När barnen skjuter varandra med automatvapen letar man efter något som kan förklara det ofattbara. Papporna kanske?
I sin frånvaro eller i sin destruktiva närvaro har de kanske förstört sönerna så pass att de kan döda en annan människa, en före detta vän, en okänd, någons mamma.
Alexandra Pascalidou skrev en intervjubok på det temat för ett par år sedan. En samling röster där män från utsatta områden eller med egen erfarenhet av gängkriminalitet, fäder och söner, berättade. Pappor som utsatte sina söner för fruktansvärda saker. Pojkar som växt upp till män utan en rimlig chans att ta sig an världen med något slags tillförsikt.
Men där fanns också hopp – bra män som tagit sig ur onda spiraler, som byggt vackra sammanhang och gett sina barn det trygghet de själva aldrig fick. En spretig samling vittnesmål som gjorde det omöjligt att se gängbarnen som bara en anonym massa av onda ungar.
Nu har Alexander Salzberger gjort en scenisk version av boken för Dramaten i Stockholm.
Och på ett sätt är det ett svåröverförbart material. Alla dessa röster vars största sprängkraft ligger i att vi vet att de är på riktigt flyttas till scenen där det helt nödvändigt att förhöja, tolka, skruva till, för att det ska bli en föreställning. Och Salzberger har arbetat mycket medveten med den teatrala formen. Själva scenrummet är en avgörande medaktör, inte minst i den ljusinstallation som är ett bärande element i kollektivet Sutodas scenografiska uttryck. En cirkel av strålkastare som kan lysa upp eller blända, närma sig hotfullt eller mjukt omsluta.
Metanivån med en glatt knarkande ensemble på Dramaten får illustrera samhällets dubbelmoral
Premissen är gruppterapi – män som möts för att bearbeta sina daddy issues, sitter i ring och bekänner. Men männen ramlar in med mask och toga, ett avstamp i den grekiska tragedins fasta manliga typer, och det ödesbestämda – samtidigt som frågan är hur deterministiskt det egentligen är att somliga barn blir bovar och andra tar sig framåt.
Ett svar som rör sig genom Salzbergers uppsättning är den destruktiva mansrollens tragiska konsekvenser. Och mer giftig än så här blir väl inte manligheten. Våld och övergrepp traderas i generationer, känslor trycks undan lika länge.
Salzbergers grepp är stökigt, dynamiskt och ofta roligt. I ganska högt tempo bollas rollerna mellan skådespelarna som går in och ur positioner som farsa och son, offer och förövare.
Det är en brokig ensemble av väletablerade och nya, äldre och unga skådespelare – och det är också skiftande hur väl de tar de snabba skiftena i energi och uttryck. Vilket också får ”Papporna” att skifta.
Den kan tätna till en intensitet som får luften att tjockna i salongen eller balla ur på det mest underbara sätt, inte minst i en av slutscenerna där metanivån med en glatt knarkande ensemble på Dramaten får illustrera samhällets dubbelmoral kring vem som säljer och vem som köper och vem som hamnar i finkan.
Men det blir också emellanåt onödigt trassligt.
Alla rollskiften och framför allt de olika lagren av spelstil och tilltal tenderar att vända fokus från materialets kärna. Självklart ska man leka också med verklighetens fasor, det handlar om hur man gör det och här håller leken inte samma nerv, samma densitet, föreställningen igenom. Den tappar och läcker sin kraft.
Ändå är jag rätt tagen när jag ramlar ut i solskenet på Nybroplan efter att alla dessa barn har vanvårdats genom barndomen, hamnat i vägen för kulor eller hållit i pistolen.
Det är berättelser som behöver nå ända in i Dramatens salonger och sedan vidare.
