Fotografiet på bokens omslag borde vara mer berömt än det är. Det föreställer en svensk journalist i färd med att elda upp sitt livs scoop. Året är 1964. Journalisten heter Massi Svensson, erfaren kriminalreporter på Dagens Nyheter. Av en slump har han fått tillgång till en dagbok som förts av en besättningsman på den svenska DC3:a som sköts ner över Östersjön i juni 1952 med man och allt.
Av dagboken framgår det tydligt att DC3:an sysslade med signalspaning mot Sovjetunionen och att spaningsresultaten efteråt överlämnades till kurirer som enbart talade engelska – uppenbarligen representanter för USA:s eller Storbritanniens underrättelsetjänster.
Vad gör en svensk journalist som har ovedersägliga bevis för att myndigheterna i tolv år medvetet har ljugit svenska folket rakt upp i ansiktet?
Han ringer myndigheterna.
Åter till omslagsbilden: Den tunnhårige mannen som hukar vid Massi Svenssons sida är överste vid försvarsstaben. Han har krävt att Svensson ska ge honom besättningsmannens dagbok men Svensson vägrar. Då kommer de överens om att förstöra dagboken genom att elda upp den på golvet i redaktionskorridoren. En fotograf råkar komma förbi och knäpper bilden.
Detta är den effektfulla inledningen på Alexandra Franzéns ”Sanningen ska göra er fria”, en bok som framför allt handlar om tre sensationella journalistiska insatser, eller ”spionskandaler” som Franzén kallar dem: Pentagonpapperen, IB-affären samt Edward Snowdens avslöjanden om National security agency.
Tiderna förändras: knappt tio år efter att Massi Svensson eldade upp dagboken på Dagens Nyheters redaktionsgolv hade avslöjande journalister blivit dagens hjältar.
Fast definitivt inte i allas ögon.
De svenska IB-avslöjarna Guillou, Bratt och Isacson dömdes för spioneri till korta fängelsestraff. Rättegången mot Daniel Ellsberg – som smugglade ut Pentagonrapporten – avskrevs när domaren fick veta att myndigheterna ägnat sig åt brottslig verksamhet för att svärta ner Ellsberg (vilket i sin tur ledde vidare till Watergateskandalen och president Nixons avgång). Edward Snowden jagades – på initiativ av av dåvarande vicepresidenten Joe Biden – över hela världen och lever nu i landsflykt i Ryssland.
Alexandra Franzén berättar levande och spännande om hur avslöjandena gick till, med många för mig okända eller bortglömda detaljer. Men Franzén vill också, med utgångspunkt från sin egen doktorsavhandling, resonera kring de juridiska problem som uppstår när de hemliga tjänsterna blir hårdhänt granskade av den fria pressen. Här gör den akademiska prosan framställningen tyngre och snårigare, men inte mindre intressant.
Om avslöjarna ska få stöd i den allmänna opinionen är det centralt att de drivs av renhjärtade motiv
Är visselblåsarna och journalisterna landsförrädare eller hjältar? Det beror på, visar Franzén med lite väl många exempel, vem man frågar.
Och att göra ett framgångsrikt avslöjande är en rätt komplicerad historia. För det första behövs en väl insatt källa och helst skriftliga bevis för den illegala verksamheten. Vidare behövs det journalister som förmår läsa igenom tiotusentals sidor byråkratisk prosa och sedan förklara för läsarna vad skandalen egentligen består i.
Dessutom behövs det oberoende media som är mer lojala med sina läsare än med hemliga polisen. Sådana media är mer sällsynta än vi gärna vill tro.
Om avslöjarna ska få stöd i den allmänna opinionen är det centralt att de drivs av renhjärtade motiv – inte av girighet eller hämndlystnad – och tar personliga risker. När den militäre IT-teknikern Jack Teixeira 2023 läckte ett antal dokument från Pentagon för att imponera på sina kompisar på en skum internetplattform väckte det inga protester när han dömdes till 15 års fängelse. Det torde ha spelat in att Teixeira visade sig vara uttalad rasist och antisemit.
Alexandra Franzén är pessimistisk när det gäller den avslöjande journalistikens framtid i Sverige. Ett batteri nya lagar som införts i samband med Nato-inträdet kommer att göra det svårare för journalister att avslöja överträdelser från statsmakternas sida. Framför allt kommer de att skrämma deras överordnade från att tillåta publicering.
Det är inte så konstigt att Massi Svensson inte envisades med att försöka få sitt stora scoop i tryck i Dagens Nyheter. Det skulle rimligen ha kostat honom hans karriär. Om hans chefredaktör mot förmodan hade gått med på publiceringen så skulle tidningens jurister ha stoppat den.
Tiderna förändras, som sagt. Med krigsfaran flåsande i nacken är vi nog närmare 1964 än 1973.
