Kulturdebatt.

2014-05-16 13:01
  • "Vi har inte råd att låta konstnärer ­drunkna i överbyråkratiska ansökningar, i administration av a-kassa eller i ändlösa bråk med föraktfulla kulturpolitiker." Bild: TT, montage: Karl Skagerberg
    "Vi har inte råd att låta konstnärer ­drunkna i överbyråkratiska ansökningar, i administration av a-kassa eller i ändlösa bråk med föraktfulla kulturpolitiker."
  • "Kära kultur­intresserade och -utövare, det är verkligen dags för kulturen att bli en central mandat­periodsfråga." Bild: TT, montage: Karl Skagerberg
    "Kära kultur­intresserade och -utövare, det är verkligen dags för kulturen att bli en central mandat­periodsfråga."

Vi har inte råd att snåla på kulturen

Sverige går till val. Men var finns kulturen? Varför diskuterar vi inte vilket samhälle vi skapar genom att behandla den – och dess utövare – som en tärande gren? August Lindmark vill se en förändring.

Jag har begått en konstnärlig synd och tänkt för mycket. Det låter givetvis underligt. Men problemet är att jag tänkte vidare efter att jag skickat in en ansökan till Statens kulturråd.

Det är ett problem trots att det inte borde vara det. Jag vill fortfarande göra en teaterpjäs, som jag skriver själv, på samma plats som jag beskrivit i ansökan till Kulturrådet, med samma ensemble, med samma tekniker och producent, vid samma tidpunkt som tidigare, men, jag har bytt innehåll i pjäsen. Den ska handla om något annat. Det är där jag har syndat. Det är därför jag nu måste göra en komplettering.

Då denna komplettering är så outhärdligt tråkig att skriva kommer jag på mig själv att fly till regissören Suzanne Osten, hennes bok Mina meningar och antologin Unga Klara.

Böckerna samlar texter från 60-talet och framåt, och det är texter som är oerhört upplyftande att läsa.

De ger en inblick i ett legendariskt, högkvalitativt konstnärskap och det arbete som gett Unga Klara en särställning i teatervärlden. Ett konstnärskap som visserligen är firat, men skulle varit hundrafalt mer hyllat om det genomförts av en man och bestått av vuxen- och inte barnteater. Inte minst för att det i hela sin uppenbarelse förverkligar de idealord som används så fort kultur ska beskrivas: experimenterande, modigt, gränsöverskridande, nyskapande och samhällsorienterat.

Men det som under läsningen av texterna får mig att förnimma rent fysiska reaktioner är något annat än konstnärskapets kvalitet, nämligen vägen dit.

”Så rullar Hitlerprojektet igång under oktober och november. Vid Lucia sammanstrålar hela teatern i en seminarievecka med filmförevisning, föreläsningar av inbjudna gäster och långa improvisationspass.”

Seminarier efter två månaders arbete? Uppsamling och utvärdering under arbetets gång? Men när har de premiär? I april (1984) visar det sig.

Jag läser, och jag fnissar. Jag bläddrar och läser igen, kollar om jag läst fel. Men inte. De repeterade från oktober till april!? Sex månader!

Vad är det för teatervärld? Där man lägger en vecka på seminarier, månader på improvisationer, diskussioner och insamlande av gemensamt inspirationsmaterial. Har det funnits en sådan värld? Tydligen.

Finns den nu?

Absolut inte.

Efter sex års skådespelarutbildning inledde jag min yrkeskarriär 2005. Jag har sedan dess arbetat som frilansande skådespelare, regissör och dramatiker. Den kortaste repperiod jag gjort var fyra och en halv vecka, oavlönat. Den längsta var tio veckor. Medianen ligger på sju veckor.

Nu är jag givetvis inte Suzanne Osten. Och jag vill inte för en sekund säga att jag, eller vem som helst som ges månader av repetitioner, kan skapa det Suzanne Osten har skapat, hon är uppenbarligen ett sällan skådat geni. Men det jag vill säga är att den framtida Suzanne Osten inte skapas av samtidens kulturförutsättningar.

Varför inte?

Hur ofta har konstnärer idag utrymme att ställa lika underbara frågor som Suzanne Osten ställer i sina arbetsanteckningar (här återgivet utan sammanhang)?

”Medan vi förkastar terapeutisk teater för vuxna och avkräver vuxen­publiken svar och ställningstaganden, kan vi då nöja oss med ett så begränsat mål för barnpubliken?”

”Finns det möjlighet att gå vidare? Att utveckla en teaterform för barn där man förenar det som var vinsten med 60-talet, det vidgade samhällsperspektivet, med den här ’fördjupade’ synen på barnens problem.”

”En ständigt återkommande fråga är om barnen är barn före sin klassmässiga tillhörighet. Finns det en ’barngemenskap’ som binder samman starkare än föräldrarna klasstillhörighet?”

Och så vidare. Och så vidare.

Frågorna säger kanske mest till den nu själv yrkesverksamma konstnären. Som ser fokuset. Som ser friheten. Som ser frånvaron av de frågor hen själv ställer sig varje vecka i samtidens kulturutövande. Frånvaron av frågor som:

”Hur många av mina 75 deltidsdagar hos a-kassan försvinner om jag gör det här jobbet?”

”Ska jag gå arbetsförmedlingens starta-eget-kurs?” (NEJ!)

”På vilket sätt skapar mitt projekt regionalt mervärde och bidrar till Skånes utveckling och attraktionskraft?” (Autentisk fråga vid ansökan om kulturmedel från Region Skåne.)

Tragiskt nog har inte ens Osten klarat sig undan den försämring av villkoren som frågorna belyser. Efter att Stockholms stadsteaters chef Benny Fredriksson 2009 beslutat att lägga ner Unga Klaras verksamhet fick hon investera år av kamp för att rädda sitt livsverk. Unga Klara fick starta om som frigrupp och börja leta finansiering till verksamheten på egen hand. Idag lever gruppen mycket tack vare pengar från ett privat lotteriföretag. Eftersom Unga Klara fortfarande gör föreställningar av mycket hög kvalitet verkar samarbetet med företaget fungera. Låt oss bara hoppas att de inte någon gång i framtiden vill göra teater om barn till spelberoende föräldrar.

I en debattartikel publicerad i Helsingborgs dagblad (16 mars) ville skådespelaren och före detta (avgick i protest) teaterchefen på Borås stadsteater Monica Wilderoth diskutera denna pågående negativa förändring av konstens villkor.

Tidningen har sedan dess gett utrymme för en ambitiös debatt. Inlägg från talespersonen från alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna har publicerats. Som väntat kan talespersonerna inte på något sätt matcha tidningens vilja till debatt med motsvarande ambitionsnivå när det gäller innehållet i kulturpolitiken.

"Alliansens företrädare ska absolut inte göra något. De ser inget behov av förändring. De levererar istället pinsamt synkade och propagandistiska upprapanden om hur mycket de höjt kulturbudgeten."
 

Monica Wilderoth sammanfattar det hela utmärkt i sitt avslutande inlägg:

”Det här håller inte. Det finns ingenting i de svar jag läser där jag på allvar kan gå in och debattera. Det är för banala slutsatser, konstiga resonemang och till slut bara i dessa valtider, ett hopkok av allt som kan låta vackert och bra.”

En sak är dock tydlig i de svar som Wilderoth avrättar. Vägen till att förändra situationen för de svenska kulturutövarna är lång.

Alliansens företrädare ska absolut inte göra något. De ser inget behov av förändring. De levererar istället pinsamt synkade och propagandistiska upprapanden om hur mycket de höjt kulturbudgeten.

Alliansen säger sig ha ökat kulturanslagen i statsbudgeten med 15%. Man bortser i resonemanget helt från den ökande befolkningen och att kostnadsökningarna för konstnärerna under perioden varit högre än så. Än allvarligare än utebliven uppräkning är jobbskatte­avdragets påverkan på kommunernas ekonomi och den generalattack på A-kassan som genomförts sedan 2006. Att A-kassan under lång tid varit en av de viktigaste kulturfinansiärerna är förvisso bisarrt, men icke desto mindre sant.

Alliansen är inte beredd att lyssna på Wilderoths vittnesmål. I enlighet med den samtida alliansstrategin som går ut på att aldrig lyssna på någon som berättar om verkligheten förklarar de istället för Wilderoth att hon har fel.

Miljöpartisten talar om det svenska musikundret som ett gott exempel på hur kultur faktiskt kan vara lönsam.

Det är hemskt att läsa.

För även om det trots politiken görs mycket bra kultur håller vi på att slakta långsiktigheten i konstnärskapen till förmån för de trendiga och uppmärksamhetsfixerade ditona (för exempel på det senare, se min grupp Teaterrepubliken).

Vi håller på att ersätta den eftertänksamme, fördjupande äldre konstnären med hyperaktiva dygnetruntarbetande yngre förmågor.

Vi håller på att cyniskt exploatera konstnärernas vilja att nå ut med sin konst utan att ersätta dem för det, utan hänsyn till vad det kostar dem privat och vad det betyder för kulturen på sikt.

I ljuset av det är det hemskt att läsa kulturpolitikernas svar. Förvisso är det positivt att både MP och S säger sig måna om bättre och friare villkor för kulturutövarna och att Lars Ohly från V talar om kulturens egenvärde, men samtidigt lyfter ingen av dem fram ett enda kulturpolitiskt förslag som kan föra oss vidare från ordens manifestation om kulturens förträfflighet. (V beslutade på sin senaste kongress att kulturanslagen ska vara minst en procent av BNP. Varför ser inte Lars Ohly till att tala om det när han får chansen?)

"Samhället har inte råd med det här. Vi har inte råd att låta konstnärer drunkna i överbyråkratiska ansökningar, i administration av a-kassa eller i ändlösa bråk med föraktfulla kulturpolitiker."


Vad blir det för debatt och positionsframflyttning av oppositionspolitikernas välmenande men innehållslösa ord? Hur ska det nödvändiga förändringstrycket på maktinnehavarna uppstå? Hur ser utfästelserna om kulturens förträfflighet ut omvandlade i politisk handling?

Kulturfrågorna kommer inte bli centrala valfrågor den här gången heller. Så är det. Men kära kulturintresserade och -utövare, det är verkligen dags för kulturen att bli en central mandatperiodsfråga. Det är dags för kulturpolitiken att börja skapa det fredade rum för konstnärligt skapande som Suzanne Osten skriver om. Ett rum där konstnärer får vara konstnärer.

För samhället har inte råd med det här. Vi har inte råd att låta konstnärer drunkna i överbyråkratiska ansökningar, i administration av a-kassa eller i ändlösa bråk med föraktfulla kulturpolitiker.

Framför allt har vi inte den moraliska rätten att beröva framtidens medborgare de värden som Suzanne Osten och hennes likar genom sina konstnärskap gett till oss.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Teaterrepublikens kulturpolitiska önskelista

Inse att samverkanseffekter är gravt överskattade
• Kulturpolitikers faiblesse för tänkta synergieffekter orsakade av sammanslagningar, uppbyggande av resurscentra eller andra samarbeten är naiv och verklighetsfrånvänd. Kulturpengarna hamnar hos kulturadministratörer. Ge dem till konstnärerna istället.

Behandla alla kulturarbetare som anställda
• Små kulturutövare måste ha tillgång till organisationsnummer för att kunna söka pengar. Det gör dem inte till företagare. En förändrad syn inom området skulle minska problemen med A-kassan, Försäkringskassan och inte minst avsluta det omfattande användandet av skuggstyrelser i ideella kulturföreningar.

För den modige: utrota a-kasseberoendet
• Det tjafsas och lobbas mycket kring a-kassereglerna. Den riktige kulturpolitikern erkänner istället att det svenska kulturlivet inte ska finansieras av a-kassa utan av kultur­anslag.