Nästa påve kommer att vara liberal

Påve Franciskus var nyhetsmässig – i en olycksalig kombination med impulsivitet, medial naivitet och en ovilja att följa råd.

Därför kommer hans eftermäle till betydande del att präglas av oförståndiga uttalanden som tycktes ge stöd åt Rysslands krav på Ukraina eller förebrådde tidskriften Charlie Hebdo för att genom sin religionskritik ha provocerat fram massakern av sin egen personal.

Om någon haft tid att sitta ner med påven och diskutera de här frågorna – och om någon haft ork att lyssna – skulle han givit en långt mer nyanserad och acceptabel bild, men nu börjar som bekant inte offentliga diskussioner i den änden, liksom de sällan når dit.

Denna tendens till summariska sammanfattningar av komplexa tankar skapade en streckgubbe som andra sedan kunde färglägga efter eget tycke. Sålunda beskyllde högerliberaler honom för att kritisera marknadskapitalismen. Vänsterliberaler hyllade honom för att han tycktes politisera det kristna budskapet att bistå fattiga och behövande. Därtill fick han beröm för att han vädrade ut kyrkans inskränkta budskap i moralfrågor.

I USA utnämnde den populistiska högern Franciskus till sin motståndare och drog in honom i det kulturkrig, som slåss om sådant som synen på kryptovalutor och munskydd mot corona.

Den som med eller mot sin vilja värvas som soldat i kulturkriget (i Franciskus fall tveklöst ofrivilligt) formas till en konstig figur.

Åsikter om vinkeln på Elon Musks armbåge när han sträcker armen mot publiken bestämmer samma persons åsikter om aerosolers påverkan på global uppvärmning. Den som vill rädda våtmarkerna genom att sabotera Vasaloppet förespråkar också aktiv dödshjälp och generös flyktingmottagning. Ett sammelsurium åsikter som inte på något sätt har med varandra att göra knådas in i samma deg. Att acceptera nio av tio ståndpunkter är inte tillräckligt. Den som avviker i en enda fråga marscherar i otakt och tuktas därefter.

Franciskus luddighet gjorde det möjligt för kulturkrigare att hävda att påven tillhörde just deras gemenskap (eller var fiende till just deras sak).

Alla hade fel.

Föreställningen att påve Franciskus använde katolska kyrkan som hävstång för sina egna vänsteråsikter är falsk. Det är ingen djärv gissning att han själv, privatpersonen, skulle röstat åt vänster, men när han uttalade sig om kapitalismens och den otyglade marknadens faror syftade han på världens behov av andlig förnyelse. På en annan plats och i en annan tid skulle han ha vänt sig mot den stora statens anspråk på att strömlinjeforma medborgarna. En sådan tolkning har starkt stöd i den judisk-kristna traditionen.

Första budordet befaller oss att inte dyrka några andra gudar än Gud. Franciskus oroade sig för att penningen fått ersätta Gud och att människor söker frälsningen i ekonomisk tillväxt. Han oroades sig för västvärldens andliga tillstånd. Vem kan invända mot sådana farhågor?

Jesus uttalade sig inte om skattekilar.

Vad Franciskus gjorde var att uppmana till en gemensam strävan att välja rätt och att följa kärleksbudet. Vi måste göra det i vardagen, men i vår komplexa värld måste åtgärder sträcka sig bortom individuella insatser. Vi bör ordna politiken med målet att hjälpen ska nå alla behövande i samhället och världen.

Ett sådant budskap får kalla kårar att krypa längs ryggraden på en sorts politiskt intresserade och är ljuv musik för andra, men påven sade aldrig mer än att god politik bör eftersträva en god fördelning. Han gav inga anvisningar för hur detta bör verkställas. Värnskatt eller och trickle-down economics? Båda kan vara förenliga med ett kollektivt uttryck för kärleksbudet. Att lösa knuten hör till politikens domän. Jesus uttalade sig inte om skattekilar.

På samma sätt lyfte livsstils-liberaler fram Franciskus som förespråkare av en uppluckring av kyrkans hållning i frågor om aborträtt, Hbtqi-rättigheter och synen på äktenskapet. Också här missförstods han av de sekularister som inte har förmågan att tolka ord från ett kristet perspektiv.

Dessa var påvens åsikter: Abort är alltid en synd, till och med om den utförs på en flicka som våldtagits av sin farbror. Praktiserad sexualitet är alltid en synd om det involverar andra än en man och en kvinna. Äktenskapet är ett trevägskontrakt mellan en man, en kvinna och Gud. Förutom ett fåtal specifika undantag kan det inte upplösas. Praktiserad sexualitet utanför äktenskapet är en synd också om det involverar enbart en man och en kvinna. Var och en av dessa åsikter är lika förbjudna i det sekulära, offentliga samtalet, som de är obligatoriska inom kyrkan.

Så hur blev då påven symbolen för en kyrka som äntligen började röra sig mot framtiden (det vill säga accepterade det livsstils-liberala paradigmet)?

Svaret är att han tyckte sig se hur dessa syndare möttes av en intolerans och självgodhet som bröt mot det kristna kärleksbudet.

Den giftiga intoleransen mot utvalda syndare tycker jag mig se i långt högre utsträckning inom protestantiska sekter

Vi är alla syndare på ena eller andra sättet. Inte på något sätt är mannen som bryter sina äktenskapslöften genom att ligga med sin sekreterare en mindre syndare än den man som ligger med en man. Ett kyrkligt äktenskap som bygger på att löftena bryts – hustrumisshandel, ständig otrohet – kan vara mera syndfullt än att två män lever tillsammans i ett kärleksfullt förhållande.

Det betyder inte att utlevd homosexualitet inte förblir en synd, men, som påven sade i att uppmärksammat uttalande, vem är jag att döma?

Därför kunde han rekommendera att präster välsignar personer som ingår ett samkönat äktenskap. Han var noga med att detta inte var samma som att välsigna relationen, men att på grund av den stöta bort personerna är okristet.

Formulerat på det viset är kyrkans hållning också när den följer påve Franciskus rekommendationer oacceptabel och förolämpande för dem som faktiskt hyllade hans ställningstagande.

Så måste det vara.

Kyrkans lära är inte en à la carte-meny, inte ens för dem som känner sig djupt obekväma med en del av rätterna. Antingen tror man på den och följer den eller tror man inte på den, men följer den ändå och försöker tro.

På samma sätt som påve Franciskus kunde användas som medkämpe eller fiende för både vänster och höger var han svårfångad för katoliker.

Det råder inget tvivel om att han tillhörde en liberal riktning och att detta möttes av motstånd från många präster och biskopar. Omvänt välkomnades hans åsikter av andra.

Franciskus öppna syn på kyrkans tradition följde av en varm och kärleksfull personlighet. Det gjorde honom ont att se människor såras av kyrkans budskap. Säkert var det skälet till att han försökte lägga mer vikt vid kärleksbudet i dess relation till kyrkans påbud. Om detta var motiverat är en annan fråga. Själv är jag inte så säker.

Den giftiga intoleransen mot utvalda syndare tycker jag mig se i långt högre utsträckning inom protestantiska sekter.

Franciskus lyssnade på människor, men han lyssnade inte lika noga på sina diakoner, präster och biskopar

Vad som bekymrade den riktning som reagerade mot påven var inte så mycket hans åsikter och tolkningar, som hans obönhörliga krav på att det var hans ord som gällde. Inom den katolska kyrkan räds man inte diskussioner, men sådana kräver minst två parter och Franciskus hade en tendens att promovera dem som stod på hans sida och åsidosätta de som kom med invändningar. Franciskus lyssnade på människor, men han lyssnade inte lika noga på sina diakoner, präster och biskopar.

När nästa påve ska utses kommer det att göras av en konklav som till åttio procent utgörs av kardinaler utsedda av Franciskus, och givetvis utnämnde han inte sina meningsmotståndare.

Därigenom riskerar han en viktig tradition inom kyrkan som låter en liberal påve följas av en konservativ påve eller vice versa.

En ny påve som försöker tänja ytterligare på de gränser Franciskus redan flyttat en smula kan fördjupa en splittring inom kyrkan med svårförutsägbara, möjligen betydande konsekvenser.

Det kan inte uteslutas att hans arv får samma konsekvenser som vid så många bodelningar: gräl och bråk mellan de efterlevande, som leder till djupa och svårläkta sår.