”Vila är borgerlig skit”

Övergiven, adopterad, tvivlande, kämpande – men så slutligen filmstjärna. Michael Nyqvists liv hade kunnat platsa i en amerikansk framgångssaga. Själv föredrar han Lars Norén framför Hollywood och pratar hellre om konsten att vara människa än om stjärnglans.

Vi är på Söder i Stockholm. När vi möts har Michael Nyqvist jobbat natt med inspelningen av en ny amerikansk serie som kommer nästa år, 100 code. Han ursäktar sig om han är såsig i skallen. Men utåt ger han snarare ett intryck av att vara driven och närvarande.
Jag föreslår att vi ska ignorera de mörka molnen och sitta ute, det är ju ändå juli. Aldrig i livet, svarar han och tar oss i stället till ett stammisfik runt kvarteret.
– Folk kallar mig läges-fascist, att jag alltid ska bestämma var vi ska vara, men jag hoppas att det inte är så jämt, säger han och skrattar.
Michael Nyqvist är anställd på Dramaten och visst märks det ändå. Han äger rummet på det där chosefria sättet som tycks så naturligt för många stora skådisar. Pondus och självsäkerhet otvunget förenat med ödmjukhet och lekfullhet. Svårt att värja sig emot.