Vilken kvinna inser underordning?

I klassikern ”Ett eget rum” från 1929 försöker författaren Virginia Woolf förstå varför det genom historien har funnits så få betydande författare och konstnärer som har varit kvinnor. Hon har flera förklaringar, en del ganska handfasta såsom att kvinnor ofta har saknat de egna pengar som skulle gjort konstnärligt skapande möjligt, eller att de har saknat ett eget rum där de slapp bli avbrutna hela tiden. 

Andra förklaringar är mer svårfångade och handlar inte så mycket om yttre hinder som om kvinnornas egna inre känslor av otillräcklighet. För en kvinna måste det alltid ”ha funnits till hands, det där påståendet – du kan inte göra det, du är inte i stånd att göra detta – som man måste protestera emot, måste övervinna”, skriver Woolf. ”Den världens likgiltighet”, som var så tung att bära för Keats och Flaubert och andra manliga genier, var i hennes fall inte likgiltighet utan fientlighet. Världen sade inte till henne som den gjorde till dem: Skriv om du vill, mig gör det detsamma. Världen sade med ett hånskratt: Skriva? Vad skall det tjäna till att du skriver?