Ledare. Linnéa Bruno.

2018-07-01 12:14

Nivåer av svenskhet – i vems intresse?

Jag har mer gemensamt med feminister i Egypten, Latinamerika eller Ryssland än jag har med Ivar Arpi, Björn Söder eller Ann Heberlein.

Jag har inget emot om någon lyssnar på vikingarock, alltid går i folkdräkt eller firar nationaldagen i extas. Vad jag inte accepterar är anspråken på att företräda svenskhet i något slags essentiell mening. Som om folksjäl och nedärvd essens fanns på riktigt. Som om etnicitet var något mer än en subjektiv känsla av tillhörighet, som ingen annan kan pådyvla dig eller frånta dig.

På ledarplats i Sveriges näst största dagstidning Svenska Dagbladet, samt på Twitter för mer än 80 000 följare, argumenteras nu för att det är både möjligt och rimligt att på ett objektivt sätt skilja mellan tre olika nivåer av svenskhet. Det räcker inte med medborgarskap, utan måste införas distinktioner mellan dem som bara har svenskt pass och dem som antingen tillhör den svenska nationen – vilket är möjligt även för romer och judar, enligt debattörerna – eller som utöver det dessutom tillhör den exklusiva skaran etniska svenskar.

För att du ska räknas som etnisk svensk måste du vara assimilerad, menar Tomas Gur i SvD. Att varken vara etnisk svensk eller tillhör nationen, men dra nytta av att ha ett svenskt pass är ”förstås förkastligt”, undslipper sig Gur. Ivar Arpi delar artikeln och instämmer ”Man måste kunna skilja på etnicitet, nation och medborgarskap.”

Vem ska sortera oss? I vems intresse?

Detta skrivs samtidigt den nya regimen i Italien beslutat att romer ska registreras i ett nationellt register, och inte hymlar om att de är oönskade i landet. Samtidigt som småbarn hålls i burar utan sina föräldrar, vid gränsen till USA.

Inom kort ska EU försöka komma fram till hur de ska hantera det ökande antalet människor på flykt. Möjligheter som diskuteras är att upprätta läger mitt ute i öknen för ­hundratusentals människor. Bara försök föreställ dig. Hur ska detta fungera, med mat, sjukvård, skola, skydd och rättssäkerhet? Att det ens övervägs.

Vi har plats och vi har råd. Sverige kan visa vägen genom att förbättra kapaciteten i mottagandet. Rasismen kommer inte segra, även om det just nu ser ut som att det måste bli värre, innan det kan bli bättre. Vi ser redan många märkliga prioriteringar. Nazister tillåts marschera och skandera vilka de vill döma till döden som folkförrädare, medan fredliga aktivister som sjunger psalmer arresteras. Barn ses som säkerhetshot eller börda och utvisas, när vi har en åldrande befolkning och mer än någonsin borde se varje barn som en gåva.

Just nu blir papperslösa barn i Sverige fråntagna rätten till sjukvård, utan någon anledning alls förutom att Socialdemokraterna och Moderaterna vill ha tillbaka röster från Sverigedemokraterna.

Om de senare tar makten och får möjlighet att förvekliga sitt partiprogram kommer jag vara bland de första att definieras som illojal och få problem, kanske uteslutas från nationen och fråntagen rättigheter, bannlyst från att undervisa på universitetet, konstant övervakad och trakasserad av särskild polis med ansvar för att kontrollera lojalitet med regimen.

Min ljusa hy kommer att skydda mig från det rasistiska hat som kommer att tillåtas flöda ännu friare än idag, men sannolikt blir det som i Ryssland, där polisen gör razzior mot helt fredliga feministiska föreningar, som uppfattas som infiltrerade av dekadenta och opatriotiska idéer. Forskningsmedel för att undersöka våldsprevention, barns rättigheter eller positioner i sammanhang av våld kan jag nog glömma.

Kanske kommer den vetenskapligt legitimerade rasismen också tillbaka.

”As a woman I have no country” skrev Virginia Woolf 1938. Nog har jag ett land och ett språk som är mitt på ett sätt som inget annat språk kan bli. Men det är något högst personligt, som varken staten, några svamlande nationalister eller nazister har rätt att definiera. Identitet är för mig personligen irrelevant som politisk kategori, även om jag respekterar att det är annat för vissa. Systemkritik är vad jag sysslar med.