Erik: Så blev jag gängens barnsoldat

Erik, 14, sitter på en soffa och bara väntar. 

Han befinner sig i en så kallad tryckarlägenhet. En sådan använder organisatörer av våldsbrott för att förvara personerna som ska utföra dåden. Nuförtiden handlar det oftast om barn. 

Klockan är runt sex på kvällen. Erik har precis anlänt. En äldre person tog honom hit och sa att han skulle vänta på instruktioner. 

Tidigare på dagen har Erik tagit tåg till en av Sveriges största städer, från en mindre ort där han växt upp.

Nu tittar han sig omkring i lägenheten. Kala, anonyma rum. Ett litet kök. I vardagsrummet står ett par elcyklar lutade mot en vägg. 

Mitt emot Erik, på andra sidan soffbordet, sitter två andra pojkar. Han vet inget om dem och kommer aldrig ens få reda på deras namn. Men det är tydligt att de två andra är vänner sedan tidigare. 

De tre pojkarna är ensamma i lägenheten. På bordet framför dem ligger tre pistoler. Där ligger också ljuddämpare, vapenväskor och ammunition. 

Först är det rätt tyst i vardagsrummet. Men efterhand börjar pojkarna prata. De spelar raplåtar från sina telefoner. Visar varandra inlägg på Tiktok och Snapchat. Stoppar in fryspizzor i en mikrougn. Går ut i badrummet och fixar med håret. Röker cigg. Kollar sina kläder. Gör sig i ordning. 

Erik tycker att det känns lite som en fritidsgård. Konstigt avslappnat, på något sätt. 

Ändå märks det att de två andra är nervösa. Erik är det också. Lite. Han hoppas att det inte syns. 

Det finns ändå en anledning till att han är här. Erik har en plan. Hittills har den fungerat. 

Ikväll ska Erik begå ett våldsbrott som han blivit lovad 10 000 kronor för. Sedan finns ett erbjudande om att skjuta en person och få mer pengar. 

Barnen på andra sidan soffbordet ska också skjuta någon i natt. 

Pojkarna tar försiktigt upp pistolerna från bordet. Vrider och vänder. Sätter i patroner. Gör mantelrörelse. Känner på vapnens tyngd. De filmar med mobilerna.

• • •

– Det är inte så här det är, säger Erik till mig.

Idag är han 16 år gammal. 

– Om du ska skriva om allt det här får det inte vara någon jävla romantisering. Det är inte spännande och det är inte coolt. Ingen sån där filmgrej, eller som de skriver i alla böcker. 

Hur är det då? 

– Om det här ska bli sant, då ska det vara så jävligt som i verkligheten. Det är inte som det ser ut på Instagram. Det är mest det jag vill få fram. 

Hur menar du?

– Ingen vill ju leva ett sånt här liv. Jag har märkt det själv. Alla bara skryter. Egentligen är det kaos hela tiden och alla som är mitt i det, de vet ju om det. Alla mår dåligt, men ingen pratar om det. Det är aldrig någon som pratar med de andra om det här. 

Varför skryter man om det, om alla som lever i det ändå vet att man ljuger? 

– Det är konstigt på ett sätt. Men det är ju som om att alla kommit överens om det, bara. 

Men vad är anledningen till att man skryter? 

– När det händer så mycket grejer som är så tragiska, då försöker man väl liksom hitta ett syfte. Folk blir skadade till höger och vänster. Alla är stressade och paranoida. Då blir det lätt att man försöker lägga ut bilder och videos som visar att man mår bra istället.  

Hur har du själv tänkt, när du har skrutit på det sättet? 

– Jag tänkte nog också lite sådär. Det ska man väl erkänna. Men jag har nog också tänkt att det blir som att man bygger ihop en identitet, lite grann. Sociala medier är ju allas självbiografi på ett sätt. Och det kan man använda. 

Alla mår dåligt, men ingen pratar om det. Det är ju som att alla har kommit överens om det, bara

• • •

Erik sitter i tryckarlägenheten den här kvällen för att lösa några problem i sitt liv. 

Så beskriver han det senare för mig, under många samtal. 

Planen är att brottet ska ta honom bort från platsen han befinner sig på. Han berättar om en hotbild. Erik har hamnat i en konflikt med några gängmedlemmar i sin hemort. Personer i hans egen ålder. 

– Det var en skitsak egentligen. Inte om pengar eller droger eller så. Bara mellan några personer. Ett tjafs som växte. Och jag började få hot. 

Erik vill inte gå närmare in på konflikten. Men Dagens ETC har kunnat bekräfta att den pågått, via handlingar från socialtjänst och polis och intervjuer med personer nära Erik. Berättelsen överensstämmer med vad han uppgivit för sin mamma, sin advokat, sina socialsekreterare och flera behandlare.

Under en hel sommar håller sig Erik gömd i hemmet. En period flyttar han till släktingar. Till slut blir han paranoid. Det förstår han inte då, men nu, i efterhand. 

Då förstår jag ju att jag är tvungen att göra något. Så här går det inte att leva, liksom.

En kväll när Erik sitter och pratar med en kompis i telefon går han ut för att röka på familjens balkong, och ser en kille med moped stå parkerad utanför. Med bultande hjärta stirrar han på mopeden. 

– Jag står där med världens ångest, i säkert tio minuter. Då förstår jag ju att jag är tvungen att göra något. Så här går det inte att leva, liksom. 

Till slut vänder Erik sig till socialtjänsten, som han tidigare haft mycket kontakt med. Han vill ha skydd. En placering på en annan plats i landet. 

– Mest av allt vill jag ha lugn och ro. Så jag ber att de ska hjälpa mig. Hotbild, och allt det där. Men de säger att det inte finns tillräckligt bra skäl. 

Det var som vanligt: man ber om hjälp med något och får nej. Eller ett förslag som bara kommer göra livet värre.

Socialtjänsten förklarar att han behöver gå till polisen och anmäla hoten.

– Det tänker jag ju inte göra. Det borde de förstå, varför man inte kan göra det. Om jag skulle polisanmäla för en sån hotbild så skulle den hotbilden vara fem gånger större efter att jag hade pratat med polisen. 

Så vad gjorde du? 

– Höll mig undan så gott det gick. Bara helt för mig själv. Men det gick inte helt. Jag visste inte exakt hur jag skulle lösa det. 

Hur kändes det?

– Jag kände väl lite att de kastade mig, där. Det var som vanligt: man ber om hjälp med något och får nej. Eller ett förslag som bara kommer göra livet värre. 

Om jag torskar – ja då får jag äntligen placeringen jag behöver. En win-win. 

Sedan han var väldigt ung har Erik velat lösa sina problem själv. Vid den här tiden går han i sjunde klass. Även om han sällan är i skolan. 

När hoten fortsätter komma sätter Erik igång en egen plan. 

– Till slut tänker jag bara att det är lika bra att ta ett jobb, en rush. Och det var inte så svårt att hitta. Jag hade kontakterna redan. Det fanns liksom inget för mig att förlora på det. Om jag lyckas, då tjänar jag pengar. Då kan jag använda pengarna för att köpa ett vapen och skydda mig själv. Om jag torskar – ja då får jag äntligen placeringen jag behöver. En win-win. 

Ofta blir barn lockade eller tvingade in i en sådan situation. Kände du dig pressad?

– Nej, det var tvärtom. Det var jag som tjatade att vi skulle köra. Ringde varje dag om att få biljetter, om att fixa det praktiska. De blev nästan nojiga av det. De frågade: ”Varför är det här så viktigt för dig?”

Varför var det så viktigt? 

– Det var ju hela min lösning.

Det låter ändå som en väldigt drastisk lösning. 

– Samtidigt fick jag ju ingen hjälp, eller hur? Och situationen jag var i, den var också ganska hetsig. Min inställning då var: det är bara att köra. Något måste hända, annars kommer det gå dåligt i vilket fall. 

Fanns det ingen annan du kunde be om hjälp?

– Alternativen var inte så många. Jag sov på en soffa hos en släkting. Men det gick ju inte att stanna där. 

Föräldrar? 

– Jag pratade med morsan och berättade lite grann hur det var. Men hotbilden var ju redan där, i min hemstad. Jag drog den på mamma och på mina syskon också. 

Lyssna, i grund och botten var det fel. Så klart. Folk som läser det här kommer vara kritiska. Jag fattar det.

Minns du när du tog beslutet? 

– Det var en period när jag hade väntat länge på svar från soc. Sedan kom sista beskedet. Alltså ett nej. Samtidigt hade skolan dragit igång igen. Jag satt bara hemma och hade världens noja. Det väcks som en frustration då. Jag såg inga andra alternativ. Vad hade jag att förlora, liksom.

Det låter ändå som att det fanns en del att förlora? 

– Lyssna, i grund och botten var det fel. Så klart. Folk som läser det här kommer vara kritiska. Jag fattar det. Jag köper det fullständigt. Ur deras perspektiv är det hemskt. Allting. Men de var inte i mina skor. Jag kunde inte göra något. Skulle jag dra till ett hotell? Då behöver jag pengar till det. Hur skulle jag få det? Det var panik, på ett sätt. 

I tryckarlägenheten fortsätter pojkarna sitt trevande samtal. De andra två verkar ganska sympatiska, tycker Erik.

– Vi får hyfsad kontakt, även fast vi aldrig hade setts förut. Sitter och pratar lite allmänt. ”Vill du ha en cigg?”, ”Kolla den här videon”, lite sånt. 

Snart märker Erik att den ena av pojkarna är påverkad av något. Han får veta att det är tramadol. En ganska vanlig drog i Eriks kretsar. Det är också en vanlig drog i just det här sammanhanget: något man tar för att lugna kroppen inför en stressig situation. Något äldre ger till yngre för att de ska våga begå våldsbrott. 

Killen framför Erik är stundtals helt borta. 

– Desto närmare det kommer, desto mer nojiga blir de här två killarna. Han som är nykter försöker ta hand om den som är påverkad. 

Till slut föreslår de två kompisarna att alla ska lägga sig och sova. Att de behöver vila sig inför natten. De släcker ned i lägenheten. En av killarna går in i sovrummet. Den påverkade killen lägger sig på en extrasäng i vardagsrummet. Erik kurar ihop sig på soffan, men efter en kort stund märker han att killen på extrasängen mår dåligt.

– Det var som någon slags panikångest. Jag ser hur han svettas och andas väldigt mycket. Jag tänker att jag behöver försöka fixa det. Jag drar ut honom på balkongen, så han ska få luft. Försöker lugna ned honom, liksom prata med honom. Jag tänker att nu ska vi röka en cigg, så vi mår bättre. 

Jag hade väl kanske klarat att genomföra det. Men jag hade inte velat det. Då hade jag nog skjutit bredvid personen, eller så.

• • •

Tre dagar dagar efter sitt beslut sitter Erik på ett tåg mot storstaden. Allt är bestämt med de äldre gängkriminella som han fått kontakt med. 

Varför valde de dig, tror du? 

– De var lite nojiga i början. Frågade om jag var efterlyst och så. Men det var jag ju inte, inte då. Till slut började de gilla min stil. De tyckte jag var stabil på något sätt. De gillade att jag alltid var nykter och att jag inte tvekade. Först gav de mig ett jobb som var lite lättare. Sen tänkte de att jag kunde skjuta någon. 

Vad tänkte du själv om det förslaget? 

– Jag tänkte: låt oss inte föra in diskussionen på det planet. Jag ville bara att den första delen skulle gå i lås. 

Men hade du kunnat skjuta någon?

– Jag hade väl kanske klarat att genomföra det. Men jag hade inte velat det. Då hade jag nog skjutit bredvid personen, eller så. 

Innan han fyllt 13 har Erik varit föremål för nio utredningar hos socialtjänsten. Den första sker när han är två år gammal. Många av insatserna grundar sig i konflikter mellan föräldrarna. I perioder under uppväxten har Erik varit placerad på jourhem.

Erik vill inte själv prata så mycket om sin familj, men har gått med på att vi skriver det som finns i dokumentationen kring hans utredningar. 

Jag vet bara att det inte var något våld mot mig. En av mina föräldrar blev till och med mer kärleksfull av att dricka.

Det låter som att du haft en svår uppväxt? 

– Nej, det kan jag väl inte hålla med om. Inte egentligen. Jag förstår ju vad du menar. Men det beror lite på hur man ser det. 

Det ser ut så om man läser dokumentationen?

– Det är ju svårt för mig att säga, liksom. Jag har ju inte levt på något annat sätt. Det som låter lite tufft eller hårt eller jobbigt – jag vet ju inget annat. För mig var det normalt. Så där är det när folk får reda på till exempel att jag växte upp runt alkohol. Men jag vet ju inget annat. Jag vet bara att det inte var något våld mot mig. En av mina föräldrar blev till och med mer kärleksfull av att dricka. Det är inget trauma liksom. Inget jag har gått och grubblat på. 

Vad var som fick dig att börja begå brott? 

– Det vet jag. Jag började för att få pengar till familjen. Jag lyckades inte så bra med skolan. Tog det inte så seriöst. Så jag kände att jag ville dra in pengar på något annat sätt. Det fanns inte så mycket sånt hemma. 

Samtidigt behöver du ju inte försörja dig själv som 13-åring, eller hur?

– Nej, inte så. Det handlar mer om att man ser andra i samma ålder som går ut och käkar, köper kläder eller en telefon. Eller att de går ut och bowlar och så kan man inte det själv, men ändå vill man det. 

Eriks mamma har haft ekonomiskt bistånd sedan han var liten. Enligt både henne och Erik har det aldrig funnits utrymme för exempelvis veckopeng eller andra extrautgifter medan han växte upp.

Erik börjar med snurra runt i staden och leta efter förråd som står olåsta. Han stjäl saker som han senare säljer. 

Efter att ha spelat mycket onlinespel under sin uppväxt har han vänner över hela landet. Några av dem säljer droger. En kan förklara för Erik hur det går till. Snart träffar han äldre personer i sin egen stad som distribuerar. Erik köper och säljer vidare till sin egen kundkrets. 

Vid den här tiden går han själv på en resursskola för barn som halkat efter med studierna.

– När jag sålde hade jag mest fokus på problemfolk. Det var ju naturligt, eller hur? Massor med folk på min skola var placerade på HVB-hem i närheten. Perfekt, då gav jag mitt nummer till dem. Sen sålde jag till killarna på hemmen. 

Var ni gängkriminella, skulle du säga? 

– Både ja och nej. För mig var det mest ett jobb.

I diskussionen om varför unga börjar med kriminalitet används ofta ord som ”rekrytering”. Som om att barnen går med i en organisation med tydliga ramar. Det finns också de som menar att processen snarare liknar en slags socialisering. Att barn vänjer sig vid den kriminella miljö man ser framför sig, och gradvis börjar se den som ett alternativ även för sig själva. Många pekar också på den gemenskap en sådan miljö kan ge.

Jag rökte inte med dem. Jag umgicks inte med dem. Jag dök upp när det var affärer.

När jag diskuterar det här med Erik känner han inte igen sig i någon av de beskrivningarna. 

Han säger att han mest av allt har behov av ”lugn och ro” i livet. Att han alltid varit en person som är mycket för sig själv. Periodvis under uppväxten har han varit hemmasittare. 

Även inom kriminaliteten försökte han sköta sig själv. 

– De här personerna var inte mina kompisar. Jag rökte inte med dem. Jag umgicks inte med dem. Jag dök upp när det var affärer. Ibland kanske vi käkade, men det var inte mer än så. 

Kände du ingen gemenskap? 

– När man väl var inne i ruschen så kände man sig kanske lite som att man har en liga. Men oftast inte. Vi träffades bara när det var saker som skulle säljas. Jag vet att alla pratar om gemenskap med sånt här. Men jag körde själv. 

Var det spännande? 

– Kanske lite. Men det var mest att jag inte tjänade så mycket på stölder, så jag ville testa något annat. Jag var inte intresserad av droger själv heller, har aldrig använt det eller alkohol, även om jag så klart testat. På grund av missbruket hemma har det inte varit något jag varit intresserad av. 

Hur fortsatte det här? 

– Jag sålde under något knappt år. Under den tiden märktes det att våldet började komma. Och sedan fick jag folk efter mig. Det var ju då jag behövde försöka ta mig iväg. 

• • •

När Erik försöker ta hand om pojken som mår dåligt vaknar den tredje i sällskapet och kommer ut på balkongen. Han är sur för att de andra står där ute. Säger att det kan komma helikoptrar som ser dem. 

De ställer dörren på glänt och röker inomhus i stället. 

Han sa ”Vi kanske inte hörs mer, det här kan vara slutet”, sådana saker. Sen drar de iväg på sitt jobb.

Killen som mår dåligt springer till toaletten. Det hörs hur han kräks där inne. 

Kort efteråt behöver han göra det igen. 

– Jag försökte säga liksom, lyssna, han mår inte bra, det är knas, vi kanske ska försöka lösa något här, säger Erik. 

– Men sen blev det så att den andra killen också behövde gå och spy. 

Pojken som tagit tramadol tar fram sin telefon och börjar ringa. Först till vad som låter som en flickvän. Sedan till någon som verkar vara en familjemedlem. 

– Det var liksom för att säga hej då, säger Erik. 

– Han sa ”Vi kanske inte hörs mer, det här kan vara slutet”, sådana saker. Sen drar de iväg på sitt jobb. Vi gör ett handslag och säger lycka till, bara. Det var det sista jag såg av de två killarna. 

Efter bara några minuter får Erik ett samtal från sina uppdragsgivare. De är stressade. Säger åt honom att gå ut och titta efter polisbilar. 

De två pojkarna som nyss lämnat lägenheten har ringt till uppdragsgivarna, skrikit ”aina, aina”, (slang för polis, reds anm.) och lagt på. 

Erik frågar om de borde ställa in hans uppdrag. Men de äldre bestämmer att han ska fortsätta. En taxi kommer. Erik tar med sig allt han behöver och kliver in i bilen.

Vad tror du hade fått dig att lämna kriminaliteten? 

– Det är en bra fråga. Men ingen svarar ju på vart jag skulle komma i så fall, eller hur? 

Hur menar du?

– Det är en sak jag ofta tänker på. Att man bara pratar om vad man ska lämna, hur man ska komma bort från allt det dåliga. De grejerna. Men man pratar aldrig om vart man ska hamna sen. Och det har varit mitt problem: Jag vill ju bort från något. Jag vill någonstans. Jag behöver pengar och jobb. Erbjud mig ett jobb så kör vi. 

Är det verkligen så enkelt? 

– Jag förstår att det inte är så för alla. Och många fastnar ju i olika hämndspiraler, speciellt nuförtiden när det är så mycket våld överallt. Men för mig var det verkligen så. Jag hade tagit ett jobb på en sekund. Ge mig något bara, vad som helst. Jag vet att jag inte har klarat skolan. Men jag tar gärna något som passar en sån kille. 

Du kommer få se hemska saker. Inte coola saker, utan saker som skadar dig i huvudet.

Vad hade du annars behövt? 

– Jag tror att socialtjänsten måste in snabbare. Om någon får en bagatellgrej på sig, ett snatteri eller så, så borde man kanske agera hårdare på det. Se det som en stor grej. Stopp direkt. 

Det hade du kanske inte sagt när du var 13?

– Kanske inte, nej. Men det är ju inte heller som att jag tror på att få hjälp, när jag har bett om det så många gånger och det inte händer något. 

Vad skulle du säga idag till en 13-åring som var på väg in i din situation? 

– Att det är inte ens är värt att ge sig in. Du kommer inte tjäna så jävla mycket. Du kommer nog bli blåst på något sätt. Och du kommer få se hemska saker. Inte coola saker, utan saker som skadar dig i huvudet. 

Vad vill du säga till vuxna som försöker hjälpa sina barn?

– Om jag ska tala utifrån mig, så tror jag det är viktigt att man försöker se men samtidigt inte vara för på. Hänger du med? Man får balansera lite. Mig har man ju försökt spåra med spårappar och skit. Snälla. Jaha, då stänger jag av mobilen istället, har inte koll på klockan. Det blir en motreaktion på att man försöker begränsa för mycket. 

– Samtidigt tror jag det handlar om att många inte har saker att göra. Intressen. Man har massa energi som måste iväg någonstans. Om man spelar på datorn eller gör någon sport eller något, och får lite uppmärksamhet bara. 

Ett intresse och någon som bryr sig om en? 

– Exakt. Jag har ju lärt känna mycket folk via spelforum. Där märker jag direkt vilka barn som har föräldrar som verkligen inte är insatta, som inte bryr sig om vad deras barn gör på internet. De vet inte att barnen snackar med någon som är dålig. 

– Föräldrar ska vara lite engagerade i vad barn gör överlag, även om de inte bryr sig om det barnen håller på med. Ta datorgrejer till exempel. Du kan väl bara spela att du är intresserad? Låtsas, i alla fall. Håll lite koll.  

Är det så du kommer vara med dina barn?

– Jag är nog inte så sugen på att skaffa barn alltså. 

För mig är det här en förlorad generation nu. Man har ändå lite grann sabbat en hel generation.

Vad ser du annars för anledningar till att barn dras in i det här? 

– Alla vill hitta en enkel anledning, men det funkar inte riktigt. Man måste tänka på barnet. Vad vill det? Tänk på det som en mordutredning, du vet. Där letar man alltid efter ett motiv. Alla vill hitta vad som ligger bakom. Borde de inte göra så här också? 

Vad hittar du för motiv?

– Ett barn har pengamotiv. Ett barn vill ha hämnd. Ett har hedersmotiv. Alla har sina anledningar. Och det kan vara flera olika. 

Vad tänker du själv om alla barn som dragits in i den här världen?

– För mig är det här en förlorad generation nu. Man har ändå lite grann sabbat en hel generation. Nu sitter vi inne på institutioner och snackar med varandra, liksom. Det har växt för mycket för att vända på det. 

Vad tycker du om förslaget att sätta 13-åringar i fängelse? 

– Jag tycker att det är skit. Vad är det för bra som ska hända där? Om en 13-åring har gått och mördat någon, hur har det gått så långt? När han var tio, då kom orosanmälningarna. Ingen gjorde något. Nähä. Varför inte det då? Sen tror jag det där är lite grann psykologi, också. Barn formas av sin omgivning. 

• • •

Erik hoppar ur taxin i ett bostadsområde. 

Han vet inte exakt var i staden han är, men han vet vart han ska. Han börjar röra sig mot en port som är markerad på Google Maps i telefonen. 

Något rör sig i en buske bredvid. Erik stannar framför busken. Tittar. Tänker att det nog är en fågel där inne. Han böjer sig ned för att ta på sig handskar. 

När han tittar upp igen ser han tre män som springer rakt mot honom. De skriker att de är poliser. 

– En från ett håll. En från ett annat. Det är en polistaktik. Du ser en där, sen en på andra sidan, och sen när du tittar tillbaka är den första framme.  

På ett sätt är väl det också problemet. Att jag var så van att bli jagad av polisen.

Erik blir upptryckt mot porten. Poliserna kräver att få se hans telefon. Erik berättar för mig att han tycker de är hårdhänta. Och att han uppfattar dem som hotfulla. Han säger att han får en örfil när han vägrar lämna över telefonen. 

Vad tänker du om det idag?

– Inget speciellt, egentligen. Det var väl inte så konstigt. Det var en storstad, de var stressade, det var skjutningar överallt. De visste ju inte vem jag var eller om jag hade ett vapen på mig. Det där är skitsamma för mig. Jag var van vid sånt. Men på ett sätt är väl det också problemet. Att jag var så van att bli jagad av polisen. 

Känns det sorgligt att vara det, som 14-åring?

– Det tycker jag nog ändå. Egentligen ska det inte vara så. Mest är det bara sorgligt att tänka på hur jag var då. Att jag var så van vid det. Och att jag ändå inte hade plockats ur det.  

Hade du önskat att till exempel socialtjänsten hade gjort mer, tidigare?

– Ja, kanske. Kanske borde de ha reagerat över allt som utreddes kring mig. Och allt som hänt innan också. Jag förstår fortfarande inte varför det inte räckte, liksom. Men det där är längesen nu. 

Erik förs till en polisstation. Där verkar man osäker kring rutinerna för att förvara en så ung person. I ett förhörsrum hålls dörren öppen hela tiden. 

När transporten som ska ta Erik vidare dröjer får han tillbringa natten på en bänk i receptionen, tillsammans med poliser som byter av varandra då och då.

Runt åtta på morgonen sätts Erik i en bil från Kriminalvården. Först då somnar han. 

När han vaknar i baksätet är det efter lunch. Erik ser en stor skylt där det står ”SiS”. Och förstår att han är framme. 

– Jag kommer aldrig glömma den där kvällen, säger han idag.  

– Hur stressade killarna i lägenheten var. 

Och hur mådde du, egentligen?

– Jag hade också den känslan, så klart. 

– Men jag hade också inställningen att för mig kommer det att lösa sig. Jag hade ju en plan. Och den fungerade ju. I alla fall på ett sätt.

Läs del 1 i Gängkrigens barn: Unik kartläggning: Det här är barnen som kan sättas i fängelse