Vilken ansvarsfull person bekymrar sig då om att bevara den där Sverigebilden? Att vi skulle vara världens mest jämställda land. Faktum är att kvinnor förföljs här. För att de är kvinnor, men speciellt om deras kön råkar kombineras med kritik mot manliga privilegier eller mot mäns sätt att vara. Då jävlar. Hatet rullar fram. I dess spår en medveten, hotfull viskning om våldet som kan följa.
Det här är ett gigantiskt samhällsproblem.
Det finns inga fredade zoner, varken privata eller offentliga.
Det finns ingen svensk kvinna som undgår denna begränsande kultur – som är en manskultur, en förtryckets kultur, med manliga föreställningar om vad en kvinna är och får vara.
Vi måste spränga åsiktskorridoren.
”Vad är kvotering av föräldramånader och alla löften om jämställdhet och feminism värda när ett samhälle inte kan skydda kvinnor mot övergrepp?”
Jag citerar Paulina Neuding. Hon är chefredaktör på Kvartal och har under flera år varnat för att Sverige – och andra västnationer – riskerar att förlora grundläggande friheter. Hon anser att vi glider utför ett sluttande plan utan att göra något åt saken. Det är ett brutalt och kalkylerat svek mot kvinnor.
Ja, kvinnor berövas sina friheter.
Ja, planet är sluttande.
Ja, det är svek.
Men.
Nej, och här har Neuding så fel:
Det här kan inte isoleras till ett migrerat, muslimskt problem.
Det finns ett annat mönster.
I veckan skrev Jonna Sima på Aftonbladets ledarsida en artikel om Tim ”Avicii” Bergling, om hur de män som omgav honom under resan mot stjärnstatus verkar ha saknat förmåga att att se eller höra honom när han – i dokumentären om honom – ”utmanar traditionella manliga normer genom att till exempel tala om känslor och berätta om att han mår dåligt”.
Blir du provocerad? Många blir uppenbarligen det, för i sociala medier samlades de – männen med anonyma konton – för att gemensamt överskölja Sima med den värsta sortens hat som de förmår krama ur sina tangentbord. Kvinna med åsikter. Som har en plattform. Vilken hon använder för att närma sig en destruktiv kultur. Det räcker. Hon ska straffas.
(Jag kan jämföra med vår egen reporter Gustav Gelin, vars artikel om Avicii snart blivit läst av 500 000 personer. Utan att mötas av hat. Ja, det finns skillnader mellan hans och Simas text. Men det finns en annan faktor som är avgörande för reaktionerna. Avsändarens kön.)
Jag kallade dem kvinnohatare, alltså i den tråd på Twitter där mobben drog fram. Vi är inga kvinnohatare! svarade de. Absolut inte. Och: ”Mycket sojaprodukter och östrogenrikt vatten. Uppväxt med ensamstående mamma. Frånvarande pappa.” Så föreställer sig en av dessa hatare mig. Hur sorgligt är inte föraktet för allt som ligger utanför deras mentala fängelse? Östrogen och mamma, det värsta som finns. Det kom mera. ”Cuck, passar dig perfekt. Noll stake.” Cuck är en svag man, en feminin man. Signaturen Janne gjorde det enklare för sig: ”Kärring!”
Ett oförsonligt kvinnohat.
Som kommer så naturligt att det appliceras även på män.
När ställs krav på att Brottsförebyggande rådet etniskt ska profilera alla dessa trollmän? Dagligen krymper de kvinnors utrymme att förmedla en åsikt, helst genom att sexualisera sina angrepp för att markera att kvinnors rätt till kroppslig integritet är villkorad.
När lanseras ett nationellt program för att rädda pojkar innan de går förlorade?
Något är defekt med alldeles för många män.
Vi grabbar talar inte om sådant, skulle Horace Engdahl säga.
De faller handlöst – och utåtagerande – när status inte längre, inte alltid, ges utifrån kön, skulle Susan Faludi säga.
Konsekvensen är att hundratals miljoner kvinnor i våra demokratier inte är så fria som de skulle kunna vara, som de har rätt att vara. Det har vi orsakat utan muslimsk inblandning. Titta på alla dessa digitala förövare. Janne, inte Muhammed. Hedersförtryck tar sig många former, ingen av dem ska bagatelliseras, men den gemensamma nämnaren är konstant. Män. Som nu dessutom bekräftas av nationalismens anstormning. Presidenter som greppar skrev. Partier som erbjuder kvinnor en roll som folkgemenskapens avelsdjur. Manlighetens fängelse som inrättar celler för kvinnor, just för att de är kvinnor.
Det kommer Neuding aldrig någonsin att skriva om.
Hon är inte feminist.
På måndagen mejade en man i skåpbil ner fotgängare i Toronto, Kanada. Han verkar ha haft kvinnor som måltavla. Före sitt attentat hyllade han på Facebook amerikanske massmördaren Elliot Rodger, som motiverade sina gärningar med en video på Youtube:
”Ni tjejer har aldrig varit attraherade av mig. Jag vet inte varför ni tjejer inte är attraherade av mig, men jag kommer att straffa er alla för det... Jag är den perfekta killen och ni kastar er ändå på dessa vidriga män istället för mig, den ultimata gentlemannen.”
Mannen i Toronto skrev:
”Incel-upproret har redan börjat.”
Incel är förkortning för involuntarily celibate, alltså att leva i ofrivilligt celibat. Du ska undvika att googla det om du inte vill förpassas till vidriga diskussioner om hur kvinnors frigörelse kränker män.
Våldets natur är glidande.
Mellan det verbala och fysisk manifestation.
Misogyn extremism.
Det var rubriken för en rasande artikel av Laurie Penny, tillkommen några månader efter Rodgers bärsärkargång 2014.
”Vi får höra gång på gång att vi ska strunta i det. Det är inte på riktigt. Det är bara galna, ensamma typer som vi borde tycka synd om.”
Och:
”Varför förnekar vi att det finns ett mönster?”
Ja, varför?
