Myten om den ofantliga sektorn

Ibland dyker begrepp upp i samhällsdebatten som återkommer. Ett exempel är begreppet ”den ofantliga sektorn”. Alltså påståendet att den offentliga sektorn är så stor att den ”äter upp” den övriga ekonomin. Bakom begreppet ligger en medveten felräkning.

Det var inte sjukvården, polisen, skolan eller omsorgen som kostade 70 procent (som allra mest rörde det sig om 67,5 procent år 1993) av BNP. Så här såg det ut i början av 1990-talet:

Av de 70 procenten var i runda tal 30 procentenheter offentlig verksamhet – löner till sjukvårdspersonal, lärare, dagispersonal med mera.

Sedan var 20 procentenheter transfereringar till hushållen – pensioner, sjukförsäkring och familjebidrag i olika former.

Resterande 20 procentenheter var utgifter för arbetslösheten, bidrag till företag och banker samt räntor på statsskulden.

2023 uppgick de totala offentliga utgifterna till strax under 50 procent av BNP. Andelen som går till offentlig verksamhet ligger kvar på runt 30 procent. Kostnaderna för arbetslöshet, bidrag till företag och ränteutgifterna har sjunkit till under 5 procent av BNP.

Transfereringarna har sjunkit till runt 16 procent av BNP. Men det är inte pengar som den offentliga sektorn förbrukar. Utan pengar som skickas runt i samhället och går tillbaka till den privata sektorn. Det är alltså sant att det genom den offentliga sektorn strömmar cirka 50 procent av BNP under ett år, men det beror främst på att det offentliga tar in pengar skattevägen som man sedan skickar tillbaka ut till den privata sektorn.

Om vi tänker oss ett litet samhälle med fyra personer som har en BNP på en miljon tillsammans. En är offentligt anställd och tre är privatanställda. Om den offentliganställde nu tjänar 250 000 kr per år så kommer den offentliga konsumtionen vara en fjärdedel av samhällets konsumtion. Men i den privata delen av ekonomin så råder ojämlikhet. Den högst betalda tjänar 750 000 kr, medan de andra två får nöja sig med 125 000 kr var. Den rike betalar visserligen en skatt på 250 000 som går till den offentliga konsumtionen. Men orättvisan består. Säg nu att vårt lilla samhälle vill rätta till det här. Genom skatt tar man ytterligare 250 000 från den som har mest, och ger samtidigt i bidrag 125 000 till de lågavlönade.

Vad staten har gjort är helt enkelt att man har omfördelat i samhället. Vilket är en av de stora poängerna med en stat.

Genom staten har då 250 000 plus 250 000 strömmat, det vill säga totalt 50 procent av BNP.

Samtidigt är den offentliga konsumtionen bara 25 procent och den privata 75 procent av BNP.

Vad staten har gjort är helt enkelt att man har omfördelat i samhället.

Vilket är en av de stora poängerna med en stat.

Skatt har vi bland annat för att utjämna skillnader som ”marknaden” inte klarar av. Dels mellan olika delar av våra liv, vi kostar skattemedel som unga och som gamla och vi betalar in skatt som yrkesarbetande i medelåldern. Men vi utjämnar också mellan fattig och rik.

Lägg till det att vi faktiskt betalar in skattemedel som går ut som bidrag till näringslivet och organisationer. Staten tar in pengar med ena handen och skickar ut dem i samhället med den andra. Det kallas för transfereringar. Skattepengarna är inget som staten ”behåller”. En stat kan faktiskt i praktiken ta in mycket mer än 100 procent av BNP under ett år. Det handlar bara om att snabbare ta in och fortare sända ut pengarna igen.

Transfereringarna säger i princip inget om huruvida en offentlig sektor är för stor eller för liten. Det är först när vi diskuterar den offentliga konsumtionen, alltså vård, skola, omsorg, som vi kan diskutera om den offentliga sektorn blivit för liten eller för stor.