Det enda vi visste (genom det sedvanliga landsbygds-skvallret) var att familjen flyttat hit från Grankulla, och att killens pappa tydligen tjänade en massa pengar genom sitt jobb. Det nybyggda huset låg endast omkring 600 meter från skolhuset, men trots det fick killen varje morgon skjuts av sin mamma. Jag minns hur vi andra skakade på huvudet åt att någon kunde klemas bort på det sättet.
Samtidigt som vi gjorde vårt bästa för att sinsemellan uttrycka misstänksamhet gentemot den nya familjen var vi ändå väldigt fascinerande av dem. Den skeptiska attityden försvårades också av att killen visade sig vara irriterande trevlig. När han en dag under slöjdlektionen frågade om jag ville komma hem till honom efter skolan fanns det inte på tapeten att jag skulle tacka nej.
Jag minns inte mycket av hur huset såg ut inifrån, men jag minns att vi spelade ett av expansionspaketen (det med husdjur) till datorspelet The Sims som ingen annan i klassen ägde. Spelet kostade förmodligen bara runt 30 euro, men för en tioåring var detta en så tydlig markör för rikedom som det kunde bli.
De rikare blir allt rikare – varför upprörs vi inte?
Beteendet som jag och mina klasskamrater visade upp är på flera sätt talande för samhällets syn på rikedom. Då tänker jag inte specifikt på inställningen till våra snäppet rikare grannar, utan framför allt hur vi förhåller oss till dem som utgör den absoluta finansiella eliten.
Visst skakar vi på huvudet när vi får höra om de närmast astronomiska summor som Björn Wahlroos håvar in. Eller när vi läser om att 82 procent av den globala vinsten under 2017 gick till den rikaste procenten. Men samtidigt som vi skräms av fattigdom så verkar rikedom, inte minst med tanke på mediernas rapportering om de rikas lyxbostäder och drömsemestrar, snarare fascinera än uppröra.
Att det blivit mindre kontroversiellt att äga stora förmögenheter i takt med att de rikaste dragit ifrån resten av samhället framstår som paradoxalt. Globalt har den ekonomiska ojämlikheten växt i rask takt under de senaste 30 åren. Denna trend har givetvis inte uppstått i ett vakuum, utan kan snarare ses som en följd av den våg av skattelättnader för höginkomsttagare som genomförts i svallvågorna av Reagan och Thatcher (bland annat sänkta eller slopade skatter på förmögenhet, arv, fastigheter och bolag). Enligt en nyutkommen rapport kommer den rikaste procenten år 2030 att äga två tredjedelar av världens förmögenhet ifall den nuvarande trenden fortsätter.
I Sverige, som fortsättningsvis vill se sig själv som jämlikhetens starkaste bastion, växer för tillfället inkomstklyftorna snabbare än i något annat OECD-land. I Finland har samma trend ännu inte kunnat bekräftas, men jämfört med sifforna från 1980-talet tillfaller en markant högre procent av den totala inkomsten i dag de rikaste. Det är ingen tillfällighet att brödköerna, som i allt högre grad även består av unga, studenter och barnfamiljer, ringlar sig allt längre.
”Ojämlikhet dödar”, skriver sociologen Göran Therborn i sin senaste bok med samma titel. Forskningen visar att högre ekonomisk ojämlikhet inom ett samhälle (land, stat eller stad) går hand i hand med en högre grad av hälsorelaterade problem, såsom barndödlighet, kortare medellivslängd och högre droganvändning.
I ojämlika samhällen minskar möjligheterna för klassresor samtidigt som politiken polariseras. Eftersom lobbyverksamhet gentemot politiker förutsätter ett visst kapital så kan även hög förmögenhetskoncentration ses som ett hot mot en rättvis demokrati.
Alla dessa argument tyder på att inte enbart fattigdom, utan även ojämlikhet, bör betraktas som ett samhällsproblem. Att äga rikedom kan således uppfattas som problematisk eftersom detta är ett symptom på ojämlikheten. De rika är enbart rika eftersom de har tillgångar som majoriteten saknar – tillgångar som i teorin kunde fördelas ut jämnare för att råda bot på de samhällsproblem som ojämlikhet skapar. Är dödligheten och polariseringen ett pris som vi anser att är värt att betala?
När ekonomisk ojämlikhet debatteras tenderar fokus att ligga på de fattiga – trots att dagens klyftor främst är ett resultat av att de rika drar ifrån de övriga. Varför anser då inte flera att miljardärernas tillgångar i större utsträckning borde gå till flyktingar eller fattiga pensionärer?
Varför upprör rikedomen så lite?
Förtjänar de rika sin förmögenhet?
”Rikedom är bättre än fattigdom, om inte annat så av ekonomiska skäl”
– Woody Allen
Forskarna har ägnat betydligt mer tid åt att utforska fattigdom än rikedom. Det är inte särskilt förvånande, eftersom fattigdom vid första anblick framstår som både lättare och viktigare att definiera. Vilka ”krav” som en familj ska uppfylla för att räknas som fattig har konkret kunnat mätas genom att räkna ut hur långt familjens inkomst räcker gällande sjukvård, skolgång, livsmedel och annan konsumtion. Baserat på detta har forskare och politiker argumenterat sig fram till olika fattigdomsgränser, som sedan använts som underlag när det ska slås fast vem som har rätt till bidrag från staten.
Debatten om bidragen begränsar sig dock inte till en fråga om inkomst. För att de fattiga ska erhålla sina bidrag måste de i regel leva upp till en rad andra villkor. Begreppet ”de oförtjänt fattiga”, som härrör från den viktorianska tiden, har använts för att belysa hur de fattiga delas upp i två läger: de som förtjänar vår hjälp eftersom de hamnat i fattigdom på grund av orättvisa faktorer, och de som själva anses ha åstadkommit sin fattigdom (t.ex. genom lättja, slöseri eller vårdslöshet) och därmed får skylla sig själva.
Under förra året debatterades i Finland den finska regeringens nya aktiveringsmodell, som förutsätter att arbetslösa ska delta i ”sysselsättningsfrämjande service” ifall de vill behålla nivån på sina bidrag. Debatten är ett aktuellt exempel på hur denna uppdelning av fattiga kan ta sig uttryck. I slutändan handlar fattigdom således inte endast om ekonomiska tillgångar – vilka som anses förtjäna samhällets solidaritet är i högsta grad en moralisk fråga.
Samhället har däremot inte varit lika intresserat av att ställa samma moraliska krav på sina rikaste medborgare. Det här kan delvis förklaras av att de rika inte är i behov av traditionella former av bidrag – även om skattesänkningarna som genomförts under de senaste decennierna definitivt kunde räknas som en form av statligt stöd. I takt med att den ekonomiska ojämlikheten skjutit i höjden har dock en växande skara av forskare börjat argumentera för att vi även måste börja diskutera rätten till stora förmögenheter. Istället för att enbart fokusera på huruvida de fattiga förtjänat sin fattigdom borde vi även ifrågasätta huruvida de rikaste verkligen förtjänar sin rikedom. Inte i juridisk mening, utan moralisk.
Den filosofiska frågan jag i det här skedet vill ställa är inte huruvida alla människor borde äga lika mycket, utan hur mycket mera en människa har rätt att äga i jämförelse med andra. Frågan är inte minst viktig med tanke på den armada av samhällsproblem som ökad ekonomisk ojämlikhet för med sig.
Hur kan man då argumentera för eller emot att de rika är förtjänta av sin förmögenhet? Är dagens finansiella elit, för att spegelvända det viktorianska begreppet, ”förtjänt rik” eller ”oförtjänt rik”? Enligt den brittiska forskarduon Karen Rowlingson och Stuart Connor är det framför allt tre kriterier som kan användas för att avgöra huruvida någon förtjänar sin förmögenhet: 1) Motivation för att skapa välstånd; 2) Belöning för hårt arbete; 3) En god karaktär. Låt oss utforska dessa var för sig.
1. Förmögenhet som motivation för att skapa välstånd
”Man får hämta pengarna där de finns: hos de fattiga.”
– Alphonse Allais
Det första argumentet hävdar att rikedomen inte är problematisk eftersom hela samhället får skörda frukterna av de rikas hårda arbete. Argumentet kan sammanfattas i det som brukar kallas för ”trickle-down ekonomi”: ju mer förmögenhet som skapas i samhällets toppskikt, desto mer resurser kommer indirekt att sippra ner till de övriga samhällsklasserna. De som hänvisar till trickle-down-teorin i samhällsdebatten argumenterar dock sällan för att detta sipprande ska ske genom hög beskattning, utan snarare det motsatta: om de rika beskattas mindre kommer de att investera mera i sina företag, anställa fler och därmed bidra till att minska arbetslösheten och bidragsberoendet.
Även om argumentet betonar den kollektiva nyttan så är det individen som står i centrum. Om människan inte belönas med en personlig förmögenhet för sin insats så kommer hen inte vara tillräckligt motiverad att skapa välstånd för andra. Jag är säkerligen inte den enda som uppfattar denna syn på människans solidaritet som tämligen krass. Och även om lönen självklart spelar en roll för att motivera folk att gå till jobbet, så är det inte samma sak som att hävda att högre lön automatiskt leder till högre produktivitet.
I boken Rich Britain frågar sig författaren Stewart Lansley om efterkrigstidens entreprenörer, som var avsevärt tyngre beskattade, verkligen var mindre motiverade att arbeta jämfört med dagens rika elit? Skulle cheferna på Goldman Sachs eller Nordea verkligen sluta arbeta om deras bonusar var lite lägre?
Det huvudsakliga bekymret med trickle-down är att det egentligen inte finns några bevis för att teorin fungerar inom ramen för dagens globala ekonomi. Istället för att återinvesteras i den egna verksamheten har en betydande andel av de stora förmögenheterna som skapats i kölvattnet av skattesänkningarna delats ut till aktieägarna och sedan skeppats iväg till olika skatteparadis. De senaste årens avslöjanden kring Panama- och Paradisdokumenten skvallrar om en strävan bland dagens rika elit att dela med sig så lite som möjligt av sin rikedom.
2015 släppte till och med Internationella Valutafonden IMF – en av de stora institutionerna som allra ivrigast hejat på nyliberala ekonomiska reformer – en rapport som slog fast att BNP sjunker när de rikaste erhåller en allt större del av den totala inkomsten. Måhända hade trickle-down fungerat bättre i ett samhälle där det inte var möjligt att smidigt flytta kapital över gränserna, men dagens ekonomiska klyftor tyder på att vi i dag snarare bevittnar en ”trickle-up ekonomi”. Kapitalägarna skördar frukten av de anställdas arbetsinsats och håller en allt större del av kakan för sig själva.
2. Förmögenhet som belöning för hårt arbete
”Lätta förtjänster gör tunga penningpungar.”
– Francis Bacon
Kriterium nummer två individuella insatsen. De som tjänat ihop sin förmögenhet genom hårt och ansvarsfullt arbete förtjänar att belönas rikligt. Det är lätt att se hur detta argument utgör ett tveeggat svärd: genom att hävda att hårt arbete ska belönas med rikedom kan en samtidigt legitimera fattigdom som en rättvis konsekvens av avsaknaden av hårt arbete. Argumentet kan även spåras hos dem som förespråkar skattelättnader för höginkomsttagare genom att hävda att staten inte bör ”straffa” de rika för deras hårda arbete.
När Connor och Rowlingson applicerar argumentet på dagens rika elit är det framför allt två frågor som väcks. För det första så härstammar en stor del av rikedomen som dagens rika äger från faktorer som inte har särskilt mycket med personlig ansträngning att göra. Enligt siffror från Oxfam utgörs en tredjedel av världens dollarmiljardärers förmögenhet av ärvda tillgångar. Även om dagens super-rika må vara en mindre homogen grupp jämfört med tidigare så hämtas dess medlemmar fortfarande från en relativt sluten cirkel.
Det smartaste sättet för bli rik verkar fortsättningsvis vara att välja sina föräldrar klokt.
För det andra, vem är det som har rätt att definiera vad som avses med hårt och ansvarsfullt arbete? Jag tänker på alla timmar mina vänner som jobbar som sjukskötare, närvårdare eller lågstadielärare ägnar åt att ta hand om våra sjuka och uppfostra kommande generationer. De flesta av oss skulle säkerligen beskriva detta arbete som både hårt och ansvarsfullt – men trots detta tillhör dessa yrkesgrupper definitivt inte dem som tjänar några stora summor.
Det brukar påstås att hegdefondmäklare och näringslivstoppar förtjänar sina höga bonusar på grund av allt ansvar och den stress som deras arbete innebär, men i jämförelse med stressen som sjuksköterskan upplever när hen springer mellan salarna på en underbemannad avdelning faller argumentet platt. Enligt den senaste rapporten från LO är svenska direktörers relativinkomst drygt 55 gånger större än vad en genomsnittlig industriarbetare tjänar. Även om en anser att direktörens arbete (inkluderat diverse styrelseuppdrag som följer med positionen) är viktigare än arbetarens, är det rimligt att påstå att det är 55 gånger viktigare?
Liksom många andra växte jag upp med att läsa om Joakim von Ankas äventyr. Jag var speciellt förtjust i Don Rosas serie ”Farbror Joakims liv”, där läsaren får följa med hur Joakim tar sig från skoputsare i Glasgow till att bli världens rikaste anka. Något han gör genom att vara ”smartare än de smartaste och tuffare än de tuffaste”.
I medierna matas vi med historier om människor som mot alla odds arbetat sig från fattigdom till rikedom. Oprah Winfrey är ett exempel, Romelu Lukakus väg till det belgiska landslaget ett annat. Samtidigt som dessa historier säkerligen kan vara inspirerande så bidrar de indirekt till att berättiga ojämlikheterna. Vi ska bara jobba lite hårdare, så kommer belöningen.
Det uppstår en skev verklighet när samhället basunerar ut ”osannolika” berättelser utan att ifrågasätta de strukturer som gör dessa berättelser till just osannolika. Även om Oprah, Lukaku och Farbror Joakim lyckades är det trots allt en överväldigande majoritet som aldrig tar sig ur fattigdomen oberoende av hur hårt de arbetar. Men deras historier ¬ – den ”sannolika” berättelsen – får vi sällan höra om i sommarprat eller tv-studior.
3. Förmögenhet berättigas av en god karaktär
”Filantrop: en rik (och i regel flintskallig) gammal man som lärt sig att le medan samvetet muddrar hans fickor.”
– Ambrose Bierce
Det sista kriteriet skiftar fokus från arbetsinsats och motivation till det något mer abstrakta argumentet att de rika kan sägas förtjäna sin förmögenhet om de uppvisar ett gott beteende. Rent konkret brukar kriteriet användas för att hävda att de som generöst väljer att dela med sig av sina tillgångar är mer förtjänta av sin förmögenhet än de som pantar på pengarna. De rikas välgörenhetsarbete är ett återkommande förstasidesstoff i medierna, vilka har förvandlat Bill Gates till en slags omslagspojke för miljardärer. I Sverige var Ingvar Kamprad beundrad för donationerna han gjorde via sin stiftelse, inte minst eftersom han mot slutet av sitt liv upprepade gånger skänkte pengar till äldrevården.
Vad finns det då för invändningar mot dessa donationer? Även om de rikas välgörenhetsorganisationer otvivelaktigt spelat en roll i bekämpandet av fattigdom så är det viktigt att understryka att stiftelserna vilar på en ideologisk grund. Den danska idéhistorikern Mikkel Thorup använder sig av begreppet ”filantrokapitalism” för att belysa hur den finansiella eliten genom sina donationer framställer kapitalismen som lösningen på samhällets orättvisor. Genom att peka på välfärdsstatens ineffektivitet och tillkortakommanden (som ju kan sägas vara en konsekvens av de skattelättnader som de rika tvingat fram genom hot om skatteflykt) skapas bilden att det inte existerar någon konflikt mellan de rikas och de fattigas intressen.
Snarare gör de rika sitt bästa för att porträttera sig som de fattigas bästa (och möjligen enda) vän. När de ekonomiska klyftorna ökar blir filantropin allt viktigare för de rika, eftersom den selektiva generositeten utgör en slags sista utpost för att berättiga den nuvarande ekonomiska ordningen. Enligt Thorup bör donationerna således inte ses som ett uttryck för ”extrem generositet”, utan istället som ett sätt att upprätthålla ”absurd ojämlikhet”.
Utöver detta är det befogat att fråga sig hur generösa de kända filantroperna i själva verket är? När vi läser om att Ingvar Kamprad skänkt fem miljoner kronor till ett ålderdomshem i Älmhult låter det givetvis som en enorm summa, men i förhållande till den bortgångna Ikea-grundarens totala förmögenhet är det ju inga stora pengar det rör sig om. Flertalet studier har tvärtemot visat att de rika i själva verket skänker en mindre andel av sin inkomst till välgörenhet jämfört med fattiga.
Michael Edwards skriver i Just Another Emperor att filantrokapitalismens frammarsch placerar oss i ett vägskäl där vi måste bestämma oss för hur vi vill att vårt framtida välfärdssamhälle ska fungera. Ska vi satsa på folkvalda politiker och omfördelning via skatter, eller nöja oss med smulor från den rika mannens bord?
#inteallarika?
”Pengar är som saltvatten. Ju mer vi dricker, desto törstigare blir vi.”
– Arthur Shopenhauer
Att tala om ”de rika” på detta generaliserande sätt är givetvis en förenkling av verkligheten. Alla rika gömmer inte sina pengar i skatteparadis, lika lite som alla rika driver välgörenhetsstiftelser. Vem vi uppfattar som oförtjänt rik (eller fattig) är givetvis en ideologisk åsikt. Men Connor och Rowlingsons slutsats, att inget av de tre ovanstående argumenten är tillräckligt för att berättiga dagens enorma klyftor, är svår att invända emot.
I och med att vi känner till samhällsproblemen som uppstår som en följd av ekonomisk ojämlikhet uppstår en given följdfråga: varför finns det så lite organiserat motstånd mot att de rikaste tillåts dra ifrån resten av samhället (Occupy Wall Street-rörelsen får ursäkta)?
Ett möjligt svar kan vara att individualiseringen av samhället gjort att allt fler i dag anser att de rika förtjänar sin förmögenhet. Sociologen Steffen Mau argumenterar för att orsaken till att den ekonomiska ojämlikheten tillåts fortgå är att dess effekter fortfarande inte drabbat den breda medelklassen. Ju bättre ställt medelklassen har det, desto mindre benägna tycks dess medlemmar vara att rösta solidariskt med de fattiga.
Enligt Mau kan vi med andra ord tala om en socialdemokratisk paradox: de senaste decenniernas omfördelningspolitik har gjort medelklassen så välmående att denna nu börjat söka sig högerut på den politiska skalan. Inte nödvändigtvis för att medelklassröstarna själva strävar efter att bli miljonärer, utan kanske snarare av rädsla för att de själva ska halka ner i fattigdom.
Se till mig som förmögen är
”Ingen som stöter på välstånd gör det utan att också stöta på fara”
– Heraclitus
De är i klyftan mellan fattig och rik som rädslan uppstår. I Sverige har antalet bostäder som är kopplade till en larmcentral ökat från 300 000 till 450 000 enbart under de senaste fyra åren. Fastän de rika i teorin skulle ha råd att bosätta sig varsomhelst så innebär deras rädsla för omvärlden att de är begränsade till ett fåtal områden. Debatten om segregation brukar i regel kretsa kring fattiga stadsdelar med utbredd kriminalitet. Men det är dessa grindsamhällen, dit endast de rikaste av de rika äger tillträde, som utgör samhällets verkliga no go-zoner.
Socialgeografen Daniel Dorling beskriver hur de rikas självvalda isolering från resten av samhället inte begränsas till den fysiska bostaden, utan även till vem de umgås med, vem de gifter sig med och vem deras barn tillåts gå i skola med. Enligt honom förvandlas grindsamhället till en moralisk fristad där de rika, väl medvetna om den ökade ojämlikheten i samhället, tillsammans kan fly in i en fantasivärld där de uppfattar sig själva som överbeskattade och missförstådda av omvärlden. Att de rika i allt större utsträckning lever isolerade liv kunde vara en förklaring till varför så många inte drar sig för att placera sina pengar i skatteparadis. Ju mindre kontakt med andra samhällsklassers vardag – desto lättare att förtränga den verklighet man lämnat bakom sig.
Men den ökade rädslan drabbar inte enbart dem som befinner sig högst upp på den ekonomiska stegen. Jag bor själv i ett radhusområde vars innergård omringas av ett stängsel med taggiga toppar, och genom mitt fönster blickar jag ut över det taggtråd-försedda stängsel som grannhuset smällde upp för några veckor sedan.
Nobelpristagaren Joseph Stiglitz har argumenterat för att vi istället för trickle down ekonomi borde tala om ”trickle down beteende”. De rikas tillgångar sipprar inte ner till samhället – det gör däremot deras rädsla för människor som har det sämre ställt. Det här är en möjlig förklaring till den våg av främlingsfientlighet som håller ett allt hårdare järngrepp om den vita arbetarklassen. Frustrationen över den osäkra arbetsmarknaden och de låga pensionerna riktas inte mot de rikas förmögenheter – utan mot ännu mer utsatta delar av samma arbetarklass, såsom invandrare, tiggare och flyktingar.
Alliansen som upprättats mellan fattig och rik förkroppsligas kanske bäst av Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Genom att peka ut invandrare, och inte nollorna på sitt eget bankkonto, som orsaken till den ekonomiska kräftgången lyckades miljardären Trump med konststycket att framställa sig själv som de fattigas bästa vän. Valresultatet signalerar en trend inom politiken där samhällets orättvisor inte ska lösas genom att ta från dem som har mest, utan genom att demonisera och stänga ute dem som har minst. Eller för att citera Bad Religions klassiska sångrad: ”This is a tale of Robin Hood in reverse”.
Hurudant samhälle vill vi ha?
I april medverkade Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne när en ekonomisk rapport från OECD (som slog fast att inkomstklyftorna ökar allra mest i Sverige, Danmark och Finland) presenterades på det svenska finansdepartementet. När Lemne fick frågor om de rikas växande försprång sade hon att det inte är ett problem, och att vi kommer behöva lära oss att hantera ännu större skillnader.
– Jag tycker inte att avundsjuka är en bra grund för politik, så hur håller vi avundsjuka utanför systemet? frågade sig Lemne.
Detta kommer alltså från en person som varje månad kvitterar ut en lön på närmare en halv miljon kronor. Hennes kommentar är ett bra exempel på hur samtalet om rikedomen i dag inte tillåts komma igång på allvar. Avundsjukskortet är och förblir ett effektivt sätt att kväva en obekväm diskussion.
”De rika behöver inte det de har och de fattiga har inte det de behöver”, skriver Göran Greider och Åsa Lindeborg i Populistiska manifestet. Med tanke på den lyxindustri som växt fram för att de rika ska ha något exklusivt att lägga sina pengar på, och att en extra miljon inte tycks öka känslan av lycka, är det svårt att vända sig emot det argumentet. Inte minst eftersom de rikaste i sin vardag inte ens skulle märka av en marginell skatteökning, som i sin tur skulle kunna utgöra ett betydande tillskott till skolan, vården och andra välfärdsinsatser.
Ojämlikhet handlar inte bara om de fattiga, utan även om de rika. För att debatten om ojämlikhet ska vara konstruktiv och rättvis bör vi därmed även börja blicka uppåt i samhällshierarkin.
De rika bor trots allt fortsättningsvis på samma planet som de fattiga.
Artikeln bygger delvis på skribentens masteruppsats ”Silence is Golden: a critical discourse analysis of the representation of Swedish billionaires and economic inequality in four Swedish newspapers”.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
