– Han torterades. Han blev slagen … al-Nusra behandlade honom sämre än vad israelerna skulle ha gjort, säger prästen Fadi al-Barkil och skakar sakta på huvudet. Där innanför pannbenet sitter minnena fastbrända. Prästen har inte glömt någonting av vad som hände hans lillebror våren 2014. Våren då inbördeskriget rasade som hårdast.

Vi träffar Fadi al-Barkil i Bachuskyrkan, högt uppe på ett krön ovanför den antika staden Maaloula, någon timmes bilresa norr om Damaskus. Resan gick förbi det ökända Sadnayafängelsets tortyrfabrik, torra slätter och bergsraviner. På sätt och vis tog mig resan tolv år, inte en timme. I Maaloula talar fortfarande delar av befolkningen arameiska, samma språk som de anser att Jesus en gång talade.

Prästen Fadi al-Barkil bjuder oss att slå oss ner på en bänk och berättar:

– Först lurade en muslimsk granne min bror att tro att det fanns en tjuv i hans äppelplantage. Men det var en fälla. Min lillebror och en av hans vänner som följde med honom fördes bort, säger Fadi al-Barkil.

Han berättar om hur brodern torterades, misshandlades och låstes in i ett kyffe inte större än en kvadratmeter. Al-Nusra, som han nämner – eller Jabhat al-Nusra – var en islamistisk, terrorstämplad rörelse.

Gjorde reportage inifrån kriget

Men då, i början av inbördeskriget i Syrien, var al-Nusra också en samling kombattanter som ingav respekt bland rebellerna i det karga bergsområdet Qalamoun. De sågs av många andra krigare i Fria syriska armén, FSA, som disciplinerade och dödsföraktande frihetskämpar.

– När en FSA-soldat får en kula i benet överger han sin post för att få sjukvård längre bak. Jag har sett mina kamrater få kulor i benen. De lade på ett förband och fortsatte att skjuta utan att röra sig en meter bakåt. Det är så vi krigar i al-Nusra, sammanfattade Abu Dujana, en av Jabhat al-Nusras bombtillverkare – en bastant man med tjockt, svart skägg.

Jag intervjuade honom hösten 2013, ett par mil från Maaloula. Min fotografkollega och jag hade i hemlighet tagit oss över den libanesiska gränsen för att göra reportage om inbördeskriget, inifrån Syrien.

Jabhat al-Nusra saknade inte resurser i form av pengar från generösa bidragsgivare i Gulfstaterna, men det var ändå svårt att få tag på vapen, förklarade bombtillverkaren.

– Det är som att gå runt med en välfylld plånbok i en stormarknad med tomma hyllor, förklarade al-Nusras lokala bombtillverkare för mig.

Skyldig till tusentals krigsbrott

Hans högsta chef, som då kallade sig al-Joulani, befann sig i norra Syrien. Ledaren grundade sin organisation i januari 2012 som en syrisk förgrening av al-Qaida i Irak. År 2025 har al-Joulani tagit tillbaka sitt riktiga namn: Ahmed al-Sharaa.

I december 2024 lyckades han störta Syriens diktator Bashar al-Assad. Diktatorns skräckvälde föll som ett korthus i en sen höstvind. Ingen av diktatorns soldater var villig att dö för Slaktaren i Damaskus när rebellerna stormade ut från sitt fäste i Idlib i norra Syrien, över Aleppo och ner mot huvudstaden Damaskus. Folk jublade och strömmade till Oumayyadtorget i Damaskus. Alla var lyckliga – men det var det där med interimspresidentens tuffa förflutna…

Ahmed al-Sharaa må ha ömsat skinn och kallat sin rörelse Hayat Tahrir al-Sham, HTS, en paraplyorganisation för flera rebellrörelser i Idlib. Och USA må ha dragit tillbaka HTS:s terrorstämpel i juli 2025.

Alla har inte glömt vem deras nye president är och vad han har gjort under det senaste årtiondet. I flera rapporter, som den från Amnesty International (”Torture was my punishment”) från 2016 eller sammanfattningen från 2022 av Syrian Network for Human Rights, målas en dyster bild upp. Organisationerna al-Nusrafronten och därefter HTS, som Syriens interimpresident Ahmed al-Sharaa ledde, gjorde sig enligt rapporterna skyldiga till tusentals krigsbrott: tortyr, avrättningar av homosexuella och kvinnor som anklagades för att vara otrogna, barn som avrättades och journalister som förföljdes.

”Jag såg döden i vitögat hundra gånger under de där dagarna”, berättade “Saleh”, ett av Amnestys vittnen i rapporten från 2016. Minst 505 civila, varav 71 barn, ska ha mördats av al-Nusra och senare HTS, enligt Syrian Observatory.

Rädd för nytt inbördeskrig

För Nazrine Serhan, 40, är al-Nusra de som bombade hennes föräldrahem i Maaloula. Jihadisterna tog hennes pappa till fånga och vandaliserade familjens käraste ägodelar – särskilt tavlor och fotografier. I dag arbetar hon i Bachuskyrkans lilla butik, bland vinflaskor, bibelböcker och en vandaliserad helgonbild som påminner om kriget.

– De rev ut ögon och ansikte på Heliga Maria också. Ja, de rev till och med ut ögonen och ansiktena på mina föräldrar i de familjefotografier som vi hade hemma, berättar Nazrine Serhan.

När Ahmed al-Sharaa, dagens syriske interimspresident – som tidigare gick under krigarnamnet al-Joulani – kommer på tal suckar hon och himlar med ögonen.

– Han kan ta landet. Jag vill bara lämna det nu. Många av oss kristna emigrerar till Holland, Kanada, Sverige … säger hon.

Nazrine Serhan säger att hon lever dag för dag och fruktar att inbördeskriget blossar upp igen. I Maaloula är relationerna infekterade mellan kristna och muslimer. En del kristna menar att de hotas till livet om de försöker återvända. Varje sida anklagar den andra för övergrepp under kriget.

Hösten 2013 var kyrkan som Nazrine Serhan arbetar i måltavla för artillerield. I taket fanns ett stort hål efter en granat. I dag är hålen i Bachuskyrkan reparerade, ganska grovt, med vit byggkalk. Ryssar har betalat för en ny ikontavla som ersätter en annan som vandaliserades. Ingen har däremot ens försökt reparera det helt sönderskjutna turisthotellet Safir intill kyrkan.

Kidnappades av okända krigare

I en annan tid och värld – före inbördeskriget – brukade Maaloula vara fullt av vallfärdande, ofta kristna, turister. Den internationella turismen var då en miljardindustri som enligt Världsbanken utgjorde en tiondel av hela Syriens BNP.

Under vår reportageresa hösten 2013 blev min fotografkollega och jag beskjutna av diktatorn Bashar al-Assads stridsvagnar längre ner för sluttningen här. Rebellerna hade positionerat sig i bergväggens grottor.  En av kyrkans nästan metertjocka väggar var genomborrad av en granat. Kyrkans träbänkar låg huller om buller, som en tömd tändsticksask. 

Tolv år senare betraktar jag Bachuskyrkan likt en vuxen som kommer hem till sin barndoms hemtrakter. Allting verkar prydligt – och lite mindre – när adrenalinet och rädslan inte pumpar i blodet. Som om krig och fred ändrar skalan på byggnader. Jag tänker att så måste det kännas för miljoner syrier som nu återvänder hem efter en lång exil, inom eller utanför landets gränser. Det intilliggande turisthotellet Safir är fortfarande en ruin som vittnar om månader av oförsonliga strider. Regeringstrupperna sköt med kanon upp mot hotellet och rebellerna rullade ner däck, proppade med sprängmedel.

En böneutropares monotona röst ekar från bergets gryta där Maaloula ligger. Nere i den antika staden dominerar Heliga Teklas kloster stadsbilden. Under inbördeskriget bodde här ett dussintal nunnor, omringade av krigare från olika läger. Mat smugglades in på åsneryggar, nattetid.

I december 2013 nåddes jag aldrig av nyheten att nunnorna hade kidnappats av al-Nusrafronten. Sedan en vecka var jag och min kollega redan kidnappade själva av en grupp, för oss, okända krigare. Vi skulle hållas fångna i 46 dagar.

Bad om att bli skjuten först

2025, utanför Teklaklostret, försöker några lokalbor återuppliva en form av turistverksamhet med arabiska hästar. Inne i klostret minns nunnan Mariam al-Haber, 65, den där decemberdagen 2013 som i går. Dagen då rebellsoldaterna slog in dörren till den vitkalkade salen, med sina madonnabilder, fåtöljer i röd sammet och en tung kristallkrona.

– Jag bad till Gud att de skulle skjuta mig först, så att jag skulle slippa se dem döda de andra kvinnorna, säger Mariam al-Haber. Hon är kortvuxen och lite rund, med en spelande blick under slöjan.

Mariam al-Haber blev nunna och drog sig tillbaka till Teklaklostret efter att som ung kvinna ha överlevt inbördeskriget i grannlandet Libanon – under vilket hon blev kidnappad av en drusisk fraktion. 2013 upprepade sig historien för henne, fast i Syrien.

Alla nunnor kidnappades, liksom tre av deras medhjälpare. De fördes bort till rebellstaden Yabroud, två mil bort, på de omgivande slätterna i Qalamounregionen. Nunnorna hölls fångna i flera månader medan förhandlingar pågick mellan al-Nusrafronten, Qatar, Vatikanen och regimen i Damaskus. Miljontals dollar och fångutbyten i tiotal eller hundratal låg på förhandlingsbordet, enligt medieuppgifter.

In i det sista fanns det gisslantagare som helst av allt ville mörda nunnorna, minns Mariam al-Haber. Hon berättar vad en av al-Nusrafrontens kombattanter hotfullt sade till henne samma dag, våren 2014, som de skulle släppas:

– Den här gången släpper vi er, men vi kommer att komma tillbaka. Om det så tar tio år kommer vi att tåga in i Damaskus. Och då ska du få se …, minns Mariam al-Haber.

Tio år och åtta månader senare tågade dessa krigare och deras ledare Ahmed al-Sharaa mycket riktigt in i Damaskus. I dag är den före detta terroristen Syriens och omvärldens främsta hopp om fred och försoning.