– Är det någon som vill ha? 

Ett flak energidryck skickas runt bland de sömndruckna passagerarna i bussen. Det är lördag morgon, klockan är strax efter nio. Vi har nyss kört ut från Liljeholmen i Stockholm för en två timmar lång färd norrut. 

Nästa anhalt: Färnebofjärdens nationalpark.

Bakom resan står varumärket Third culture kids, TCK. En gång i månaden under fyra år har de arrangerat vandringar för grupper mellan 20-50 personer. Av de tre initiativtagarna – Al-Wadood Suberu, Babak Azarmi och Iskias Araya – deltar endast Babak i dagens vandring.

Han berättar att målet är enkelt: att få fler att komma ut i naturen. Särskilt personer som kan uppleva naturen som främmande eller skrämmande, och som ser friluftsliv som något exkluderande och väldigt ”vitt” med outtalade sociala koder. Något som kanske inte känns vare sig inbjudande eller tillgängligt för den med utomeuropeisk bakgrund.

Babak Azarmi vill däremot inte beskriva det hela som ett inkluderingsprojekt. Han vill inte “inkludera” människor i redan existerande rum, utan skapa sammanhang där fler personer kan delta.

– Inkludering behöver inte vara något aktivt. I stället har vi börjat använda ord som ”deltagande” och ”access”. Vi vill ge människor verktyg och gemenskap, så att de själva kan ta sig ut i naturen.

Att ha begreppet TCK (Third culture kids) i namnet har också ett signalvärde. Termen är inte bara namnet på deras varumärke, utan används också för personer som växer upp mellan olika kulturer, ofta i ett annat land än föräldrarnas hemland – ett slags ”mellanrumsbarn”.

Hajka ses som udda

De flesta som är med på resan känner inte varandra, utan är främlingar på väg ut i skogen tillsammans. Några småpratar, andra vilar. Långt bak i bussen sitter Rihaim och Yasmin, båda svartklädda och lutade mot varsitt fönster, och snackar över stolsryggarna. De är även vänner sedan tidigare, och trots viss morgontrötthet är de peppade inför dagens vandring.

– Det är mer vanligt att man vandrar utomlands än i Sverige, säger Rihaim som är med på hajken för andra gången.

Att föreslå för vänner att gå ut och vandra på den lilla lediga tid som finns är inte särskilt populärt. Det upplevs som udda och krångligt. Men tjejerna säger att det svenska fikandet inte bara blir för dyrt, utan också enformigt.

– Man vill till slut hitta på något annat, säger Rashim och påpekar att hon inte vill slösa bort den korta varma årstiden med att endast sitta på uteserveringar.

Yasmin nickar instämmande. Hon beskriver hur hon blir lugn av att ta promenader i skogen.

– I början hade jag airpods i när jag var ute och gick, men inte längre. Nu tycker jag att det stör. 

Rädslan för naturen ökar

Håller de med om att friluftslivet kan kännas exkluderande?

– Jag har aldrig åkt skidor, trots att jag har velat göra det varje år. Jag tror att man måste ha blivit introducerad för det tidigt för att det inte ska kännas så främmande, säger Yasmin.

Tjejerna konstaterar att det också handlar om var man bor och vilka personer man omger sig med. Med vänner eller familj som gillar att åka ut i skogen är det lättare att ta sig ut. Och just därför har de sökt sig hit i dag.

På Lunds universitet har forskare börjat undersöka människors relation till naturen närmare. Det har också lett att begreppet biofobi etablerats. 

Begreppet syftar på en slags rädsla eller rentav avsky för naturen, något som Lundaforskarna beskriver har har ökat genom åren.

– Urbanisering i kombination med föräldrars attityder kan öka negativa känslor och upplevd fara i naturen hos barn, något som blir särskilt relevant i takt med att allt fler barn växer upp i stadsmiljöer, säger Johan Kjellberg Jensen i en artikel på universitetets hemsida.

Blev rädd för rådjuret

Runt elvatiden rullar bussen in i nationalparken. Att den varmare årstiden är här märks knappt. Allt är grått, och luften är kall och fuktig. Efter en snabb uppvärmning i ring börjar hajken. Vandringsleden övergår ibland från stig till träskliknande sumpmark. Där finns det träspänger att gå på i stället.

Semo balanserar på spängerna, som på sina platser ligger löst. Det är inte bara första gången hon är ute med TCK Hike, utan också första gången hon befinner sig i en skog utanför Stockholm. Hon hör till dem som kämpar med en viss biofobi.För några år sedan var hon ute och gick med sin dotter när ett rådjur plötsligt uppenbarade sig. 

– Och då blev jag rädd, för jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till rådjuret. 

Sen dess har hon velat lära känna skogen bättre, bli bekväm i den, så att hon kan ta med sina barn ut i naturen. Hur slutdestinationen ser ut vet hon inte. I dag är hennes kunskap om skogen så pass liten, möjligheterna så oklara, att hon inte ens vet vad hon kan föreställa sig.

– Men jag vet att det finns ställen med källvatten till exempel, tänk att få dricka det liksom? Eller att plocka blåbär.

Vildhallon också, kanske? 

– Ja, men precis, sånt! Friluftslivet är något man får lära sig och läsa om i skolan. Men det är liksom något som svenskarna gör.

Ser du dig inte som svensk? 

– Jo, det är klart att jag är svensk. Men det finns också en kulturell svenskhet, där många av oss i förorten kommer från andra bakgrunder. Det finns en viss trygghet att lära känna andra som är mer lik en själv om man säger så. Kulturmässigt, och saker som man kanske har gått igenom. 

Även om Semo säger att hon själv inte utsatts för rasism är rädslan för det alltjämt överhängande. Därför vill hon gärna undvika att befinna sig i en miljö där det ens finns en risk för att bli diskriminerad.

Typ som att man som tjej ibland föredrar att träna med endast tjejer? 

– Ja, men precis så. 

Att friluftslivet kan kännas exkluderande är inte ett fenomen som är isolerat till Sverige, utan något som uppmärksammats även i USA.

”Bra för själen”

Spängerna är borta och det är dags att börja vandra på marken. Men det finns ett problem: det har regnat, och stora delar av markytan är mer eller mindre ett träsk. Tåget med människor saktar ner, och vi börjar hoppa i sick-sack mellan olika tuvor som ser torrare ut. På ett ställe balanserar vi över en björkgren som lagt sig som en bro över vägen. Någon glider av och ser sin gympasko bli gyttjefärgad. 

Det skrattas, högt och mycket.

– Vill du ha hjälp? frågar någon och sträcker ut sin hand medan jag känner med högerfoten på den temporära bron.

Den ofrivilliga hinderbanan gör att vandringen tar lite längre tid än beräknat. Vi kommer fram till lunchplatsen, bestående av en grill och ett temporärt vindskydd. Folk hälsar på dem de ännu inte hunnit prata med, medan mackor och sallader fiskas upp ur ryggsäckarna.

Semo är nöjd med vandringen hittills:

– Jag tycker det här var jätteroligt. Jag tror det är bra för både kropp och själ att vara ute, att vara närvarande i nuet. Det är väldigt lätt att fastna i ekorrhjulet annars. 

Livets stress och måsten tär på människan.

– Vi behöver få andas ren och frisk luft, särskilt vi som bor inne i betongen.

Naturen gör en ”grounded”

Tillsammans med sin kompis tittar hon på en app som ska känna igen olika fågelläten. Dessvärre har de ännu varken hört eller identifierat en enda fågel.

Det finns ju även psykologer som ordinerar att man ska gå ut i naturen. 

Semo nickar.

– Jag tror naturen är särskilt viktig för oss som har föräldrar som kommer från ett annat land. Tyvärr lever många av våra föräldrar med trauman och om det inte bearbetas riskerar de att föras över till nästa generation. Då tror jag skogen kan vara jätteviktig.

Någon pekar mot himlen. 

– Titta, det snöar!

Tjocka snöflingor faller från himlen. Vita stora tussar singlar ner, en efter en, på ett nästan filmiskt sätt. 

Aliza Kabani flyttade nyligen tillbaka till Stockholm från London. Hon har följt med på dagens vandring främst för att träffa nya personer. Att göra det i skogen ser hon som ett extra plus.

– Man är lugn, och grounded på ett annat sätt. Det är skönt när man har en intensiv vardag. 

Biniam Kahsai som sitter bredvid håller med. 

– Man blir bortkopplad från allt annat. Det är det här som gäller. 

Vid tretiden är vi tillbaka på parkeringen igen. De flesta rusar in i den snabba, varma bussen. Trots att många är rätt möra efter dagens strapats är ljudnivån högre än vad den var på vägen hit. Nu pratar alla med alla. 

Semo vinkar mig till sig och berättar hur appen till slut snappade upp en fågelsång: bofinkens. Hon kommer absolut följa med ut på en vandring igen. Även Babak Azarmi är nöjd med dagens skogsbad. 

– Våra vandringar så handlar det inte om att vi ska få världens största grupp att ta sig ut i naturen, det skulle till och med vara dåligt. Det ska i stället väcka en tanke om att du ska kunna göra det på egen hand

Fotnot: Vissa av de intervjuade har inte velat medverka med efternamn, och benämns därför endast med förnamn i texten.

*** Texten är uppdaterad. I en tidigare version av texten stod det TCK Hike, som nu ersatts av Third culture kids.