På naturens axlar – hur tio miljoner arter räddar ditt liv
Anne Sverdrup-Thygeson är bevarandebiologen från Norge som för några år sedan skrev den globala bestsellern ”Insekternas planet”. Nu har hon kommit med en uppföljare som jag sträckläst. Det speciella med henne är att hon lyckas med det där nästan omöjliga konstycket, att i ett och samma andetag förundras och glädjas över den oerhörda biologiska mångfalden och samtidigt sörja förlusten av den och förbanna de krafter som hotar den. Här finns ekosorg sida vid sida med ekoglädje. Hon skriver om alla de mediciner som utvunnits ur olika växter, samtidigt som hon inte hymlar med det bedrövliga faktum att den biologiska mångfalden hotas praktiskt taget över hela linjen och att så faktiskt har varit fallet ända sedan den moderna människan spred sig över planeten: det är inte ”möjligt med en ständigt ökande resursanvändning och ständig tillväxt på ett klot med en begränsad mängd resurser”.
Ändå är detta en perfekt hängmattebok. Den är full av fantastiska uppgifter om märkvärdiga arter. Om slemsvampar som är bättre än ingenjörer på att dra optimala motorvägar, eller att ugglor flyger så tyst och att det forskas på att utnyttja detta faktum för att göra vindkraftverk tystare.
Att finna Gud i en snigel – om tro,
hopp och naturens rättigheter
Teologen Anna Karin Hammars skrift är inte mer än drygt nittio sidor. Den börjar med att hon med dåligt samvete mördar mördarsniglar i den egna trädgården men slutar med att hon gett läsaren en inblick i de kristna traditioner och synsätt i öst och väst som kan ge klimat- och miljökampen mod och insikter. Hennes kristendom står vidöppen mot urfolkens synsätt. Hon konstaterar att samernas ord för jakt och också betyder ”be om lov”.
Människan är troligen den enda varelse i skapelsen som kan be om förlåtelse, skriver Anna Karin Hammar. Ett system kan inte be om förlåtelse, det kan bara människor (även om jag ser att hundar ibland kan se ganska skuldmedvetna ut). En hel del i hennes resonemang kretsar kring ordet Skapelse. Det finns något stort i detta att det ordet faktiskt upphäver den ödesdigra dualismen mellan natur och människa, även om det förutsätter en skapare som står utanför eller till och med ovanför allt i denna skapelse. För första gången möter jag ord som panenteism (= Gud är i allt men också större än allt) och antropomonism (= insikten om att människan verkligen är speciell i Skapelsen men hela tiden tenderar att sätta sig över allt annat).
Det är en sjungande värld Anna Karin Hammar hoppas ska återuppstå ur de döda naturresurser som kapitalism och vetenskap omvandlat skapelsen till.
Förundran – natur som ger livslust
Biologen och klimatdebattören Stefan Edman har i årtionde efter årtionde oförtrutet försökt få sina medmänniskor att få upp ögonen för jordens ofattbara rikedomar. Han tycks se det som en förutsättning för att vi ska orka kämpa för klimatet och miljön och jag är säker på att han har rätt i det: utan förundran inför biosfärens alla under och mirakel mister allt grönt engagemang sin viktigaste grund. I årets bok vandrar han tillsammans med fotografen Tore Hagman – hans exakta bilder av sniglar, gräs, bin och lavar kan nästan förstumma – genom årstiderna i den svenska naturen. Det är inga tunga, klagande texter. Det är ren glädje över ”allt som växer, krälar, kryper och flyger”.
Tyst vår
Två klassiker har detta år återutgivits på svenska. Rachel Carsons ”Tyst vår”, publicerad 1962, var den väckarklocka som gav liv åt mycket av sextiotalets miljörörelse. När jag nu läser om den slås jag av hur frisk och aktuell den känns. Carson hyser den där djupa förundran över naturen och det är den som ger henne upprördheten över hur livsväven överallt förstörs av girighetens alla mekanismer. Om giftbesprutning skriver hon: ”Förlorar vi inte i vår värdighet som mänskliga varelser genom att stillatigande godta att andra varelser utsätts för sådana lidanden?”
I människans skugga
Jane Goodalls ”I människans skugga” kom ut 1971 och handlar om hennes livslånga närstudier av schimpanser i Afrika. Hon var ingen typisk, konventionell, enbart objektifierande naturforskare när hon mötte schimpanserna. Hon gav dem namn, inte nummer. Den som vill läsa en äventyrsbok med en ung kvinna i huvudrollen bör läsa hennes berättelse. Och än idag är Jane Godall, långt över åttio år gammal, en tvättäkta aktivist som slåss för djurens rättigheter.
Att läsa bra litteratur om naturen är att hamna mitt i den.
