Modern penningteori

På senare år har en alltmer kritisk diskussion hörts gentemot det sätt som nationalekonomer under nyliberalismen presenterat hur pengar skapas.

Modern penningteori, eller som det heter på engelska och ofta kallas även på svenska – Modern Monetary Theory, MMT – har sina rötter i Keynes teori. Grundbulten är att stater med en egen valuta har monopol på att ge ut pengar och kan skapa hur mycket pengar den vill. I och med att pengar handlar om vilket förtroende medborgarna har för pengarnas värde så finns det utrymme för staten att spendera utan att i förväg ha ”samlat i ladorna”. Det här har vi även sett under de kriser som varit, kanske speciellt under coronapandemin.

Före detta Riksbankschefen Stefan Ingves förklarade då ”en centralbank kan skapa hur mycket pengar som helst” för att försvara Riksbankens respons på coronapandemin. Staten fick av Riksbanken resurser att stödja företag och även enskilda, långt över vad som annars ”rymdes i budgeten”.

En suverän stat, som kontrollerar sin egen valuta kan skapa pengar för att finansiera sina utgifter utan att behöva oroa sig för att ”gå i konkurs” på samma sätt som hushåll eller företag kan göra.

Statens ”säkerhet” är ju hela nationen, alla företag och alla medborgare. Eftersom regeringen inte är beroende av externa källor som lån eller skatter för att finansiera sina utgifter, kan den teoretiskt sett spendera obegränsat så länge det finns ekonomisk kapacitet. Om den ekonomiska kapaciteten överskrids får vi inflation.

Men så länge de statliga insatserna ökar vår förmåga att producera varor och tjänster så behöver staten överhuvudtaget inte bry sig om eventuella budget­underskott.

Om staten däremot skapar pengar som inte motsvarar de reala ekonomin som finns, alltså de resurser i form av arbetare som kan skapa nya värden av de nya pengarna, så kan vi få en situation där nya pengar bara blir mer spekulation och inflation.

Om staten producerar nya pengar för att öka bostadsbyggandet, medan det är brist på byggjobbare, ja, då gör pengarna liten nytta. För MMT är det därför viktigt att man diskuterar och tar reda på den reala ekonomins kraft, istället för att fixerat titta på budgetsaldot.

Men frågan om pengar kompliceras samtidigt genom att staten i praktiken gett bort en stor del av makten över pengar till de privata bankerna.

Även om staten har monopol på att producera pengar så har man i praktiken överlåtit detta på affärsbankerna. Den traditionella synen på banker är annars att de är förmedlare av pengar mellan sparare och låntagare. Ungefär som en mäklare.

Bankerna som förmedlare av pengar

Sparare sätter in pengar på banken. Pengar som banken sedan lånar ut till låntagare. Det är möjligt att det en gång såg ut så är, även om det inte var sparare utan förmögna som lånade ut till köpmän. Men det var länge sedan.

Först skaffade staterna sig monopol på penningproduktionen. Och sedan har man i allt högre grad låtit affärsbankerna stå för produktionen av pengar. Nu ser det ut så här:

Bankerna som producenter av pengar

Banken beviljar ett lån till låntagaren, som köper något av en säljare. Till exempel en bil. Lånesumman hamnar på säljarens konto i banken. Faktum är att det enda som hänt är ett antal bokföringar hos banken (den som är bokföringsintresserad kan se rutan i slutet av kapitlet).

Staten har gett affärsbankerna friheten att utöka sina balansräkningar och därmed skapa pengar. Den tidigare brittiska centralbankschefen Mervyn King har förklarat att det är den privata banksektorn som ”trycker” 95 procent av alla pengar, medan centralbanken bara utfärdar 5 procent eller mindre (Ann Pettifor, Produktionen av pengar).

Den stora skillnaden mot hur vi traditionellt diskuterat bankerna och deras säkerhet handlar om detta. För om bankerna skapar pengar som inte leder till att lika mycket pengar kommer tillbaka så får man snart en kris. Det var så finanskrisen 2008 uppstod genom att amerikanska bankers lån till bostäder plötsligt blev stora underskott och bankernas säkerhet därmed något allt fler slutade lita på.

E-kronan en väg ut?

Kanske är det medvetenheten om systemets svaga punkt – förtroendet för de privata bankerna – som gjorde att Riksbanken själv genomförde en undersökning kring om man istället skulle skapa en digital e-krona som alla medborgare skulle ha tillgång till.

Om alla svenskar har ett konto i Riksbanken där man kan spara och låna så ökar Riksbankens möjlighet att agera oberoende av de privata bankernas balansräkningar.

En digital krona som ges ut av Riksbanken och kan användas av alla medborgare som betalmedel förändrar mycket. Det här är alltså ett slags kontanter, fast digitalt.

För de flesta kan det här låter obegripligt, vi betalar ju varje dag med kort eller Swish och bankgiron utan att tänka på att det skulle vara annat än digitala kronor.

Men det finns en stor skillnad.

De betalningar vi gör idag är bankernas omvandling av olika värden till digitala pengar, det är alltså inte staten som garanterar och skapar detta flöde, utan de privata bankerna. Det är också anledningen till att en krona digitalt aldrig är en krona när du använder den.

Det är kanske 98 öre eller 97,5 beroende på vilket kort du använder eller vilka avgifter banken eller butiken har.

Så är det ju inte med kontanter.

Om du köper en vara i butik så drar man normalt inte av kontantavgift på betalningen.

En e-krona ska – om det genomförs rätt – kunna vara samma sak som kontanter. Skillnaden är att du har ett konto i Riksbanken, där dina e-kontanter samlas och där pengarna sedan kan dras utan avgifter.

Vi får skriva ”kanske” eftersom inget är klart och det är fullt möjligt att Riksbanken tvingas backa på den här idén.

Orsaken är att den i grunden kan bli en revolutionär förändring mot hur systemet fungerar idag.

En e-krona kan – om man genomför det konsekvent – flytta makten över penningmängden i samhället från de privata bankerna till Riksbanken. Eller kanske rättare sagt – flytta tillbaka makten.

Dagens system fungerar sisådär, motorn i det är ett ständigt ökat lånande, det är bara så banken kan säkra ökade intäkter och ökat värde. Genom kontinuerliga lån till bostadsrätter med allt högre priser har värdet ökat hela tiden, antalet digitala pengar ökar, medan själva lägenheterna i det verkliga livet ju är exakt samma som förut. Inget nytt värde har tillförts dem och därmed kan de också falla rejält i pris fast inget värde försvunnit från dem. De sjunker för att bankerna inte längre vågar eller får ge lån till samma lägenhet till ett ännu högre pris.

De digitala pengarna som bankerna skapar har historiskt ett osäkert värde, ett lån kan bli dubbelt så dyrt och hälften så mycket värt i en krasch.

Men en e-krona ska teoretiskt inte påverkas på detta sätt.

E-kronan ska ges ut direkt av Riksbanken som bestämmer hur många det ska finnas och som ”trycker” fler om konsumtion och investeringar ska stimuleras och ”trycker” färre om motsatsen gäller. Antalet lån eller köp styr inte automatiskt hur mycket e-kronor det finns, det bestämmer istället Riksbanken utifrån sina åsikter om hur mycket e-kronor det bör finnas i det läget.

Det här ger en annan möjlighet att styra ekonomin. Riksbanken får ”ett till instrument” att jobba med.

Istället för att försöka påverka ekonomin och bankernas agerande genom att sätta räntorna för bankerna så kan Riksbanken med e-krona möjligen agera mer direkt.

Vill man stimulera medborgarnas ekonomiska aktivitet kan man sätta man in 50 000 e-kronor på varje medborgares konto.

(Det här är inget hugskott utan ett seriöst förslag som funnits bland nationalekonomer för att stimulera ekonomin efter en kris. Det kallas också ”helikopterpengar”.)

Istället för att stimulera ekonomin genom att försöka stimulera bankerna, kan man gå direkt på medborgarnas e-konton.

Men det är givetvis denna makt som gör att e-kronan inte ses med blida ögon av finanskapitalet. Och det är också det som är anledningen till att Riksbanken inte gått vidare efter sin utredning.

Om man är för statlig makt över kreditsystemet så är e-kronan en intressant maktfaktor. Om man är emot statlig makt och tycker att finansmarknaden ska sköta sig själv, är det en farlig utmaning.

Så som alltid kommer dina pengar inte heller i framtiden handla om vad som är enkelt eller bäst för dig som medborgare.

Utan vad som är bäst för de som idag har makten över pengarna.

Men bara idén om en e-krona gör att man kan börja fundera över om det system vi har faktiskt är det enda möjliga, liksom MMT:s sätt att diskutera statens möjlighet att skapa alla de pengar som behövs för investeringar och omställning.

Om vi ska en kritisk synpunkt på MMT så handlar det nog mer om att vi inte tror kampen om statens ekonomiska politik handlar om olika sätt att förklara hur pengar skapas.

Utan att det är kampen mellan löntagare och arbetsgivare som ger staten möjlighet att antingen ensidigt stödja de som äger kapitalet eller att med reformer öka löntagares makt och inflytande.

Ju svagare löntagarna är, desto större finansspekulation och ansamling av kapital hos en liten grupp blir det.

Det som ytterst avgör är den politiska viljan och makten bakom den. Under ”flyktingkrisen 2015” kunde offentlig sektor expandera kraftigt för att hantera ankomsten av många nya asylsökande, vilket helt enligt MMT:s teorier kraftigt ökade BNP och vi kunde se hur ekonomin växte de åren.

Å andra sidan visar e-kronan att det som kan vara bra för de många, enkelt stoppas då det är dåligt för några få.

T-konton – ett bra verktyg

Konstaterandet att bankerna skapar större delen av alla pengar kan leda tanken fel. Om bankerna kan skapa pengar behöver de inte vara rädda för att gå i konkurs. Det är ju bara att de skapar nya pengar. De skulle heller inte behöva oroa sig för att låntagare inte kan betala lånen. Det är bara att täcka hålen med nyskapade pengar.

Men bankerna skapar pengar i samhället genom att skapa nya lån. Det kan vi illustrera med lite enkel bokföring.

Här är T-konton ett bra verktyg. På vänstersidan (debet) bokförs tillgångarna. På högersidan (kredit) skulder. I en verklig bank finns väldigt många konton. Här har vi dragit samman det hela till ett enda konto.

Först lånar banken ut 100 kr till en kund. Det betyder att banken får en fordran på låntagaren. Den fordran är en ökad tillgång för banken. Samtidigt får låntagaren en ökning av sitt konto hos banken på 100 kr. Detta är en skuld för banken.

När låntagaren köper för 100 kr av säljaren minskar låntagarens konto med 100 kr. Säljarens konto ökar med 100 kr och för banken innebär det att den skuld man hade till låntagaren byts mot en lika stor skuld till säljaren. Och det hela ser ut så här:

Det enda som har hänt är ett antal bokföringar hos banken. Vilket är viktigt! Bankens balansräkning har på både tillgångs- och skuldsidan ökat med 100 kr. Det är pengar som skapats av banken.

Detta gör inte banken rikare. Skulderna har ökat lika mycket som tillgångarna och det egna kapitalet – bankens nettoförmögenhet – är därför oförändrad. Men! Under många år framåt kommer skillnaden mellan räntan låntagaren betalar och räntan säljaren får på sitt konto skapa vinst för banken.