Essä. .

2018-07-13 14:15
”i takt med att vi accepterar allt mer galenskap och orättvisor i verkligheten ställer vi allt högre krav på konsten att vara moralisk.” Bild: Dan Hansson/SvD/TT
”i takt med att vi accepterar allt mer galenskap och orättvisor i verkligheten ställer vi allt högre krav på konsten att vara moralisk.”

Fiktion och verklighet har bytt plats

Nyhetsmagasinet ETC

Det är i början av juni och en av årets varmaste dagar.
Jag befinner mig i salongen till stora scenen på Stockholms stadsteater.

Den är fylld till sista plats. Det är en hyllning till Benny Fredriksson, som under sexton år var chef för institutionen, men i kölvattnet av me too tvingades avgå och en tid senare tog sitt liv.

Jag har nog aldrig gråtit och skrattat så mycket en kväll. Man lyckas med konstens alla medel att återskapa ett vi. Mellan de på scenen och oss i salongen. Jag sitter där och tänker. Konsten är trots allt det som kan ena oss. Ty för ett ögonblick upplever jag att vi alla upplever att vi är människor.
Vare sig mer eller mindre. Inte höger eller vänster. För eller emot. Tyckare. Åsiktsleverantörer. Offer eller förövare.

Inför mötet med existensens grundläggande villkor; att livet både är glädje och lidande, ibland underbart, stundtals outhärdligt. Inför insikten att allas våra liv är ändliga upphör striderna. Och jag sitter där och tänker: måtte vi ta vara på detta. Än finns det tid att förlåta. Än finns det tid att hitta ett nytt sätt att tala med varandra. För trots allt är det en rätt märklig händelse. I salongen sitter alla de. Alla vi. Den kultur och medieelit som drivit fram detta skeende.

Jag tänker: kommer vi att ta chansen? Jag sitter där och tänker: måtte ingen skriva härifrån, lägga ut något på facebook, twittra. Låt oss på riktigt låta detta bli en vändpunkt. Låt oss inte sitta här ikväll och sedan fortsätta som vanligt i morgon. Och jag blir plötsligt rädd för att vi kanske inte får fler chanser.

Jag tänker på ett citat ut Gellert Tamas bok ”Det svenska hatet” där han frågar en människorättsjurist i det forna Jugoslavien hur det kunde komma sig att kriget bröt ut så plötsligt. Hon svarar: Det kom inte plötsligt. Vi dödade varandra i medierna långt innan bomberna började falla”. I samma stund börjar finalen och ett regn av silverkonfetti faller över scenen och jag hör ljudet av pennor som rasslar.

Och jag ser att det är pennor i händerna på samma personer som bara ett par dagar tidigare fördömt dem som genom att stå och filma pågående olyckor hindrat räddningspersonal att komma till olycksplatsen.

Och jag börjar fundera på vad som är fiktion och vad som är verkligt.

I Selma Lagerlöfs roman ”Anti Krists mirakler” vandrar en falsk kristusbild över världen. I stället för ”mitt rike är icke av denna världen” står här
”mitt rike är endast av denna världen.” Men i bildens spår sker mirakler.
Stora och små. En järnväg byggs. Socialismen uppstår. Kärlek väcks och hålls vid liv. I mina ögon är detta nog Lagerlöfs starkaste, modigaste och vackraste text. En skröna där hon blottlägger hela sin kärlek till människan i all sin ofullkomlighet. Men hon visar här också med stor tydlighet på en intellektuell och politisk skärpa som i många av hennes andra verk bara anas i fonden.

Lagerlöf lyckas på samma gång tala om faran i att överlämna ansvaret för sina handlingar till någon annan, vare sig det är en ideologi eller en religion, men också och kanske främst på människans behov att i all sin utsatthet tro på något. Att det kan krävas för att orka vidare. För att uträtta miraklet att leva. Och hjälpa andra. Och när det till slut går upp för människorna att bilden är falsk och påven ska komma och fälla sin dom över de som trott väntar man sig det hårdaste straff. Men i stället låter Lagerlöf honom säga: ”Ingen kan frälsa människorna från deras sorger. Men den förlåtes mycket som föder hos dem nytt mod att bära dem.”

Jag läser romanen som en lovsång till konsten och den kraft som finns när vi medvetet väljer att ta klivet in i den fristad som fiktionen innebär.

Förmågan att ta det klivet och sedan tillbaka är tidigare det som definierat skillnaden mellan normalitet och galenskap.

När konstnären Peter Dahl var fem år uppfann han sitt fantasiland Carabanien vars byggande kom att sysselsätta honom resten av livet. Det kan tyckas galet, men är nog snarast att betrakta som sunt att veta vilka drömmar, tankar, idéer som ska placeras i konsten och vilka i verkligheten. Vilka regler som ska gälla var.

Och jag är just nu rädd att det är en gräns som vi just nu håller på att upplösa.

Gränsen mellan fiktion och verklighet.

Eller snarare om det är så att de håller på att byta plats.

Sommaren 2018 i Sverige. En ung människa håller på att drunkna i en svensk sjö. På bryggan står människor och filmar. Människor som hade kunna hoppa i vattnet och kanske rädda ett liv. Olyckspersonalen har svårt att komma fram. Och det är inte första gången detta händer. Det hör till vanligheten numera. Det är verkligheten. Men är olyckan verklig för de människor som filmar? Eller är den en fiktion som ska publiceras som en del av kommunikationen kring det egna livsprojektet, det personliga varumärkesbyggandet.

Då kan vad som helst hända.

Och vad är den för de som tjänar pengar på att återpublicera händelsen?

En bra story?

En avbild av en avbild av en avbild.

Jag börjar förstå Platons syn på konsten.

Verkligheten överträffar dikten sägs det men det som nu sker är något annat.

Det är en kapitulation från politiskt, konstnärligt och mänskligt ansvar.

Alla varningar om falska nyheter till trots lyckas säkerhetstjänsten i Ukraina lura en hel värld när nyheten om att journalisten Arkadij Babtjenko blivit mördad sprider sig. Kända ledarskribenter frossar i att ösa skuld på Ryssland. Försvarare av yttrande- och tryckfrihet hakar på direkt och talar om de ökande hoten mot journalister.

Och sedan visade sig allt vara fejk.

Ett fejkat mord för att förhindra ett riktigt mord säger man.

En journalist som sålt sin och hela journalistikens trovärdighet.

Med ingredienser som en billig skräckfilm. Skrik och grisblod.

Och ingen vet vad som är fiktion och vad som är verklighet.

Förvirringen är total.

Och vad som i stället händer är att vi i takt med att vi accepterar allt mer galenskap och orättvisor i verkligheten ställer allt högre krav på konsten att vara moralisk. Att uppfylla de krav vi borde ställa på verkligheten. Och vi ställer krav på att de fiktiva personer som skildras ska uppfylla de krav vi borde ställa på oss själva och våra medmänniskor.

”Vi har diskuterat huruvida uppsättningen bidrar till att konservera eller utmana rådande normer och föreställningar om människor, eller bara visar hur det är. Vi undviker därmed att omedvetet reproducera stereotyper.” Ja eller nej? Det är kollationering på en länsteater. Jag sitter tillsammans med övrig personal och fyller i Teaterförbundets och svensk scenkonst jämställdhets- och mångfaldscheck. Ett obligatoriskt moment i teaterns verksamhet. Sida upp och sida ner med denna typ av ja- och nejfrågor och små kryssrutor.

”Den eller de som fattar repertoarer och programbeslut har verktyg att genomföra en normkritisk analys.” Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta och kommer fram till att jag egentligen bara vill ropa: Låt konsten vara i fred och engagera er i stället politiskt för att förändra verkligheten. På riktigt. Det är klart mer ansträngande. Och förenat med betydligt större risker.

Men det enda som egentligen kan göra skillnad.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter