— Och därför ska jag nu skända ”Fittstim”.
Hon kliver ur bilen och drar fram ett ex av boken, för att sedan högläsa ur den samtidigt som hon blir smiskad av karln hon har med sig.
Scenen kommer från Podmes nya satsning ”Skugge” som beskrivs som ”en korsning mellan dagbok och dokumentär, där vi tillsammans med producenten Andreas Utterström får följa Lindas nya liv och vägen dit”. Den är ett utmärkt exempel på den kontroversiella mediapersonlighetens pr-mässiga talang. Hon är bättre än de flesta på att skapa buzz och sensationer, tyvärr desto sämre på att leverera kärnfullt innehåll. Smiskningarna är för lösa för att bli effektfulla och Skugge läser snabbt och utan inlevelse, hon låter mer uttråkad än upphetsad.
Ändå ska tio podd-avsnitt ägnas åt denna kvinna och hennes Onlyfans-karriär som det, enligt Aftonbladets Kristofer Andersson, skrevs 108 artiklar om bara i augusti 2023. Alexander Dominici skriver i Svenska Dagbladet att ”Sverige behöver personer som Skugge för att debatter ens ska uppstå” och jag håller med honom.
Men varför är många så upprörda över att hon säljer nakenbilder? I podden spekulerar Skugge kring vad det kan bero på och nämner bland annat att hon tror folk är avundsjuka på att hon är så vältränad. Jag kan se hur formuleringen får det att ryka ur öronen på Vesna Prekopic, en av de röster som varit mest kritiska och som vid flertal tillfällen påtalat att Skugge, via sin nya inkomstkälla, bidrar till en bransch som exploaterar kvinnor (Dagens Nyheter, 24/11 och 14/8).
Att som kvinna använda sig av misogyni för att få uppmärksamhet är ett billigt knep. Men Skugge gör inte heller anspråk på att vara svårsåld eller exklusiv.
En annan förklaringsmodell handlar om att kultur-Sverige drar en skarp linje mellan att sälja tankar och att sälja kroppar. När Skugge går från att fakturera för sitt intellekt (nåja) till att sälja svettiga stringtrosor, gör hon enligt egen utsago stora ekonomiska framsteg. Samtidigt är det en påtaglig statusdegradering. Kritiken mot henne går att argumentera för som gammal god slutshaming.
Men att använda sig av den typen av liberalfeministiska argument, passar inte Skugges nya identitet som pick me-tant. ”Fittstim” är skändad och hon är en av de sköna grabbarna nu. Hon raljerar över Onlyfans-männens fruar och kallar dem för IT-wizards med läsglasögon. Från gymmet sneglar hon in mot pilates-salen och äcklas av alla kvinnokroppar. ”De måste liksom lyfta på brösten när de duschar”, säger hon till Kristofer Andersson i Aftonbladet-intervjun.
Att som kvinna använda sig av misogyni för att få uppmärksamhet är ett billigt knep. Men Skugge gör inte heller anspråk på att vara svårsåld eller exklusiv. Och så fortsätter det. Ingen kritik kommer åt den som säger rakt ut att den inte står för det den säger eller gör. Och i värsta fall kan man alltid kalla det för ett konstprojekt.
Efter tre avsnitt av podden är jag matt av hennes uppläxande ”jag är en fuckup, men jag vet om att jag är det och det gör mig unik”-ton. Utterström gör ett bra jobb med att ställa kritiska frågor och samtidigt bemöta henne med välvillighet, men Skugge framstår i princip som omöjlig att ha att göra med.
Inte för att hon är ett geni, inte heller för att hon är sjuk. Utan för att människan bakom den färgsprakande BDSM-personan är innehållslös. En bekräftelsesökande, manstillvänd reklamare. I see right through you, Lady Lazarus.
