I förrförra årets Oscarsbelönade konståkningssatir ”I, Tonya” löper vreden som en tunn röd tråd genom hela den neonblingade biopicen. Det unga löftet Tonya Harding drivs till sin sportsliga bristningsgräns av den misshandlande mamman, som i sin tur menar att dottern åker som allra bäst när hon är arg. Senare råkar Tonya på sin framtida man, vars våldsamma karaktär visar sig redan efter en kort tid, men vars sadistiska beteende förlåts gång efter annan av den kärlekstörstande Tonya. Hennes mamma både slår och älskar henne, så då är det väl inte konstigt att killen gör det med? Samtidigt söker hon balansera sitt kaotiska privatliv med en spirande karriär på isen, där redneckättlingen Tonya sticker ut som en gatkatt bland hermeliner med sina hemsydda budgetdräkter, och dessutom får bita ihop hårt för att inte skrika ut mot sina läktarbelackare utan istället fokusera på sitt världsberömda trippel axel-hopp.
Lär sig reagera med rädsla
Är det då så konstigt att Tonya tar till gevär mot sin misshandlande man? Eller att den logiska fortsättningen på en demolerad konståkningskarriär för Tonyas del blir att ta ut sina aggressioner i boxningsringen? Och vad händer egentligen med en ilska så väl inkapslad, att den hotar spränga sitt värddjur likt en fulladdad tryckkokare?
I den amerikanska aktivisten och författaren Soraya Chemalys bok Rage becomes her, lovordad av bland andra feministikonen Gloria Steinem, skildrar Chemaly kraften som är så stark att samhället ser sig tvunget att trycka ner den från start – kvinnors vrede. Redan från födseln lär sig flickor att ilska sällan belönas utan tvärtom kan ge dem problem, och när de nått skolåldern har de lärt sig att associera vrede med manliga ansikten. Senare i livet lär sig kvinnor att reagera med rädsla på manlig ilska, medan män tvärtom blir arga tillbaka om en kvinna visar ilska mot dem. Men om kvinnor visar ilska riskerar de att hånas, straffas eller ses som överkänsliga, trots att vreden, som Chemaly påpekar, faktiskt är ett signum för att vi tar oss själva på allvar. ”Genom att effektivt avskilja vrede från föreställningen om en ”god kvinna”, väljer vi också att avskilja flickor och kvinnor från den känsla som bäst skyddar oss från faror och orättvisor”, konstaterar hon krasst i boken. Och hade filmens Tonya Harding haft tillgång till de verktyg som låtit henne bli arg tillbaka mot sin mamma och man, hade hennes liv kanske kunnat se annorlunda ut. Genom filmhistorien löper hur som helst ett pärlband av inspirerande kvinnlig filmilska, där våra cineastiska medsystrar knappast lägger locket på sitt berättigade raseri.
Högre nivåer av aggression
Även om kvinnors vrede inte alltid manifesterar sig betyder det knappast att den inte finns där. Istället visar den sig, vilket ”Rage becomes her” grundligt redogör för, i kroppsliga åkommor som smärtproblematik och hjärtproblem. Studier har dessutom visat att kvinnor som får se bilder av andra sexuellt objektifierade kvinnor uppvisar högre nivåer av aggression, vrede, sorg och missnöje med den egna kroppen – känslor som i sin tur trycks ned och orsakar ännu fler fysiska symptom tills sinnet praktiskt taget imploderar. I skräckfilmen ”Carrie” tar sig exempelvis den mobbade tonårsflickan Carries uppbunkrade vrede fysiskt uttryck när ett grymt spratt tar henne över bristningsgränsen, och hon bestraffar åratal av elaka skämt och obetänkta uttalanden med övernaturligt kaos och ond bråd död.
Tar lagen i egna händer
Som ”Rage becomes her” pekar på tvingas kvinnor i alla åldrar dessutom att spendera oändliga mängder tid och pengar på en enda sak – att undvika våldtäkt. Vi lär oss vilka vägar som är säkra att gå, vid vilka tidpunkter vi ska undvika dem och vad vi ska försvara oss med om vi blir attackerade. Vi tar ständigt risker – när vi går ut på dejtingsajter och chattar med främlingar, när vi åker hem sent med kollektivtrafiken och inte minst när vi sätter oss till bords med den vi lever med. Då är det heller inte konstigt att vår noggrant undertryckta vrede får välförtjänt förlösning genom fantasieggande hämndfilmer som den brittiska hämndfilmen ”Dirty weekend”, baserad på Helen Zahavis kultbok med samma namn, där den milda sekreteraren Bella en dag får nog av trakasserier från sexistiska manssvin och tar saken i egna och snart rejält blodbestänkta händer. Eller att Jennifer, efter att ha utsatts för våldtäkt och mordförsök av sin älskare och dennes vänner, tar både kniven och lagen i egna händer och hugger hårt mot manliga egon i den franska ”rape and revenge”-thrillern Revenge, eller för den delen att Millennium-filmernas traumatiserade datahacker Lisbeth Salander hämnas på sin våldtäktsman till förmyndare genom att ge igen med samma mynt.
Samtidigt premieras, vilket Chemaly krasst konstaterar, i praktiken sällan den vrede vi peppas av hos handlingskraftiga filmhjältinnor som Kill Bill-filmernas ”The Bride” eller ökendrottningen Imperator Furiosa i ”Mad Max: Fury road”, och tar upp exemplet med den amerikanska kvinna som för några år sedan dömdes till tjugo års fängelse enbart för att ha skjutit ett varningsskott i taket då hennes man hotat att döda henne. I väntan på möjligheten för alla att uttrycka sina känslor fritt oavsett vad man har mellan benen, kan vi hur som helst tillbringa tiden med peppigt kvinnligt ursinne i nyss nämnda filmer – eller varför inte med den rättfärdigt rasande och svordomsströsslande Mildred i Oscarsbelönade ”Three billboards outside Ebbing”, Missouri.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
