Ledare. Göran Greider.

2018-01-10 03:08

Strejken som skulle få Sverige att stanna

Det är som om ett helt folk glömt att det enda vi kan vara riktigt stolta över är den välfärdsstat vi en gång byggde upp.

När Sveriges barnskötare och förskollärare går ut i en politisk strejk under låt oss säga fem dagar, då stannar Sverige. Den första dagen kommer alla att mest bli förvånade. Vad är det här? Sådan personal brukar väl inte strejka?

Den andra dagen, när farfar och farmor och andra släktingar inte alltid har tid att ta hand om småbarnen, börjar paniken så smått sprida sig bland föräldrarna. 'Men barnen har inte panik. De undrar förstås vad det är för uppståndelse men blir mest nyfikna och tycker det är rätt kul.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


På den tredje dagen börjar kommunpolitiker gå ut med sin ”oro” över att samhället inte klarar det här. De är irriterade. Ministrar i regeringen tvingas redan dag tre skicka ut pressmeddelande efter pressmeddelande och säga att ”vi måste säkerställa” det ena och det andra. Men de säger faktiskt inte att strejken är ”oacceptabel”, för de vet innerst inne att den inte är det.

Den fjärde dagen börjar Svenskt Näringsliv klaga alltmer högljutt: Vi kan inte ha ett samhälle där så många är beroende av offentlig sektor (läs: bidrag från det allmänna) för att klara barnomsorgen.

Ekonomin, ja självaste exportindustrin, blir ju lidande av det här. Men när verksamheten på alla landets förskolor så plötsligt stannar av är det svårt att i en handvändning stampa fram ett tusental nya barnomsorgsföretag.

Paniken ökar. Sverige lamslås. Busschaufförerna kan inte gå till jobbet för någon måste ta hand om småttingen där hemma. Vd:ns barn sitter på golvet i direktionsrummet och leker med den senaste bokföringen och gör den till en enda röra. Aktuellt måste korta ner sina sändningar på grund av reporterbrist.

Den femte dagen kommer så tecknen på att till och med börsen börjar falla. Och därefter den internationella rapporteringen: Sverige är i kris, skriver tyska tidningar. Trump är nära att börja twittra ut sin skadeglädje över det hopplösa Sverige: ”Sweden? Sweden? Can you believe it?!” En systemkollaps närmar sig. Svenska Dagbladets ledarsida skyller problematiken på asylmottagandet.

Och nu har också barnen blivit griniga: De längtar efter sina kompisar på förskolan. De saknar personalen. Mamma och pappa är inte alls så roliga att vara med som de först trodde och farfar är bara sur och snäser åt barnbarnen för att han vill läsa tidningen ifred.

Så kunde ett scenario se ut. Situationen inom svensk barnomsorg är inte bra, den är på många håll till och med smått katastrofal. Sent förra året kom en larmrapport från Kommunal som gjort en medlemsenkät bland landets barnskötare.

Tusentals barnskötare intervjuades om bemanning och personaltäthet på landets förskolor. Kommunal kunde konstatera: ”65 procent av barnskötarna anger att bemanningen är otillräcklig någon gång per vecka eller mer” och hela ”29 procent uppger otillräcklig bemanning varje dag”.

I Dagens ETC har förskoleupproret lyfts fram. Förskolepersonal vittnar om stress, sjukskrivningar, försämrad pedagogisk verksamhet. När personalen uppvaktar politikerna får de inget gehör.

Och jag kan inte fatta att det ska behöva vara så här. I retoriken anser alla, från höger till vänster, att barnen är det viktigaste vi har i ett samhälle. Just förskolans status har, i formell mening, mycket riktigt höjts när den numera räknas som en del av hela skolsystemet.

Ändå växer barngrupperna. Bemanningen är ofta dålig. Föräldrar lämnar oftare sina barn i en isande känsla av skuld. Personalen känner sig otillräcklig och skuldbelägger omedvetet säkert ibland sig själv, trots att det är de politiska prioriteringarna som brister.

I mer än tio år nu har den politiska agendan dominerats av två frågor som trängt ut nästan allt annat: Först den långa eran av skattesänkningar. Det var då man kunde höra på föräldramöten de där rösterna som ena stunden klagade på en försämrad skola och den andra stunden uttryckte sin glädje över jobbskatteavdragen.

Utan att se något samband mellan de två sakerna. Därefter den lika långa eran av ständig flyktingdebatt, ofta med en apokalyptisk underton. Den fortsätter även nu, trots att migrationen bringats ner till låga nivåer.

Men hela denna långa tid har välfärdsfrågorna kommit i skymundan. Det är som om ett helt folk glömt att det enda vi kan vara riktigt nationellt stolta över i detta land är den välfärdsstat vi en gång byggde upp.

Jag hoppas att välfärdsfrågorna denna vår och ända fram till valet – och även därefter – åter hamnar i politikens centrum. Utan en fungerande barnomsorg stannar Sverige. Landet avmoderniseras: en fungerande kollektiv barnomsorg är en av vår civilisations få verkligt revolutionerande innovationer.

En lärdom av rapporteringen kring en krisande barnomsorg är denna: Satsa på välfärdsarbetarna, ty då blir det bättre också för dem som har sina barn i förskolan eller sina äldre släktingar i äldre-omsorgen.

Kom ihåg: barnskötare och förskollärare har makten att stanna Sverige.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.