I boken ”Lektion 11” går journalisten och författaren Ola Larsmo till botten med rasbiologins historia och visar hur tankarna spreds genom internationella nätverk.
– Idéer om att människan var helt programmerad av sin härkomst fick plötsligt stort genomslag efter förra sekelskiftet och trängde på bred front in i det allmänna medvetandet, säger han.
Stor politisk enighet
I Sverige var det en enig riksdag som 1921 röstade för bildandet av ett rasbiologiskt institut. Den politiska enigheten var lika stor bakom riksdagsbeslutet 1934 om införandet av en lag som gjorde det möjligt att tvångssterilisera människor. Sju år senare skärptes lagen av en riksdag utan skiljelinjer i frågan.
– Enigheten går genom alla partier, från höger till vänster. Frågorna sågs inte ens som kontroversiella och de invändningar som restes var få och kom från några enstaka individer, säger Ola Larsmo, som har läst samtliga riksdagsprotokoll.
Internationell rörelse
Tankarna om att man kunde dela in människor i raser stöddes av delar av vetenskapssamhället, som hade tjusats av den nya vetenskapen rasbiologi.
– Ett begrepp som rasbiologin går inte att förklara med något diffust om att det skulle bero på den tidsanda som rådde. Då fördunklar man vad det egentligen handlade om. Det rörde sig istället om en internationell och medvetet driven politisk rörelse med vetenskapliga förtecken, som blev till en succé som för en tid fick alla att gå i takt, säger Ola Larsmo.
Han hittar en rottråd till rasbiologin i 1700-talets upplysningstid. Från att ha definierat olika folkgrupper genom deras religiösa uppfattningar trängde tankar om att utgå
från utseende och geografiskt ursprung fram. Resultatet blev idén om att människan kunde delas in i olika raser, där det stora genomslaget kommer när den börjar användas i politiskt syfte.
Ett land som hade en nyckelroll var USA.
– Från politiskt håll uppstod ett behov av att hitta argument som gjorde det möjligt att hindra svarta från att bli fullvärdiga medborgare. De argumenten försökte man få fram genom forskning som kunde tas till stöd, säger Ola Larsmo.
Är den svenska rasbiologin något som vi i Sverige medvetet eller omedvetet har försökt sopa under mattan?
– Inte alls. Tvärtom finns det jättemycket skrivet om ämnet och hela min bok bygger på forskning som andra har tagit fram. Under 90-talet pågick en hård debatt om frågan i böcker och media. Sverige är också det enda land i Norden som gjort en statlig utredning av steriliseringspolitiken och dess konsekvenser, trots att sådana lagar fanns i alla våra nordiska grannländer. I Finland är det först nu som debatten börjar komma igång, säger Ola Larsmo.
Mycket i din bok påminner om stämningen i vår tid. Lever vi på nytt i en tid där många anammar rasistiska idéer utan att vara medvetna om det?
– Jag är rädd för det. Men då är det viktigt att komma ihåg att den moderna DNA-forskningen har slagit ihjäl rasismen en gång för alla. Att det är större genetiska skillnader mellan individer inom en grupp än de som kan hittas mellan olika grupper är ett vetenskapligt argument som håller hela vägen, säger Ola Larsmo.
Ett konkret exempel på hur falska uppgifter om historia sprids är SD:s valfilm från 2018 där den svenska socialdemokratin pekas ut som roten till nazismen. Filmen fick stor spridning internationellt och hyllades av Putins propaganda-sajt Sputnik. Enligt Ola Larsmo är det också i Putins Ryssland som dagens propaganda har sitt fäste.
– Att sossar var nazister är en av de tre saker som återkommer i det jag brukar beskriva som trollens trillingnöt. De andra två sakerna som sprids är att Putin är snäll och att vaccin är farligt, säger han.
Dagens propaganda sprids internationellt, främst via högertrollen på sociala medier.
– Ett stort problem är att vi har ett svenskt riksdagsparti som bidrar till spridningen av historieförfalskningar. Där hade jag önskat att de andra partierna på den borgerliga sidan tog tydligare ställning, säger Ola Larsmo.
Möts av hat och hot
Högertrollens propagandamaskin riktar också in sig på vetenskapsvärlden, där forskare som går emot den världsbild som sprids möts av hat och hot. Trots hoten borde forskarvärlden ta tydligare strid mot spridningen av falska uppgifter, anser Ola Larsmo.
– När SD:s valfilm först kom så skrev en rad experter på området i en gemensam debattartikel i DN att det som sas i filmen var historieförfalskning. Men det var en enda artikel medan filmen fortsätter att visas, trots att det är lätt att med fakta visa att det som sägs i filmen handlar om rena lögner, säger han.
