Kajsa Ekis Ekman: Politikerna lovar Yes we can – men de kan inte

Håller Frankrike på att få sin egen variant av Tea Party-rörelsen? Eller hur ska man tolka det som händer? För två veckor sedan exploderade Paris i en ”Ilskans dag”. Tusentals, kanske 100 000 personer marscherade i en demonstration som måste ha varit bland de underligaste allianser som skådats i Frankrike. Där fanns euroskeptiker, monarkister, där fanns lantbrukarna och arbetarna i de Röda baskrarna, motståndare till samkönade äktenskap, motståndare till vindkraft, föräldrar som protesterade mot nedskärningar i skolan, arbetslösa, Arga katoliker och sympatisörer till den censurhotade komikern Dieudonné. Det som förenar alla dessa grupper är ilskan mot François Hollande. Den socialistiske presidenten måste avgå, skriker de. Han kan ägna sig åt sina flickvänner istället!

I demon går också de nakna mansrättsaktivisterna i Hommen. (Vars poäng är att de är riktiga män, men på videon från demon ser man att de rusar in och tar skydd under ett tak så fort det börjar regna.) Det ser komiskt ut när en grupp arga, nakna män trycker ihop sig för att undvika regnet. Men i nästa sekund isar det i mig, när jag hör vad de fascistiska grupperna skanderar: ”Vi hör minsann ingen sjunga Clément Meric!” Ramsan brukar sjungas på fotbollsmatcher när det andra laget förlorat. Men Clément Meric är inget förlorande fotbollslag. Den 18-årige antifascisten misshandlades till döds av nassar förra året. Triumfatoriskt hyllar de mordet på honom. De skrattar bakom sin banderoll med solkors och ingen invänder. Bredvid står välklädda katoliker, män med slips, elegant klädda damer.