Vi befinner oss i en albansk bergsby någon gång i början på 00-talet. Landet har under de senaste decenniet slutat vara en kommunistisk enpartistat, men här har murens fall knappast märkts av. Precis som det varken gjorde från eller till att den byggdes från första början.
Här spelar dagspolitiken mindre roll, desto viktigare är den lokala hederskoden ”Kanun”. Genom den regleras människors liv på följande vis: unga kvinnor gifts bort i utbyte mot boskap; uppstår konflikter löser man dem med bössan. Dödas någon i ens familj är det blodshämnd som gäller. Det är helt enkelt obligatoriskt att mörda någon ur gärningsmannens familj. På så sätt hålls släktkrigen igång över generationerna.
Bekia, huvudpersonen i den bulgariska författaren Rene Karabash bok ”Hon som stannar”, är bara tonåring men har redan full koll på den stora mängd informella regler som styr detta system, och därmed hennes eget liv.
Nu ska hon giftas bort med en grannpojke, men är rädd att han på bröllopsnatten ska märka att hon inte är oskuld (vilket skulle göra honom skyldig att döda henne). Hon väljer istället att bli en svuren jungfru.
Denna sed innebär att en kvinna avsäger sig allt samliv för att istället leva som man. Att Bekia (som nu byter namn till Matia) alltid varit något av en pojkflicka gör förvisso saken lättare, däremot innebär den brutna förlovningen att grannpojkens familj har en blodshämnd att hämta ut på en av hennes familjemedlemmar.
Karabash är inte den första författaren att grotta ner sig i Albaniens hederskultur. Ismail Kadare, ständigt Nobeltippad innan han gick bort i fjol, återkom ofta till temat och citeras också i boken. Och en snabb googling visar att flera andra författare också använt sig av svuren jungfru-motivet.
Hennes stil är det inget fel på. Den är uttänkt och prosalyrisk
Inte särskilt konstigt, det är ju minst sagt starkt stoff vi har att göra med. Tyvärr lyckas Karabash inte ro det hela i hamn.
Hennes stil är det inget fel på. Den är uttänkt och prosalyrisk på ett sätt som förvisso kan vara outhärdligt hos vissa författare, men som i hennes händer flyter på fint. Bildspråket är starkt och berättandet har både driv och nerv.
Problemen är två. För det första handlar det om kompositionen. I ”Hon som stannar” befinner vi oss främst på två tidsplan: dagarna kring det inställda bröllopet samt 16 år senare, då Matia lämnar sina hemtrakter för Bulgariens huvudstad Sofia.
Tiden emellan dessa två centrum i dramatiken är i mångt och mycket ett vakuum. Detta gör att många frågor förblir obesvarade: vad innebär egentligen livet som svuren jungfru? Vem är denna person i relation till de andra byborna? Efter att ha läst den här boken är jag ungefär lika ovetande som jag var innan jag öppnade den!
Det andra problemet är den överdrivet tillspetsade handling som vecklar ut sig under romanens slut. Onödiga twister följer på varandra utan att egentligen tillföra vare sig tyngd eller spänning till berättelsen.
Något som hade kunnat vara en fin bok blir slutändan mest pekoral. Det är tråkigt, för i grunden är Karabash en skicklig författare.
