion.

Då skulle vi se både fler jobb och mer jämlikhet.

Skattesänkningar som tar pengar från spekulation och för över dem till konsumtion är alltså en god idé. Moms och hyreshöjningar drabbar alla, men slår mycket hårdare mot den som har lägst inkomst.

Det finns inga fattiga riksdagsmän, företagsledare eller regeringsmedlemmar. Inte heller är landets ekonomer låginkomsttagare. Det skulle innebära att egenintresset inte längre gällde.

Men det är en svår politik. Det skulle innebära att alla som fattar ett sådant beslut valde att sänka sina egna inkomster, eftersom alla som fattar sådana här beslut är höginkomsttagare. Det finns inga fattiga riksdagsmän, företagsledare eller regeringsmedlemmar. Inte heller är landets ekonomer låginkomsttagare. Det skulle innebära att egenintresset inte längre gällde.

Alltså får vi inga skattesänkningar som skapar fler jobb.

Utan istället skattesänkningar som ökar klyftorna i samhället.

Skillnaden mellan privata pengar och offentliga är nämligen i grunden detta. Om det offentliga får mycket pengar så kan de användas. Till investeringar eller jobb. Men om det privata får mycket pengar så kan de lika gärna bli liggande i värdepapper och börja snurra runt i den finansiella karusellen.

Jobbskatteavdraget 2006

Regeringen Reinfeldt genomförde en stor skattesänkning efter valsegern 2006. Men man genomförde den i flera steg i något som finansministern kallade ”löneskatteavdrag”. Poängen var att det var en sänkning av skatten som ritades speciellt till de som hade jobb och därmed fick lön.

Det som hände är att skillnaderna mellan den som hade arbete och den som var pensionär, arbetslös eller sjuk ökade kraftigt.

Men även bland löntagarna slog skattesänkningarna olika. Tittar vi på vad olika inkomstgrupper fick i sänkt skatt är det tydligt att även denna gång var höginkomsttagarna vinnare eftersom de helt enkelt hade högre löneinkomster som fick sänkt skatt.

Till skillnad från de skattesänkningar S gjorde i början av 90-talet behövde inte alliansregeringen finansiera ”reformerna” med höjd moms eller höjd skatt på annan konsumtion. Istället var det sjukersättning och arbetslöshetsersättning som minskade. Men den stora finansieringen ligger i att man minskade på ökningen av offentlig sektors finansiella överskott. När Anders Borg tog över som finansminister fick han ärva ett överskott på över 600 miljarder som de rödgröna inte investerat eller använt.

Vi tycker inte att det är bra med överskott som inte används. Det öppnar för skattesänkningar som ger mer till den rike och mindre till den fattige.

Men frågan är om löneskatteavdragen fungerat som det var tänkt.

Har arbetslösheten minskat och ekonomin fått förnyad fart jämfört med tidigare?

Svaret är nej. Det finns inga belägg för att skattesänkningarna 1991 eller 2006 och framåt skapat fler jobb. Att de bägge skett strax före stora sammanbrott på finansmarknad och i banksystem gör att ekonomin dessutom haft helt andra problem än en påstått hämmande skatt på arbete.

Däremot finns det tydliga bevis på att skattesänkningarna ökade inkomst­skillnaderna i samhället och dessutom ökade den privata spekulationens andel av vår ekonomi.