Aase Bergs lilla vovve är svår att lämna

DN Kulturs enfant terrible (kanske inte världens svåraste titel att lägga beslag på, men ändå!) är tillbaka. Denna gång är det dock inte för att spy okvädningsord över den svenska kritikerkåren. Nej, nu har Aase Berg hoppat på the Greider train och skrivit en bok om sin hund. 

”Hundarnas ö” är en strax under 300 sidor lång essä som tar avstamp i Bergs inköp av en miniature american shepherd vid namn Mini. Jag skriver tar avstamp i, och det finns en anledning till det. 

Om Aase Berg hade varit en DJ hade hon varit duktig på att taktmixa.

Långessän kan som form delas in i två huvudfåror. Dels har vi de böcker som har ett eller två ämnen och håller sig till dem. Ett nyligen utkommet exempel är Björn Wimans ”Den lyckligaste leken”. 

Den boken handlar om skidåkning och författarens relation till sin avlidne far. Visst görs det avstickare till ämnen som klimatkrisen och folkhemmets uppgång och fall, men dessa sätts alltid i relation till ett av de två huvudämnena, som i sin tur är tätt sammankopplade. 

Sedan finns det de essäer som börjar på en plats men sedan ger sig av någon helt annanstans, och i den kategorin placerar sig ”Hundarnas ö”. 

Hundvalpen Mini är startpunkten, men under textens gång vidrörs ämnen som flygskräck, ätstörningar, ridning, hoarding och föräldraskap. Saker som, åtminstone på ytan, inte har särskilt mycket att göra med varandra.

Ämnena skildras dels genom vardagliga betraktelser, dels genom referenser till konstnärer från olika skrån. 

Här finns till exempel författaren Sara Meidell, som för några år sedan utkom med en bok om sin anorexi; konstnären Niki Lindroth von Bahr, känd för sina obehagliga dockfilmer, samt regissören Wes Anderson, vars stop-motion-film ”Isle of Dogs” gett boken sin titel. 

Det är helt enkelt en wild ride, och, ska det sägas, en wild ride som Berg för det mesta lyckas styra med fast hand. 

I stunder är det underhållande, som när författaren berättar om en svindyr kurs hon gått på Arlanda för att göra sig av med sin flygrädsla. I andra är det nattsvart och gripande, som när hennes mammas livslånga samlarmani fullständigt spårar ur när den kombineras med demens. 

Oftast lyckas Berg koppla dessa avsnitt till grundtemat på ett snyggt sätt. Mammans nedstigande i total förvirring kontrasteras till exempel snyggt mot Minis väg från valp till unghund. Båda processerna kräver författarjagets totala omsorg, båda leder till situationer där allt känns helt hopplöst. Ändå är de förstås väsensskilda. 

Ibland blir det något sökt, som när hundens grävande i trädgården kopplas till ett par sidors filosoferande om Marianergraven, men det är undantaget snarare än regeln.

Om Aase Berg hade varit en DJ hade hon varit duktig på att taktmixa, på att manipulera två låtar som egentligen inte har med varandra att göra så att övergången dem emellan blir sömlös. 

Detta, i kombination med Bergs säregna stil – full av versaler, understrykningar och fetstilad text – gör ”Hundarnas ö” till en konstant engagerande essä. En bok som är svår att lägga ifrån sig, och som gärna hade fått hålla på i hundra sidor till.