Det råder en viss befogad skepsis kring begreppet ”jag skrattade högt” när det förekommer i litteraturkritik. Dels för att samtidslitteraturen sällan är så rolig att den ger kritikern anledning att skratta över huvud taget, varken ett högt skratt eller ett tyst skrockande. Och dels för att det låter rätt konstruerat att påstå att man skrattar ”högt” – det spelar ju strängt taget ingen roll för den som läser recensionen om kritikern skrattar högt eller tyst?
Ni får alltså välja att lita på mig eller låta bli när jag säger att jag skrattade mig igenom hela den första delen av Nanna Olasdotter Hallbergs debutroman ”Syndernas förlåtelse”.
Stundtals högt. Ibland lågt. Några gånger frustande.
Jag skrattade en del genom den andra delen också, men då var det något längre mellan skratten.
Den här romanen är alltså rolig. Även när den är allvarlig och rentav otäck är den fruktansvärt rolig. Det är en bedrift att lyckas med det som författare, men det är också ett vågspel. Risken finns ju alltid att det man eventuellt vill säga dränks i roligheterna.
Huvudpersonen Laura får jobb som vaktmästare i Storkyrkan. Hon är en ung och ganska förvirrad person som envisas med att hänga kvar i det destruktiva förhållandet med sin ständigt pårökta dj-pojkvän Sebastian. Ett förhållande som mest går ut på att hon städar deras sunkiga lägenhet. Laura tar sig an jobbet i kyrkan med viss håglöshet, men blir snart indragen i arbetsplatsens alla intriger och spänningar.
Den nya domprosten Malena Rossling har kommit till kyrkan fylld av entusiastiska idéer om hur kyrkan ska moderniseras. Hon är en festival av sådana klyschor som förespråkarna av en förvärldsligad kristendom kört sedan Pastor Janssons dagar, och längre än så (för er som är födda för sent så är referensen ”Pastor Jansson” en person i en legendarisk och fortfarande märkligt aktuell sketch, där Hasse Alfredson driver med en sekulariserad kyrka).
Hon är en festival av sådana klyschor som förespråkarna av en förvärldsligad kristendom kört sedan Pastor Janssons dagar
Malena Rossling har dessutom en inte så liten dragning åt New Age-hållet och vill gärna införliva yoga och kristall-healing i kyrkorummet. Föga förvånande blir hon inte särskilt populär bland de mer traditionella medarbetarna i kyrkan.
Skildringen av de interna konflikterna i personalstyrkan är en maliciös arbetsplatsskildring fylld av träffsäkra detaljer. Den är dessutom en satir över en förvirrad kyrka som inte finner sin plats i samtiden. Men det stannar inte där. Redan första dagen på nya jobbet övertalas Laura att vara med på personalens årliga sommarfest. Samma dag har hon sett en märklig kvinna i ålderdomliga kläder utanför kyrkan. Och sedan spårar precis allt. Jag ska inte berätta hur, för de många överraskningseffekterna i romanen är en fröjd som jag inte vill ta ifrån läsaren.
”Syndernas förlåtelse” är en vildsint och helt oförutsägbar skröna. Den kränger sig igenom såväl biblisk som annan mytologi, nordisk historia (Kristian Tyrann, eller snarare hans älskarinna, spelar en inte så liten roll) och myten om en flamländsk häxa. Men hela tiden förankrat i en förvirrad samtid, där inte bara religion utan också klassmedvetenhet och feminism ryms.
Man har oavbrutet roligt, man häpnar och man läser girigt vidare. Men det är lite svårt att veta vad Nanna Olasdotter Hallberg egentligen vill säga med detta fyrverkeri, denna Screaming Jay Hawkins i bokform. Kanske inte så jättemycket egentligen?
Den som försöker hitta någon teologisk linje löper risk att bli besviken. En och annan kristen kommer säkert att bli rasande över den skamlösa blasfemin. Själv väljer jag helt enkelt att läsa den som en berättelse om vad som händer när det ofrånkomliga mörkret bryter in i det hoppfulla ljuset – och hur båda på något sätt är beroende av varandra.
