Ibland är det vansinnigt skönt med en gubbe – eller för all del en tant – som förklarar saker för en. Ibland gör det en vansinnig, eller åtminstone vansinnigt uttråkad.
Det förstnämnda var fallet med den meriterade juristen Hans-Gunnar Axbergers förra bok, ”Statsministermordet” från 2022. Utan att bedriva privatspaning om vem som tog Olof Palmes liv lyckades Axberger – medlem i den granskningskommission som på 90-talet sattes ihop för att gå igenom utredningen – kasta ljus över en fråga som är minst lika intressant, nämligen den om hur polisen kunde klanta till det så oerhört att mordet fortfarande är olöst.
Att det fungerade så bra i den boken berodde delvis på gediget researcharbete och författarens tidigare erfarenhet med att nagelfara materialet – men lika mycket på ton och stil. Som författare har han en myndig stämma; ständigt förtroendeingivande. Att guidas genom utredningens alla haverier med honom som ciceron var helt enkelt en fröjd.
Så blir tyvärr inte fallet i ”Domstolen”, juristens debut som skönlitterär författare (och den första delen i en utannonserad trilogi). Här får de kvaliteter som gjorde ”Statsministermordet” till en sådan läsfest istället motsatt effekt.
Det är en något svår bok att klassificera. Huvudintrigen, som bygger på att ett rättsråd i Högsta domstolen först satt eld på sitt kontor och sedan spårlöst försvunnit, pekar på att vi har att göra med en kriminalroman eller thriller i juristmiljö. Men med tanke på att det ganska snart går upp för läsaren ungefär vad som hänt går det inte riktigt att sätta den i något av dessa fack.
Här får de kvaliteter som gjorde ”Statsministermordet” till en sådan läsfest istället motsatt effekt
En del tid läggs på domarnas själsliv, och i stunder lyckas Axberger komma under skinnet på sina karaktärer. Inte minst strebern Glenn Ekberg – som vill förnya den mossiga domstolen men på det personliga planet tyngs av klasskomplex – är intressant att följa. I övrigt är det inte särskilt matiga personporträtt vi bjuds på, och några större formmässiga litterära ambitioner verkar författaren inte heller ha (även om miljöbeskrivningarna är fina!).
Alltså: en bok skriven som en deckare men som saknar ett mordmysterium. Vad finns då kvar? Jo, Hans-Gunnar Axberger som förklarar för läsaren hur Högsta domstolen fungerar.
Åt detta ägnas lejonparten av boken, i form av genomgångar av olika fall som domarna ska döma i. Ibland är det intressant på det där sättet som onödig vetskap alltid kan vara intressant. Men oftast frågar jag mig själv varför jag – eller någon annan för den delen – behöver slås i huvudet med all denna information om vår högsta rättsliga instans.
Till Högsta domstolen skickas fall som kan utgöra prejudikat, och alltså förklara hur lagarna ska tolkas. Detta, som alla svenskar får lära sig i högstadiets SO-lektioner, är viktig information. Resten: hur processerna går till, vilka i domstolen som gör vad, om domarna skrivs i punktform eller inte, är beroende på personen som har det i sitt huvud antingen expertkunskap eller onödigt vetande.
Så kan man säga om alla folkbildning, invänder kanske någon. Det finns inget egentligt värde i att veta saker om litteratur eller film eller sport eller fåglar eller blommor eller mordfall.
Och nej, det gör det kanske inte.
Men alla dessa saker kan, givetvis beroende på mottagaren, bidra med spänning i vardagen och i vissa fall något större än så. Personer på vilka juridik har denna effekt?
Jo, de finns: de kallas jurister.
