Det andra, ledda av Rasmus Landström, tyckte att gangsterrappen inte har rätt politiskt analys för att räknas till genren.
Ingen tänkte på att fråga rapparna själva om deras åsikt.
”Rap är ingen konst”
Yasin, Sveriges mest älskade, hatade och omdiskuterade rapstjärna, ger på sitt nya album ”Pistoler, poesi och sex” ett svar på frågan kulturjournalisterna aldrig ställde honom. ”Vet du vad? Rap är ingen konst, det är bara rap”, är de första ord han yttrar på skivan. Sedan förklarar han att det enda han gör är att skildra livet på gatan så som det faktiskt ser ut.
Medvetet motsägelsefullt är det förstås, med tanke på att han kallar rap för poesi i skivans titel.
Men detta ”flugan på väggen”-argument är inte nytt i hip-hop-världen. Faktum är att det ligger till grund för hela gangsterrap-genren. När den gjorde entré i slutet av 1980-talet kallade utövarna genren för ”reality rap”. En grupp som NWA ville inte glamorisera en kriminell livsstil, de ville dokumentera den.
Jag har aldrig haft mycket till övers för bilden av rappare som verklighetstrogna gatufotografer. Rappare förvanskar hela tiden, precis som alla skapande människor. Hade de inte gjort det hade de inte haft någon USP gentemot journalistiken.
Detta synsätt missar också betydelsen av det egna subjektet. Om man skickar en nyhetsfotograf till Rinkeby avslutar hen knappast sin bildserie med en selfie. Men Yasins musik handlar lika mycket om honom själv som om förorten.
Sannerligen inte höger
Så är den moderna hiphopen arbetarlitteratur? Nej. Men det är inte för att den saknar politisk analys. Är det något alla som lyssnar på Yasin kan vara överens om, är det att han inte har mycket till övers för det samhällssystem som gjort platsen han kommer från till en grogrund för kriminalitet. Det märks även på ”Pistoler, poesi och sex”.
”Ingen idé att skärpa straffen, kåken gör bara saken värre, vad man ger det är vad man får”, rappar han till exempel på ”Långt hemifrån”.
Han kanske inte kallar det för att vara vänster, men det är sannerligen inte höger.
Dröm om en bättre värld
Det explicit politiska har funnits i svensk hip-hop sedan The Latin Kings andra album ”I skuggan av betongen”. Dogge Doggelito och bröderna Salazar skapade en tradition av mörka förortsskildringar som länge blev den dominerande inom svensk rap, och som till viss del lever kvar i dagens gangsterrap.
Varken arbetarförfattarna eller rapparna av den gamla skolan slutade dock att drömma om en bättre värld. De hade dessutom en föreställning om att litteraturen eller hip-hopen kunde förändra både samhället och en själv. I Eyvind Johnssons svit ”Romanen om Olof” skildras hur huvudkaraktären för första gången öppnar Iliaden, och hur denna händelse vänder hela hans tillvaro på ända. Och det finns få gamla rappare som inte någon gång har predikat om hip-hopen som ett sätt att leva, en kultur att värd att dö för.
Några sådana illusioner gör sig inte dagens unga rappare. Nu är det inte längre hip-hopen, utan pengarna man kan tjäna på den som är det viktiga. Ta 23, en av Yasins generationskamrater, och hans hit ”Dreams” som exempel:
”Det måste var miljonerna som ändra hela stilen
Långt ifrån pistolerna och skiten
Revisorerna dom grejade den biten”
Samhället är redan förlorat. Det enda möjliga är att tjäna pengar för att göra tillvaron drägligare för sig själv och de i ens närhet. Analysen delas av Yasin. Hopplösheten skildras i refrängen på låten ”Nordvästra”.
”Barnfamiljer här, dom har inte råd att semestra, mordvågen stiger, här du måste rusta upp för att kunna skydda dom du älskar, live and direct från Nordvästra”
Att ”rusta upp förorten” är en paroll som hörs från politiker på vänsterkanten, men här är det inte samhället som måste rusta upp, det är ”du”. Det är gängens kapprustning det handlar om. Hoppet är dött. Ät eller bli uppäten.
Yasin navigerar det kalla moderna samhället utan hopp om att förändra det. Han skildrar livet med alla dess fula sidor, men har samtidigt ett knivskarpt fokus på sig själv. Han har betydligt mycket mer gemensamt med den moderna autofiktiva romanen än någonting annat.
Men kanske är det bättre att lägga sådana jämförelser åt sidan, lyssna på mannen själv, och låta rap vara rap.
Men visst är det konst. Bra sådan, dessutom.
”En penna, en pistol,
pengar, poesi och sex
Vi har barn som mördar män,
Män som mördar sin ex
Ber mina böner,
pratar med Gud när ingen hör
Kommer mamma ens ha tårar kvar att fälla när jag dör?”
