Ledare. Göran Greider.

2018-01-17 03:00

Erkänn problemen!

Man vaknar till skottlossningar i nyhetsrapporteringen. Det går knappast längre att hålla isär den långa raden av dödsskjutningar som ägt rum i Sverige de senaste åren.

 ”Två döda efter skjutningar i Malmö och Sundbyberg” blev helgens facit i en rubrik i Dagens Eko. Någon vecka dessförinnan briserade vad som troligen var en handgranat utanför tunnelbanestationen i Vårby gård i södra Stockholm.

Den äldre man som omkom hade inget med några interna uppgörelser att göra – han var en oskyldig förbipasserande. I Dagens Nyheter skildras på söndagen situationen på ett akutsjukhus i Malmö: anhöriga och vänner till skottskadade hotar personalen på maffialiknande manér – ”vi vet var du bor” – och skrämmer vettet ur patienter i väntsalen. Ambulanspersonal kan möta stenkastning när de dyker upp på ett larm i en utsatt förort.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I en nyutkommen bok, ”Good Sweden, Bad Sweden”, menar journalisten Paul Rapacioli att det håller på att spridas en extremt negativ bild av tillståndet i Sverige. Många i Sverige tar, konstaterar han, del av den undergångsrapportering som sprids i globala medier. När jag på Twitter en måndagsmorgon lägger ut en bild av en vidunderligt vacker amaryllis får jag svaret: ”Och vi andra vaknar upp med blodet flytande på gatorna.” Jag läser sådana kommentarer. Inte därför att de säger sanningen om Sverige, utan därför att de säger sanningen om hur många det är just nu som har bilden av ett Sverige där mord och gängskjutningar är på väg att bli vardagsmat.

Så är det naturligtvis inte. 99 procent av befolkningen har antagligen aldrig bevittnat skottlossning i sin närhet. Men allt fler, inklusive jag själv, börjar känna sig riktigt oroliga, både för vad våldet gör med människor och för den högervridning det orsakar i samhällsdebatten. Vi kan vara säkra på att frågor om polis och trygghet blir centrala under den kommande valrörelsen.

Sedan Sverige stramade åt migrationen har den frågan lugnat sig. Men med full kraft återvänder den bakvägen, via de ständiga rapporterna om eskalerande våldsanvändning – och då är det invandringen som åter hamnar i fokus. På ett retoriskt plan har politikerna över hela linjen svarat med att tala mer om behovet av svenska värderingar och därmed stärkt en konservativ agenda i samhällsdebatten.

Hur ska progressiva människor hantera denna situation? Ett svar på den frågan är faktiskt att öppna ögonen och fullt ut erkänna att de här problemen existerar. Jag tror att vänstern inte alltid har vågat göra det. Man har varit rädd för att stärka högerextrema krafter och blir därför motvillig att ens erkänna att det är unga män med invandrarbakgrund som dominerar gängvåldet. Det spelar då i praktiken ingen roll för den allmänna opinionen att klassfaktorn, inte den etniska faktorn, långt bättre förklarar våldet. På vänsterkanten har det dessutom också alltid funnits en grundläggande skepsis mot polismakten som den repressiva statens uttryck.

Det måste bli ett slut på den hållningen. Sverige har enorma problem i de så kallade utsatta områdena och de beror på att integrationen inte har fungerat. Det i sin tur beror både på den rasism som gör det svårare för den som har ett svåruttalat namn att få jobb – men också, och sannolikt allra mest, på att svårig-heterna med en stor asylinvandring konsekvent har underskattats på vänsterkanten, -särskilt i en tid av ökande klassklyftor. En stor asylinvandring i ett modernt samhälle där det finns väldigt få jobb som inte kräver utbildning är en gigantisk utmaning.

Nej, gängmedlemmar som ställer till bråk gör det inte för att de har en annan kultur, utan för att de inte har någon kulturell tillhörighet alls utan svävar fritt i ett djupnande klassamhälle. En sjuksköterska, en gång flykting från Bosnien, säger i Dagens Nyheter att hon känner sig mer hotad av gängen i Sverige än vad hon gjorde av de stridande i Bosnien: ”De har absolut ingen uppfostran, det känns som att man kan bli skadad för ett enda felaktigt ord.”

Inte mycket tyder på att problemen med gängvåld kommer att minska framöver. Trångboddheten är enorm på många håll. Arbetslösheten i många områden är skyhög och kommer att vara det länge. Det fria skolvalet fortsätter att segregera samhället. Hårdare tag införs hela tiden och det oavsett vem som kommer att sitta vid makten efter höstens val. Svensk polis fungerar inte som den ska, beroende på allt från för låga löner och en stor omorganisation som inte har fungerat till att New Public Management krupit in i ledningskulturen (att leverera statistik blir viktigare än verksamheten i sig).

Så hur ska de progressiva hantera detta? För det första genom att fortsätta att hävda att det i längden bara är sociala reformer och satsningar i riktning mot större social jämlikhet som i slutändan kan förbättra läget.

För det andra: att helt enkelt frimodigt erkänna problemen. När unga beväpnade män kliver in på ett akutsjukhus och tror att de kan göra som de vill – ja, då har ett samhälle problem.

 

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter