När regeringen förra året presenterade den nya arbetsmiljöstrategin pekade man på att ”arbetsgivaren har det primära ansvaret för arbetsmiljön. Men förbättringar i arbetsmiljön är också en fråga för staten och arbetsmarknadens parter”. Det är givetvis sant, men oavsett hur mycket regeringen och arbetsmarknadens parter skriver, bestämmer och kommer överens om behöver man ändå inse att allt också står och faller på just precis det. Eller de snarare. Arbetsgivarna.
Sverige har inte på något sätt en otydlig arbetsmiljölagstiftning. Den är både skarp och omfattande. Visst går det att argumentera för och önska att den skulle vara ännu mer omfattande, men det spelar ganska liten roll vad som står i lagar ändå - om arbetsgivarna inte kan den. Följer den. Bryr sig om den. Eller varken eller. För i slutändan är arbetstagare alltid utlämnade till sina arbetsgivares kompetens och vilja i det här området.
Sista mars förra året började en ny föreskrift om social och organisatorisk arbetsmiljö att gälla. Den kom till som en del i arbetsmiljöstrategin med syfte att, bland annat, motverka just arbetsrelaterad stress. Reglerna fastställer att arbetsgivarna ska se till att arbetstagarna inte får en ohälsosam arbetsbelastning och att arbetstidens förläggning inte leder till ohälsa. Krav ställs också på att arbetsgivarna aktivt och konkret ska hantera och förebygga kränkande särbehandling.
Föreskriften kom inte en dag för tidigt – snarare, om man ska vara krass, kanske ett decennium för sent. Enligt senaste officiella arbetsskadestatistiken (2015) kan runt var tredje anmälan om arbetssjukdom anses vara orsakad av faktorer som handlar om hur arbetsgivaren organiserar arbetet, arbetets tempo, upplägg och hur arbetsgivaren hanterar olika relationer på arbetsplatsen. Det är rätt talande. Och antalet sjukskrivna av arbetsrelaterade orsaker har ökat också uppseendeväckande mycket de senaste åren. Det är de stressrelaterade diagnoserna som ökar mest. Och de flesta av de som drabbas är, inte särskilt chockerande, kvinnor. Det är alltså extra angeläget för en regering som kallar sig feministiskt att agera här.
Men det krävs mer än fina ord och lagparagrafer för att ordna det här. Det räcker inte att ändra i lag och ge ut föreskrifter för att vända trenden med den sjukliga stressen i Sveriges arbetsliv. För det går inte att förlita på att alla landets arbetsgivare gör som de ska bara för att de – egentligen – måste.
De flesta arbetsgivare som idag redan fuskar eller nonchalerar problemen vet att de med största sannolikhet kommer att komma undan med det också. Fackföreningarna är tillbakatryckta. Det finns för få skyddsombud och en majoritet av de som finns har hotats eller fått ta konsekvenser när de fullgjort sina uppdrag. Arbetsmiljöverket fick se sin organisation monteras ner till ett absolut minimum under alliansens tid och håller nu, sakta, på att återhämta sig. Men antalet inspektioner på arbetsplatserna är mycket färre än vad som skulle vara önskvärt. De arbetsgivare som tvingas till rättelse när de inte gör vad de ska är för få. De som åker dit ordentligt, ställs till svars för och får betala för vad de orsakar är ännu färre.
Det är arbetsgivarnas marknad. De är de enda som, i praktiken, kan vända utvecklingen. Eller som Pia Zätterström, tillsynschef på Arbetsmiljöverket, uttrycker det: ”Oavsett var vi inspekterar är det nu arbetsgivarna… som ska verka för tydliga roller, hälsosam arbetsbelastning, prioritering och återhämtning.”
Här ligger den stora utmaningen. Här behövs fler kontroller, fler statuerade exempel, fällande domar och högre böter. Det är rätt enkelt ändå. För att komma till rätta med den sjuka stressen i arbetslivet måste man gå till botten med vad problemen grundas. På arbetsplatserna. Där arbetsgivarna bestämmer. Där arbetsgivarna har människors öden i sina händer och antingen kan tvingas att göra rätt, eller fortsätta tillåtas göra fel.
Sveriges arbetstagare, i synnerhet kvinnorna, arbetar sönder sig. Arbetsgivarna låter det hända. Och regeringen har all anledning att känna sig väldigt stressad över detta.
