Det skriver Svenska Dagbladet på ledarsidan dagen efter att ”superentreprenören” Ingvar Kamprad gått bort. Samma höger som med rätta ofta klagat på vänsterns personkult och ikondyrkan av olika revolutionärer blir plötsligt likadan själv: allt är bara hyllningar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Om någon på minsta vis stör hjältebilden genom att exempelvis peka på att Ingvar Kamprad i sin ungdom var aktiv nazist, eller att Ikea utreds av EU för skatteflykt, blir upprördheten stor. Nya Ikeavaruhus som dimper ner som neutronbomber i medelstora städers utkanter och släcker ut lokalhandeln på en radie på 10–15 mil och befrämjar mer bilism är något som heller inte bör påtalas.
Ja, nämner man det historiska faktum att Ikea framför allt växte sig starkt tack vare den sociala bostadspolitiken och miljon-programmet – alltså samhälleliga och kollektiva politiska beslut – blir borgerliga människor lätt förnärmade. Att det var folkhemspolitik som gjorde Ikea flygfärdigt för en global koncernkarriär är en svårsmält tanke.
Varifrån kommer den här ytterst märkliga personkulten som ledarsidor och ekonomijournalister plötsligt bedriver? Jag tror att det bottnar i att borgerligheten, sedan den trädde fram på den historiska arenan, aldrig har känt sig riktigt nöjd med att hylla rikedom i sig. Det progressiva liberala arvet, i form av kritik av den aristokrati som ärvde sina rikedomar, finns kvar där någonstans och därför har liberaler fortfarande ofta ett litet problem med riktigt rika människor. John Stuart Mill tyckte exempelvis att arvsrätten borde inskränkas.
Men när den franske ekonomen Thomas Piketty, eller nyligen hjälporganisationen Oxfam, visar hur ojämlikheten galopperat på senare år blir de propagandistiska marknadsliberalerna alltid mycket irriterade. De tycker inte om att det påtalas att antalet dollarmiljardärer växer väldigt snabbt. Ofta brukar högerns tankesmedjor med blixtens hastighet producera ideologiska motskrifter mot olika tunga vetenskapliga inlägg.
Varför jublar man inte över att klyftorna växer? Faktum är ju att det är det borgerligheten vill. Jan Björklund vill ge lärare olika löner för att öka löneskillnaderna, han tror att det är bra. Samtidigt vill han ta bort värnskatten för höginkomsttagarna. Och så vidare. All praktisk politik går ut på att öka klyftorna – men när rapporterna om den extrema ojämlikheten strömmar in viftar de bort det som oväsentligt. När den statistiktunga boken ”Jämlikhetsanden” släpptes för några år sedan möttes den av en stormvind av fördömanden från västvärldens marknadsliberaler.
Borgerligheten vill ha växande klyftor, men har ofta svårt att försvara förekomsten av extremt rika individer. De vet att de allra flesta människor reagerar moraliskt på det. Därför har entreprenören blivit vår tids borgerliga hjälte framför alla andra. Entreprenören uppfyller nämligen alla liberala drömvillkor: han eller hon startar från ingenting, hittar en idé eller ett affärsprojekt och blir rik på den. Inga ärvda pengar. Här har vi i stället den ensamme individen som rider in i en trögtänkt värld och ur intet skapar något nytt. Superentreprenören har anlänt.
”Forskningen om entreprenörskap har formligen exploderat under de senaste 15 åren”, konstaterar ekonomen Magnus Henrekson i boken ”Entreprenörskap” som kom redan för tio år sedan. Det är sant. Entreprenören är vår tids borgerliga hjälte. Denna hjälte – ibland en hjältinna – är en ensam individ i kamp mot omvärlden. Och när denna hjälte plötsligt leder en jättekoncern med hundratusentals anställda tillskrivs han nästan faderliga omsorger om sina anställda. Det brukar inte nämnas att det är de anställda som arbetar ihop till förmögenheten.
När Ingvar Kamprad går bort vid 91 års ålder uppstår frågan om vem som ska ärva imperiet. Han har tre söner som sedan länge leder koncernen. De har inte skapat sina rikedomar ur intet med sex tomma händer. Peter, Jonas och Mathias har ärvt alltihop, helt i strid med den konsekventa liberala, meritokratiska tanken. Deras band till Londons finanskvarter är nog starkare än banden till Småland. Att hylla de tre sönerna kommer att bli mycket svårare.
Hör jag då själv till något slags Ikeahatare? Icke. Den här artikeln skriver jag vid ett skrivbord som en gång, för årtionden sedan, inköpts på Ikea. I söndags tackade jag Ingvar för bordet. Ikea har bidragit till rationell design och en idé om billiga möbler till folk, och vem gillar inte Ikeas köttbullar? Mitt intryck är dock att Ikeas design inte längre är lika stilbildande som förr. När de kommer med något nytt är det ofta externa designers som kallas in.
Den ensamme entreprenören är vår tids stora borgerliga myt. Som alla myter har den till uppgift att dölja: Entreprenören är aldrig ensam och hans rikedomar kommer att gå i arv.
