Nu är läget dramatiskt annorlunda när arbetslösheten ökat på grund av corona och landet dessutom skakas av en enorm upprördhet inför övergreppen på den svarta befolkningen. Joe Biden leder i skrivande stund med tvåsiffriga procenttal på nationell nivå och de flesta bedömare ansåg att Trump i den första debatten med Biden inte lyckades nå de nya väljare han behöver nå. Amerikanska opinionsinstitut är snabba och har till och med redan konstaterat att Trump inte tycks ha vunnit något i opinionen på att han drabbats av covid-19.
Skulle Trump förlora i november – vilken betydelse får det för amerikansk politik och för politiken världen över? Kan man då hoppas på att den enorma högerpopulistiska våg som sköljt genom världen till slut börjar vika undan och sakta men säkert lägga sig?
Den frågan för oss tillbaka till det alla tänkande människor grubblat över sedan den där natten för snart fyra år sedan då Trump plötsligt, i strid med alla de profetior som opinionsinstituten kom med, segrade: Hur var detta möjligt?
Liberaler och även många vänsteranhängare brukar i sista hand ta till något sorts psykologiskt argument och helt enkelt förklara denna högerpopulists osannolika seger med någon form av psykologisk härdsmälta. Folk som röstade fram honom var och är ingenting mindre än vilseledda idioter. För den amerikanska – och den internationella – vänsterns del var det extra svårförklarligt och svårsmält att så pass många arbetarväljare lade sin röst på Trump.
Jag tror, att om detta faktum inte förklaras i grunden, är risken stor att amerikansk politik efter Trump – och politik även utanför USA – återgår till den situation som rådde under årtionden före Trumps seger: ett i det närmaste totalt negligerande av den amerikanska arbetarklassen.
Amerikansk demokrati är för det första inte särskilt mycket till demokrati. I en uppmärksammad bok av statsvetarna Martin Gilens och Benjamin Page, ”Democracy in America?”, kom författarna till slutsatsen att det som avgör amerikansk politik inte är väljarnas vilja utan lobbyintressena.
”Den genomsnittlige amerikanen har mycket litet eller inget inflytande över den federala regeringspolitiken”, konstaterade de och slog fast att USA är mer av en plutokrati än en demokrati.
Jag tycker att det genomgående är slående hur litet av detta grundläggande maktförhållande som redovisas i exempelvis den svenska bevakningen av amerikanska val (och det är likadant i alla länder). Amerikansk politik framställs i princip som en film, ett drama, med några hjältar och bovar i huvudrollerna. Det talas ständigt om polariseringen i amerikansk politik och samhälle, men väldigt lite om den enorma förmögenhetsökningen hos de översta skikten – och just där finns de pengar som i ökande grad pumpas in i valen. Kort sagt, den växande ojämlikheten späder på lobbyintressenas/storföretagens makt.
Även om Biden vinner valet i november – och det hoppas jag vid gud att han gör – kommer den grundläggande plutokratiska karaktären i amerikansk politik att helt och hållet kvarstå.
Den främsta förklaringen till att en skojare som Trump kunde vinna valet 2016 var ändå det frustrerande faktum att det demokratiska partiet från 80-talet och framåt nästan helt miste sina band till vanliga löntagare. I sitt rasande angrepp på Clinton- och Obamaeran, ”Listen, liberals!”, som journalisten Thomas Frank publicerade strax efter Trumps seger, konstaterade han att det demokratiska partiet under årtionden rört sig högerut och försvagat alla band med framför allt fackföreningarna. Det var därför på sätt och vis inte så svårt för Trump att vädja till amerikansk arbetarklass, eftersom Demokraterna sedan länge slutat att göra det.
I dag, i ljuset av den reaktionära Trump-cirkusen, framstår Obamas presidentperiod som ett slags svunnen idyll. I själva verket gjordes under Obamas tid förvånansvärt lite för att förbättra villkoren för arbetarklass och olika minoriteter. Obamas stora misslyckande var att han räddade och förlät de Wallstreetbanker som orsakat den kris som störtade ner miljoner amerikaner i fattigdom.
Det paradoxala är att vi på grund av Trump glömt bort vad det amerikanska samhället var även före Trumperan: Ett extremt klassamhälle där pengarna styr politiken. Jag känner det själv. Att jag någonstans inom mig inbillar mig att om bara djävulen lämnar Vita huset så kommer USA att bli ett mycket mer änglalikt samhälle.
Det blir det inte. I bästa fall har Demokraterna vridits lite till vänster tack vare Bernie Sanders kampanjer.
Trots det kommer ett nederlag för Trump rimligen att innebära en enorm knäck för självförtroendet hos världens alla högerpopulister. Och kanske kan vänstern varhelst den befinner sig äntligen fatta att den arbetarklass som nyss räknades ut som ointressant för att vinna val, nu åter är något att ta med i kalkylerna.
Hursomhelst: Jag är övertygad om att Trumpåren inte är början på något bestående utan utgör slutet på en lång era av nyliberalism och högerpopulistiska reaktioner på samma gång.
