Varför har kronan sjunkit?

Jämfört med andra europeiska valutor har den svenska kronans värde halverats sedan mitten på 1970-talet. De som reste ut i Europa då och gör om samma resa idag kan mycket väl se detta. Då – i mitten av 70-talet – var allt billigt i hela Europa. Idag måste man resa utanför Europa för att inte bli chockad över hur dyrt allt är, omräknat till svenska kronor. Den här förändringen beror på kronans sjunkande värde.

Vi har ritat upp detta i ett diagram, se 10.1. Vi har använt euro som jämförelsemått, även om den bara funnits sedan 1999. Men före det fanns en räknevaluta – ecu – som används i statistiken. Diagrammet visar hur många euro man kunde köpa för 100 svenska kronor.

Det faktumet – att kronan sjunkit och i praktiken ständigt devalverats – är något som ofta används i de politiska debatterna som ett bevis på att landet ”halkar efter”.

Man skyller på ”stelheten i svensk ekonomi” eller på ”alltför stora löneökningar” vilket gör att marknaden ”sänker kronan” eller att – tidigare – finansministern gjorde det genom att devalvera kronan. Man säger så utan att egentligen mena något med det. Såväl Svenskt Näringsliv som LO har hela tiden accepterat en sjunkande krona som ett sätt att ”rädda jobb” och ”säkra vinster”.

I själva verket har den sjunkande kronan varit ett sätt att genomföra lönesänkningar som löntagarna i första skedet egentligen inte märker av. Först flera år senare, eller när man reser utomlands, visas politikens resultat i den egna plånboken.

Försvaret av en sjunkande krona

Många anser att flytande valutor är bra för att hantera ekonomiska obalanser. Om de relativa lönekostnaderna stiger i ett land ökar priserna, vilket leder till att marknadsmekanismerna sätter press på landets valuta. Så småningom kommer successiva justeringar att leda till jämvikt.

Ett viktigt argument för att vi i Sverige ska behålla en svensk valuta och inte vara med i EMU har varit att det ger oss möjligheter att justera skillnader i kostnadsökningar mellan länder. Om vi har en rörlig valutakurs kan skillnaderna pysa ut i form av växelkursjusteringar.

I teorin är detta en ovedersäglig fördel med en flytande valuta. Men historiskt och konkret för just Sverige har det inte handlat om justeringar i löntagarnas intressen. Gång på gång har ”försvaret av den svenska kronan” i olika former trätt fram som den viktigaste punkten på den politiska dagordningen. Svenska medborgare har fått uppleva räntechocker och sparpaket under dramatiska veckor där tidningar och TV-nyheter talat om att ”rädda landet” eller ”rädda kronan”.

Det här har varje gång varit ett dubbelspel. När kronan ”attackerades” 1992 var det framför allt de stora svenska exportföretagen som låg bakom ”attackerna”, inte utlandet.

Finansministrar och ekonomer har talat om behovet av en stark krona, men samtidigt har mäktiga svenska aktörer agerat mot kronan, och vi har fått devalveringar.

Vår tolkning av det som hänt är att det inte handlar om ”att anpassa sig till de verkliga kostnaderna i ekonomin”. En anpassning som skulle varit nödvändig på grund av ”trögrörliga institutionella skillnader i löne- och prisbildning, olika utbildningssystem” eller på grund av slumpmässiga faktorer som teknologi, höjda importpriser eller sänkta exportpriser. Vi kan inte heller se att justeringarna har pyst ut. Om detta vore förklaringen skulle vi vänta oss betydligt mindre svängningar och framför allt att utvecklingen över tid var någorlunda horisontell.

Arbetsgivarna och borgerliga nationalekonomer har sitt svar klart på varför kurvan ser ut som den gör. Det beror, enligt dem, på ”strukturella brister” i den svenska ekonomin. Vår ekonomi är för ”trög” och klarar inte konkurrensen med andras ekonomier.

Vi menar att den beskrivningen är felaktig och måste avvisas. De upprepade devalveringarna är inte ett uttryck för strukturella problem i svensk ekonomi, utan ett uttryck för politiska obalanser där arbetsgivarna och högerns problemformulering fått alltför stort utrymme.

Den ekonomiska prioriteringen av höjda vinster, ökad privatisering och höjda förmögenheter har varit orsaken till att man vid varje tillfälle valt att låta kronan falla. Samtidigt har man använt ”försvaret av kronan” som ett sätt att driva igenom politiska förändringar man annars inte kunnat motivera. Så infördes till exempel inflationsbekämpningen som det viktigaste ekonomiska målet – viktigare än sysselsättningen – just efter en sådan här ”attack mot kronan” 1990.

Vem tjänar på kronans fall?

Vi tycker att det finns något ologiskt över det här försvaret av en flytande, det vill säga sjunkande, krona. Antingen ser man det i huvudsak som en fråga om strukturella brister i ekonomin och då borde fackföreningsrörelsen vara ense med näringslivet.

Men då är ju inte lösningen att behålla devalveringsmöjligheten. Om det är detta som är orsaken så kanske man måste åtgärda dessa brister, som arbetsgivarna säger, och inte dölja dem med devalveringar.

Om å andra sidan den här bilden är fel, då blir den sjunkande kronan visserligen något som kortsiktigt kan rädda jobb inom exportindustrin, men långsiktigt gör den löntagarna en otjänst genom ständigt sjunkande löner.

Vi tror inte på den här borgerliga bilden av svensk ekonomi. Vi menar att det som skett mer beror på politiska obalanser (vi kallar det maktlöshetssjukan) och vi menar dessutom att just den flytande valutan är en av de saker som påverkar denna politiska obalans åt fel håll.

Resultatet är att de traditionella svenska exportföretagen – framför allt Wallenbergföretagen – lyckats höja sina vinster medan de svenska lönerna fallit i förhållande till omvärlden. Eftersom det nästan inte betalas någon skatt på vinster har detta bidragit till att urholka de offentliga finanserna. Stigande vinster, sjunkande löner, ökande privata och minskande offentliga förmögenheter – det är resultatet av att vi haft en i praktiken flytande svensk krona de senaste 35 åren.

Varför stiger ibland kronan?

Kronans historiska fall bromsade i mitten på 90-talet och sedan dess har valutan legat och pendlat runt 11 euro per hundralapp. Pendelrörelserna har varit kraftiga, vid ekonomiska kriser sjunker kronan snabbt för att därefter stiga snabbt igen.

Det som händer vid de förändringarna är att många snabbt drar politiska slutsatser av pendelrörelser som kan handla om helt andra saker.

Ett vanligt argument under Anders Borgs period som finansminister har varit att staten inte ska använda det överskott som offentlig sektor har eftersom ”sunda statsfinanser” ger stabilare och till och med ”starkare” krona.

Studerar man kronans förändring sedan 1996 är det uppenbart att det inte stämmer. De tvära kasten kan inte förklaras av offentlig ekonomi, det finns många andra saker som snabbt kan påverka kronkursen. Finanskrisen 2008 fick kronan att rasa trots landets offentliga ekonomi, valutaförändringen berodde snarare på exportens kollaps, när få köper svenska varor blir en billigare krona ett sätt för exportföretagen att kunna konkurrera i kristider. På samma sätt steg valutan efter krisen snabbt, som ett resultat av efterfrågan på svenska exportprodukter och råvaror.

Men ett inflöde av skattefuskares pengar kan också påverka kronan. Det kallas i bland för den svarta valutan. När förmögna som smitit från skatten genom att ha miljarder i oredovisade bankkonton utomlands på senare år redovisat tillgångar (bland annat på grund av ökat samarbete mellan staters skattekontor och minskad banksekretess) så blir det ett inflöde av valuta från utlandssvenskarna. En sådan rörelse på några miljarder (så stora är de gömda pengarna) kan påverka kronans värde kortsiktigt.

Men det är farligt att övertolka och dra politiska slutsatser av sådana rörelser.

Vi själva har i tidigare upplagor av denna bok skrivit att vi tror på en krona som inte faller lika brant eftersom de i längden är svårt att få andra länder att acceptera den fördel som en ständigt fallande krona ger svenska exportföretag visavi andra länders.

Riktigt så har det inte blivit.

Tar vi en närmare titt ser vi en fortsatt fallande krona även efter 2013. Se diagram 10.2.

Mellan 2013 och 2024 har den svenska kronan fallit med 26 procent. Inför euro­omröstningen blev större delen av vänstern övertygade jämviktstroende i enlighet med klassisk nationalekonomisk missuppfattning. Kronan skulle flyta som en kork på havets vågor – ibland upp ibland ner. Istället har den sjunkit som en sten. Kronans fall har inte bromsats av att euron infördes och svensk valutapolitik är fortfarande en devalveringens politik.