De är som gjorda för svenska scener, särskilt just nu när den semisatirska episodteatern blivit grejen för dagen – Lena Anderssons kyliga, bitvis träffsäkra, alltid lätt skruvade studier av människan.
Nu har hennes roman som heter ungefär precis så, ”Studie i mänskligt beteende” blivit föreställning på Kulturhuset Stadsteatern. Romanens många moraliska fallstudier har bantats ner av Sofia Fredén och Sissela Kyle regisserar med fokus på komiken. Resultatet ligger och vibrerar mittemellan smaklös cynism och befriande gapskratt.
Berättelsen är tråcklad av flera människoöden. I första akten dominerar Matilda Ström, en tafatt singelkvinna med hemsydda kläder och tjänst i en sybehörsaffär. Men inte bara hennes arbete är i otakt med tiden, det är också hennes oförståelse inför de sociala spel som pågår överallt omkring henne.
Hos vännerna från förr som drar barnvagn och vältrar sig i småbarnslivet, med de på jobbet, när hon stöter på en bekant, en man som kanske hade kunnat vara intresserad men då pajar Matilda allt.
Greppet är igenkänning i varje stund, vardagssituationer uppskruvade till fars, och visst är det bekant – men snarare fördomarna om hur människor är, än människorna själva.
Jag känner i alla fall inte igen dessa typer, istället ser jag en risig kvinnosyn och karikatyrerna av lattemammor och arbetarkvinnor är inte jättekul. Främst inte eftersom de spelar på de mest givna vanföreställningarna om kvinnor, som att de hugger varandra i ryggen och att allt mellan dem stannar upp och får stå tillbaka så fort en någorlunda stilig man finns i närheten.
Men till sist pushas väninnornas mobbing av den aviga och avvikande Matilda över mot det absurda och med det kryper den också innanför skinnet, blir hemskt och roligt på samma gång, mycket tack vare den exakthet i uttrycken som Kyle lockat fram ur en ljuvlig ensemble. Erik Salvesens scenografi är klockren, där människorna kliver fram ur omklädningsrummet för att göra sina små piruetter för att sedan kliva tillbaka igen, en nummerrevy av sociala beteenden.
Bilden av den auktoritära men bildade ryskan som med stadig kappa och stadig blick står för något lika äkta som barskt, den känns inte helt fräsch den heller.
I nästa parti är det skolans värld som är uppe för rannsakan.
Å ena sidan en undfallande rektor som med passiv aggressivitet konfronterar en lärare med rötter i Ryssland som vågat utmana linjen att läraren alltid ska följa barnet, aldrig leda det. Vilket också känns som en lika trött som missvisande idé om en samhällsinstitution som alla har en åsikt om men nästan ingen är insatt i på riktigt. Skolan som evig slagpåse.
Och bilden av den auktoritära men bildade ryskan som med stadig kappa och stadig blick står för något lika äkta som barskt, den känns inte helt fräsch den heller.
Så mycket bättre då att det övergår i en klassåterträff där människor träder fram ur karikatyrerna, i alla fall tillräckligt mycket för att de ska bli oväntade och roliga. Jag blir alldeles förtjust i Sofia Ledarps Jenny – butikskontrollant med stark etisk kompass och med osäkerheten bultande tätt intill tuffheten. Och Astrid Drettner, som tidigare gett den stackars Matilda Ström inre resning, är underbar som den kappvändande, livrädda kommuntjänstemannen Malin.
Så jo, ur en delvis trött sörja träder ändå några både hisnande komiska och tankeväckande blixbelysningar av det mänskliga fram till sist.
