Ett par dagar efter mordet på Charlie Kirk bjuder den amerikanske högerprofilen Tucker Carlson in några gäster till sin podcast. 

Han söker andlig vägledning efter terrordådet som skakat det konservativa USA. Den siste gästen är en reslig man med skarpskuren näsa och ett gråsprängt profetskägg. Han ser ut som han klivit rakt ut ur en Tintin-serie.

Tucker bokstaverar namnet för lyssnarna: 

– Jo-siah Tren-ham, Josiah Trenham!

Det karismatiska skägget tar till orda. Charlie Kirk dödades på grund av sin kristna tro, förklarar han. Den våg av muslimsk terror som svept över nationen har ersatts av vänsterterrorism.

– Det är inte konstigt att vi har så mycket våld i en kultur som mördar ofödda barn!

Josiah Trenham är på många sätt en helt vanlig gäst i Trumphögerns medieuniversum. Han riktar ett anklagande finger mot MAGA-rörelsens fiender: transpersoner, muslimer, migranter och kvinnor. 

Men två saker gör att han sticker ut: Han avskyr faktiskt Israel. Ärligt talat är han så fientligt inställd till judisk tro att det kan finnas skäl att kalla honom antisemit.

Men ytterligare en sak gör honom unik i den amerikanska högervärld som alltid hämtat sin andliga inspiration hos frikyrkliga tv-pastorer: Han är präst i ortodoxa kyrkan, det grekisk-ortodoxa patriarkatet. 

– Charlie Kirk var väldigt intresserad av ortodoxi, säger Tucker Carlson. 

– Kände du till det?

Trenham nickar entusiastiskt. 

Det har inte gått honom förbi. 

– Han tog sig in i huvudet på oss och förklarade varför så många konverterar till den heliga ortodoxin.

Intresset är besvarat.

Mordet i Utah fick de ortodoxa delarna av internet att svämma över av kärlek till Charlie Kirk. Den ryske metropoliten Tichon Sjevkunov, också känd som ”Putins biktfader”, utsåg Kirk till martyr. Och den intensivt USA-hatande, högerextreme ryske filosofen Alexander Dugin skrev en bloggpost där han förklarade sin vördnad för familjen Kirk och deras kamp mot perversioner, journalister och satan i största allmänhet.

Den rysk-ortodoxa kyrkan har goda skäl att vara tacksamma för Kirks intresse. Sen covidpandemin har den östliga ortodoxa kyrkan sett en tillströmning av medlemmar som aldrig tidigare. 

Kyrkorna har börjat fyllas. Framförallt av unga män som upptäckt dem via internet. 

Män som vill försvara sina nationer mot islam, transvestiter och feminisering och vill smälta samman den ortodoxa tron med mansrörelsen och MAGA-nationalismen. 

Även i Sverige. 

– Jag räknade på den senaste mässan och då var det kanske 90 personer.

Manuel Hemström, 24 växte upp i en pingstfamilj i Härnösand men utbildar sig numera på Sankt Ignatios ortodoxa folkhögskola i Södertälje. Kanske är målet i slutändan att bli präst. 

För några år sedan var det bara fyra själar som kom till samma kyrka – Heliga Anna av Novgorods församling i Danderyd. 

Men den osannolika tillökningen av nya medlemmar syns i alla ortodoxa kyrkor i Sverige. I finsk-ortodoxa församlingen i Stockholm (som länge mest var en angelägenhet för äldre damer från Karelen) uppskattar man att trettio procent av kyrkan numera är unga. På församlingens hemsida välkomnas alla som är nyfikna. 

I Överkalix och Umeå har man märkt samma sak. Och i Kristi uppståndelses församling i Göteborg (som tillhör Antiokas grek-ortodoxa patriarkat) är minst en tredjedel av besökarna numera i åldrarna 15-25, berättar Adam Matas, en av de unga konvertiterna.

I den den rysk-ortodoxa kyrka som tillhör det bulgariska metropolitdömet för USA och Kanada (ja, det finns otroligt många varianter av ortodoxa kyrkor, inte ens de mest initierade håller reda på alla) på Birger Jarlsgatan i Stockholm är ökningen lika påtaglig. 

– Jag har märkt att många plötsligt börjat strömma in i kyrkan, säger fader Angel Velichkov.

Främst män. 

Men Angel Velitchkov som flydde kommunismen i Bulgarien på 80-talet menar att de än så länge inte är i majoritet. Snarare har de återställt balansen i en kyrka som länge dominerats av kvinnor. I österuropa försvann männen under kommunistårens förtryck. 

– Kvinnorna tog inte lika stora risker med att gå dit.

Man skulle kunna kalla det en ”väckelse” om inte ortodoxa kyrkan tyckt illa om såna frikyrkliga uttryck. 

På Birger Jarlsgatan träffar jag en gammal kollega i kyrkporten. ”Jag har kommit till korset” är orden han använder. Det skedde för ett år sedan. Han ser lycklig ut. 

En kvalificerad uppskattning säger att det finns närmare 500 000 ortodoxa i Sverige just nu. Kyrkan är tio gånger så stor som Equmeniakyrkan – där alla gamla svenska frikyrkor numera samsas.

Och många ställer sig frågan vad som hände. Kanske är det ett resultat av covidpandemin? En tid då vi tittade inåt och konfronterades med döden?

En ortodox gudstjänst är sannerligen inget för den som har dåliga knän. Församlingen tvingas stå upp under drygt två timmar av mumlande och körsjungande. Syret tar snabbt slut på grund av all rökelse och de många vaxljusen.

Fader Angel Velitchkov i Kristi förklarings församling på Birger Jarlsgatan på Östermalm är utmattad efteråt. Han föredrar att döpa alla nya konvertiter på vardagar när han är utvilad. Inte på söndagar. 

– Jag är så jättetrött efter liturgin. Rent mänskligt fysiskt är det ansträngande. En stor koncentration. 

Men visst är det vackert. 

I ortodoxa kyrkan är det julafton varje söndag. Stämningen går att ta på. Lokalen är smyckad med ikoner, Guds helighet anas bakom ikonostasen och församlingen tycks aldrig upphöra att göra korstecknen.

Det är en kyrka vars liturgi har överlevt i mer än ett årtusende.

Men det var Instagram som till slut skulle göra dess skönhet rättvisa. Idag finns tusentals konton som dagligen pumpar ut videos med kyrkoslavisk körsång, ikoner och bilder på ”Influencer-munkar”.

Fenomenet har fått ett namn: ”ortosfären”. En digital subkultur som rör sig i samma mylla som de nytraditionalister som tar avstånd från liberala värderingar, globalism och hbtq-rörelsen, fast med en ortodox ”glow”. Konservativa content creators som sökt efter en estetik som passar deras traditionella värderingar har hittat den i en kyrka som inte bara representerar något ursprungligt, den ser också väldigt ursprunglig ut. 

– Det är en risk att man lockas av det vackra och estetiska. Det viktiga är att man lockas av sanningen, säger Fader Angel Veltichkov när frågan kommer på tal. 

– Vi har en specifik estetik som attraherar folk. Så är det verkligen. Men det viktiga för oss är att man ska stanna kvar och man ska hitta rätt. Man kan komma till kyrkan genom att man gillar ikonerna, men sen möta sanningen.

Men estetiken spelar stor roll.

Det har gått så långt att folk bara gör ljud, ”habladibadhabdabdabda” och så säger de, oj men kolla här har vi någon som är jättenära Gud!

Många konvertiter har tröttnat på frikyrkans alldeles för publikfriande tilltal. De har blivit för mycket ”Hillsong”. För mycket popmusik och dans. Traditionella gudstjänster har ersatts med regelrätta musikfestivaler som inte ens innehåller nattvard. Det har blivit en ”åskådarkultur”, säger vissa kritiker. Kyrkan har ”feminiserats” säger andra. 

Konvertiterna kommer främst från pingströrelsen, We are one church, och Hillsong, berättar Adam Matas som driver det missionerande Tiktok-kontot ”Partilles apostlar” i Göteborg.

Och han förstår varför de lämnar. 

Numera finns det frikyrkor som tar betalt för kurser i tungomålstal, säger han.

– Det har gått så långt att folk bara gör ljud, ”habladibadhabdabdabda” och så säger de, oj men kolla här har vi någon som är jättenära Gud! Okej, då måste jag betala för den här kursen för att komma nära Gud och lära mig den här gåvan. Och det är någonting jag verkligen föraktar. Många har kontaktat mig angående detta. 

Frikyrkans känsloorgier och ständiga sökande efter dopaminkickar tar bort allting som är tufft med kristendomen, menar han.

– Som med allt annat i livet så kommer inte allt gott och bra från ingenstans, utan man kommer få gå igenom någonting tufft för att uppnå någonting bra. Kristendomen är inte en hobby. Det är en livsstil.

Manuel Hemström, en av konvertiterna som växte upp i pingströrelsen tror att intresset för ortodoxin först och främst handlar om att många helt enkelt vill komma till den ursprungliga kyrkan – en titel ortodoxa kyrkan faktiskt kan göra anspråk på. Men även han lockades av en kyrka som står för traditionella, konservativa värderingar.  

– Fast jag upplever att många andra, är mer extrema än mig, säger han. 

– Det är också ganska stort i hemmafrucirklar, såna som vill ha ”home schooling” och göra allt själv. Det är ju redan en kategori av influencers. En subkategori av dem är ortodoxa. 

Tradwifes?

– Ja precis. Tradwifes. Men det är inte hela kategorin. Det är såna som vill koka sylt från grunden. Och odla allt själva.

Den stora tillströmningen av nya själar har gjort att ett av de sista hindren för svenskar att upptäcka ortodoxin också har försvunnit: språket. Sen ett par år tillbaka predikar allt fler församlingar på svenska. Liturgin är oftast på det märkliga språket kyrkslaviska, men det finns en svensk variant.

Adam Matas menar att det varit ortodoxa kyrkans stora misslyckande hittills.

– Kyrkan har kommit hit med invandring. Och när den har kommit hit med invandring så har den ju varit till för dessa länders församlingar, på deras språk, säger han.

– Nu tar de den ortodoxa tron till svenska, för den är även till för svenskar, inte bara serber, greker och ryssar.

– Jag har en Youtubekanal så vissa skulle säkert kalla mig en ”orthobro”, hahaha. 

Paul Lloyd Robson är född i Sydafrika men bor idag i Danmark där han driver mansrörelsen ”Maniphesto”. 

En rörelse som spelar en central roll i filmen ”Confessions of a swedish man” som nyligen haft premiär. Filmaren Hampus Linder undersöker sin manlighet och hamnar på ett av Paul Lloyd Robsons läger tillsammans med sin pappa. 

Det är många svenskar som söker sig till hans läger där fysisk aktivitet, rollspel, ”vikingaritualer”, militär exercis och intimitetsövningar får deltagarna att komma i kontakt med sin manlighet. 

Men bakom hans mansfilosofi finns en djupt rotad ortodox tro och han drar inte alltid en tydlig gräns mellan kyrkan och Maniphesto-rörelsen.

– Källan till manlighet är Kristus, säger han.

Själv hittade Paul ortodoxa kyrkan via Jordan B Peterson. Efter att ha levt ett ”progressivt liv” som bara skapade ”kaos och drama” mötte han till slut tron (ortodoxa säger aldrig att de blir ”frälsta”, det är frikyrkosnack). Han gifte sig och hans fru blev gravid på bröllopsnatten. Det var ett tecken. Det här var innan ortodoxi ”blev en grej”, förklarar han.

En ”orthobro” ser ut som alla andra unga män som tillbringar alldeles för mycket tid på internet – muskelbyggande gossar med skägg och stort intresse för MMA och podcasts. Den som vill se ett perfekt exemplar kan ta sig en titt på Fader Moses McPhersons instagramkonto. Ett riktigt muskelknippe till präst som lyfter vikter och predikar om hur man bulkar.

– Det är ett alternativ till mainstreamkulturen där män döms ut och inte uppskattas, säger Paul Lloyd Robson.

– Män får veta att de ska vara mer lika kvinnor eller att det är något fel på dem, så de letar efter alternativ.

”Orthobros” är kända för att ha tagit tjafsandet på internet till en helt ny nivå. För dem är bråken i kommentarsfälten närmast ett sakrament. De kallar det för ”apologetik”. Att kunna försvara sin tro är en religiös handling. Något som ger det evighetslånga tjatandet på Youtube en högre mening. 

Men trots att han själv är ett internetfenomen vill Paul Lloyd Robson tvinga dem till kyrkan.

– Olyckligtvis är det många som bara stannar i en sorts internetrelation med ortodoxin. De vill inte gå till kyrkan. Men det är inget sätt att bli ortodox på riktigt. Tvärtom leder det till en väldigt dysfunktionell fördömande världsbild. En online-fundamentalism. Men vi har stora förhoppningar på de här killarna. När de kommer till kyrkan så börjar saker hända. 

Han imponeras stort av de som väl gör det.

– De är otroliga. De vill bygga stabila familjer och är så medvetna om faran med skärmar, pornografi och den negativa objektifieringen av kvinnor i samhället. Många kämpar mot pornografi och lust. Och de stöttar varann. De är sexton, sjutton år gamla och ändå så mogna. 

Blir folk i kyrkan rädda för de här killarna?

– Internt i kyrkan finns det många som är rädda för alla dessa unga män som kommer. De målar upp en bild av dem som är … låt oss säga att maskulinitet och män är ganska impopulärt dessa dagar.

Vi försöker att inte prata om Donald Trump

Paul Lloyd Robson har förbjudit all politik på sina mansläger. Den som bryter mot regeln får sätta på sig en brosch som visar att man syndat. 

– Den föreställer en potatis. En politik-potatis, förklarar han.

– Vi försöker att inte prata om Donald Trump. Män brukar bara upprepa sånt de hört på Youtube och det bidrar inte till deras andliga utveckling.

Att politik-potatisen behövs säger något om tillståndet i både mansrörelsen och ortodoxin. I båda rörelserna är högerextremismen en väldigt het potatis. En potatis som inom kyrkan visar sig i synen på kött.

Trots att ett av kyrkans starkaste fästen alltid varit i Mellanöstern har delar av den unga ortodoxin slagit fast att det är en synd att kebab.

Förklaringen går med lite god vilja att hitta i Apostlagärningarna (15:28) som säger att kött som offrats åt avgudar eller kvävts till döds inte ska ätas. Vilket låter ganska rimligt, även om många slaktare troligen skulle invända mot att halalkött offrats åt en avgud.

Men för den unga ortodoxin är halal haram. Liksom kosherslaktat kött. Och blodkorv. 

Men i en Facebookgrupp för svenska konvertiter hopar sig frågorna:  

”Måste man fråga på vanliga kebabställen? Eller kan man utgå från att det inte är halal? Måste inte halal vara märkt?”

”Är inte all kebab i Sverige halal?”

”Vet inte. Brukar inte äta där.”

”På min pizzeria är alla som jobbar ortodoxa (syriskt tror jag)???”

”Dessvärre ingen garanti.”

”Säkrast är att äta fläskkebab på Meat on a stick!”

”Hur är det med kyckling? Slaktas sådan halal, eller är den safe?”

I samma Facebookgrupp varvas inlägg om varför islam är en felaktig lära med högerextrema memes om massmigration och försvar för den Moskvatrogna kyrkan i Ukraina. Andra ortodoxa församlingar än de egna anklagas för att vara ”vänster” och ”socialdemokratiska”. Man kritiserar ”mainstreammedia” och gör inlägg om att den svenska nationalismen har sitt ursprung hos Gud (med hänvisning till Apostlagärningarna 17:26). Det delas videos med Tucker Carlson och Charlie Kirk och påstås att ”sodomi” undergräver samhällets andliga hälsa, samtidigt som man ropar på hårdare fängelsestraff.

Det är som att läsa ett sverigedemokratiskt partiprogram klätt i religiös kostym.

Samtidigt är det svårt att inte tänka på hur … muslimskt alltihop känns. Trots kebabförbudet.

Gudstjänstrummet utan stolar, knäfallandet, kvinnornas slöjor, radbanden och de fasta bönetiderna … en religion där det närmast är ett påbud att ha helskägg. På sätt och vis har de omfamnat mycket av den orientaliska kultur de säget sig avsky.

Nationalismen är ett stort problem för ortodoxa kyrkan. Det är en sjukdom

Historiskt har ortodoxa kyrkan haft många kopplingar till högerextrema rörelser: De rumänska Legionärerna och grekiska Gyllene gryning har alltid betraktat sina kyrkor som en del av nationen. Antisemitism har inte varit dem främmande.

Men det som händer just nu är något annat. 

Ortodoxin har adopterats av högerrörelser i länder där den hittills mest varit en angelägenhet för invandrargrupper. 

I ”ortosfären” finns numera gott om influencers som sprider extrema budskap. 

En tidig extremist var vit makt-krigaren Matthew Heimbach som anförde kravallerna i Charlottesville i USA 2017. Så extrem att ortodoxa kyrkan exkommunikerade och bannlyste honom. Numera säger han sig vara kommunist.

Enligt en amerikansk undersökning från 2023 är den mest inflytelserike influencern just nu Jay Dyer – en trollande ”orthobro” som varit en återkommande gäst i konspirationsteoretikern Alex Jones tv-kanal ”Infowars”.

På andra plats kommer Tucker Carlsons nya biktfader Josiah Trenham – den som tydligast sammanfört högerns kulturkrig med ortodoxin. Carlson hyllar honom för att han var den förste kristne ledare som tog avstånd från ”transrörelsen”. 

I topp ligger även den kanadensiske ikonslöjdaren Jonathan Pageau och den inflytelserike Jordan B Peterson som tillsammans gjort ett flertal videos om ortodoxins innerlighet och närhet till Gud.

I höstas hänvisade till och med en av världens mäktigaste tech-oligarker, Peter Thiel, till ortodoxa kyrkan när han pratade om sina politiska och religiösa övertygelser i en podcast.

Den politiska radikaliseringen av kyrkan har inte gått obemärkt förbi. Det är en hett omdebatterad. Redan 2018 publicerade en grupp amerikanska ortodoxa präster ett manifest med titeln ”A Statement concerning the sin of racism” som slog fast att alla former av främlingsfientlighet i kyrkan är en synd. 

Fader Angel Veltichkov har sin syn klar.

– Nationalismen är ett stort problem för ortodoxa kyrkan. Det är en sjukdom. Alla har varsin sjukdom och det är en av ortodoxins sjukdomar. Och varför säger jag att det är en sjukdom? Det är för att nationalism och kristendom hänger inte ihop.

Hur menar du då?

– Aposteln Paulus säger att det inte längre finns greker och judar utan vi är alla en i Kristus.

– Ortodoxa kyrkan mår inte bra. Den mår inte alls bra, säger Fader Serafim Smensgård i Södertälje.

Kyrkan är redan trasig efter de uppslitande striderna kring Rysslands invasion av Ukraina, menar han. Men till skillnad från andra säger Fader Serafim att kyrkan inte splittrades på grund av kriget. 

Tvärtom. 

– Kriget i Ukraina är en direkt konsekvens av kyrkans oförmåga att hitta sin identitet. Den ryska nationalistiska ideologin har inte bara passivt accepterats av kyrkan, den rysk-ortodoxa kyrkans ledning har till stor del bidragit till kulturkrigsivern och viljan att definiera sig mot väst. 

I Ryssland har kyrkan helt enkelt blivit en central del av det nationalistiska projektet. 

Serafim Smensgård är den första öst-ortodoxa präst som utbildats i Sverige på 300 år. Utbildning av ortodoxa präster var förbjudet fram till 1952, och fortfarande importerar de flesta kyrkor sina präster eller utbildar dem utomlands. 

Om man kommer till ortodoxa kyrkan för att slippa komplexitet, då har man kommit till fel ställe

Han är biträdande rektor på Sankt Ignatios akademi i Södertälje. En inter-ortodox folkhögskola, högskola och samarbetsorganisation, där alla ortodoxa traditioner i Sverige samlas. Den enda institutionen av sitt slag i världen och den enda plats utanför Eritrea som har en utbildning i eritreansk liturgisk sång. Han har Dr Martens, har studerat postkolonial teori och har djupgående idéer om kyrkans roll för att skapa ett tolerant och välintegrerat samhälle. 

– Att ha svårt med tolerans är ett modernt fenomen, säger han. 

– Muslimer, kristna och judar har en lång erfarenhet av att samexistera och förhålla sig till varandra. 

Och hans bild av det som pågår i den ortodoxa kyrkan är tydlig. Årtionden av förtryck, inte minst under kommunismen, har gjort att kyrkan förlorat sin bildningstradition. Det har uppstått ett intellektuellt vakuum som kan fyllas med allt möjligt.

Ett vakuum som nu delvis fylls av samtidens mest dominanta influencers. 

– Jordan Peterson dyker upp överallt. Han är inte ens ortodox. Men jättemånga har börjat lyssna på honom. Eftersom han har varit positiv till ortodoxa kyrkan så har många hittat hit. Och det är en utmaning. 

För vissa som kommer till ortodoxa kyrkan vill att den ska vara ett värn mot komplexitet och mångfald, säger han.

De drömmer till och med om att bli munkar och avskärma sig helt från världen. 

– Men munkväsendet är en väldigt specifik kallelse som kräver väldigt specifik bildning. 

Och det är totalt oansvarigt av ”influencer-munkar” på sociala medier att tycka till om allting utan att ta personligt ansvar för åhörarnas mognad, menar han. Det är att behandla folk som objekt. 

– Andlig mognad förutsätter subjekt i relation, och det får man inte via internet, utan bara i verklig gemenskap, säger han.

– Om man kommer till ortodoxa kyrkan för att slippa komplexitet, då har man kommit till fel ställe.