Efter 47 år: FN avslutar det fredsbevarande uppdraget UNIFIL – men striderna fortsätter • Dagens ETC besöker byarna som bombats och tömts.

Samtidigt kommer rapporter om stora skador och dödsfall under stormens framfart.

Snart är det jul, och ­julhandeln och konsumtionshetsen är i full gång. Kommer vi människor att vakna upp någon gång?

Ny rapport: Fortsatt expansion av fossila bränslen äter upp gröna klimatvinster.

Terrorstämplades efter aktion mot israeliska krigsjätten Elbit systems. 

Under de gångna veckorna har du sannolikt fått brev angående din pension. Om du är medelålders eller yngre så fick du sannolikt också en nätt hög med brev från nästan alla tjänstepensionsbolag som vi har i landet. Alla dessa brev gjorde det också klart för dig att du dessutom behöver öppna ett privat pensionssparande om du ska ha en chans att betala för livsnödvändigheterna när du slutar att arbeta. De informerade dig om att du oavsett eget sparande förmodligen inte kommer att kunna sluta arbeta förrän du är åtminstone 70 år – och då har sannolikt pensionsåldern höjts ännu mer i alla fall. Vi behöver inte gå in på konsumentprisindex och realvärden utan nöjer oss med att konstatera att 100 kronor i dag inte är 100 kronor om ett par år.

På psyket håller de ibland korta kurser i medveten närvaro. Det berättade en kompis för mig som själv legat inlagd på USÖ:s psykiatriska avdelning för att hon har haft det svårt psykiskt. Då och då erbjöds aktiviteter för patienterna. En eftermiddag kom två personer i pigga, rosa piketskjortor och bjöd in dem till en stund av mindfulness. De fick sitta på stolar och piketskjortorna talade till dem med lugna röster. De sade: var här och nu. Känn din kropp och din andning. Sedan sade de: Du är värd den här stunden av avslappning. Då började en dam gråta, först bara lite stillsamma tårar, sedan hulkningar, sedan skrik så att hon fick bäras ut av personalen. Min kompis satt kvar och försökte på alla sätt att inte vara här och nu.

Idag är det söndag. Det är i mångt och mycket som en vanlig söndag. Jag är lite bakis, till exempel. Men det rinner av mig, något annat tar över. Jag är spänd, inför i kväll. Vi ska ha en valvaka här i mitt lesbiska kollektiv. Vi blir nog rätt många. Kanske kommer hon också. Jag hoppas hon kommer. Men det är ju inte det viktigaste, nej. Det är ju inte det jag ska tänka på. Nej det är ju det här att det är något i luften, något som förhoppningsvis håller på att förändras. Jag försöker smaka på det, ta in det, jag tror att jag gör det. Eller är det placebo? Jag vill känna. Jag skäms för att jag måste känna efter om jag verkligen känner. Glöden, viljan, kampen.