Även om det är sant att många politiska projekt använt etiketten kommunism under det senaste århundradet, var deras anspråk varken korrekt eller – som vi snart ska se – tekniskt möjligt. ”Kommunism” används här för ökad precision; syftet är att benämna ett samhälle där jobb inte finns, där brist ersatts med överflöd och där arbete och fritid smälter ihop. Med tanke på de möjligheter som den tredje omstörtningen skapar, med framväxande extremt utbud av information, arbete, energi och naturresurser, så bör det inte bara ses som en passande vision för vår tid, utan en som var omöjlig att sträva efter tidigare. Helautomatisk lyxkommunism är inte grunden för de trender som utgör den tredje omstörtningen – det är deras slutpunkt.
Om vi vill.
Framtidschock 1858
Oavsett hur människor reagerar på ordet ”kommunism” så är ordet förknippat med en person i synnerhet – Karl Marx. Det var han som påstod sig se konturerna av en ny värld i just det ögonblick då den industriella kapitalismens låga brann som klarast.
Därmed inte sagt att Marx var den enda som trodde att kapitalismen skulle ta slut, eller att den skulle övergå i något annat. I detta avseende hade han sällskap av bland annat de två 1900-talstänkarna John Maynard Keynes och Peter Drucker, som trots att de var kritiska mot Marx hade en liknande syn på hur kapitalismen skulle kunna leda till ett system bortom sig själv. Genom att placera Marx vid sidan av båda dessa tänkare och granska hur var och en av dem såg på relationen mellan brist, kapitalism och utopi, så kan vi teckna en tydligare bild av vad han menade med kommunism. En ofta förbisedd aspekt av Marx tänkande är hans erkännande av kapitalismens tendens att gradvis ersätta arbete – djurs och människors, fysiskt och kognitivt – med maskiner. Av alla motsättningar i systemet var det i synnerhet denna som gjorde det till en potentiellt befriande kraft. Det förklaras tydligast i “Maskinfragmentet”, ett kort men viktigt utdrag ur den mycket större Grundrisse. Anledningen till att du troligen aldrig hört talas om någon av dem förut är att Grundrisse, till skillnad från de mer kända Kommunistiska manifestet eller Kapitalet, aldrig var mer än en rad ofärdiga manuskript som förblev opublicerade på tyska fram till 1939. Än värre är att texten inte översattes till engelska förrän 1973. Följden är att dess klarsynta observationer utövade begränsat inflytande på 1900-talets kommunistiska projekt.
Det var en tragedi, för i Grundrisse möter vi inte bara den första analysen av teknologins evolution under kapitalismen, men också de möjligheter den skapar. Som Marx så minnesvärt formulerade det i ”Fragment om maskiner”:
Istället är det så att kapitalet använder maskinen endast om den sätter arbetaren i stånd att arbeta en större del av sin tid för kapitalet, att förhålla sig till en större del av sin tid som till något som inte tillhör honom själv, att arbeta längre för en annan. Genom denna process reduceras den kvantitet arbete, som är nödvändig för produktion av ett visst objekt, till ett minimum, men detta bara om ett maximum av arbete därmed skapar värde i ett maximum av sådana objekt. Den första aspekten är viktig eftersom kapitalet här - helt oavsiktligt - reducerar det mänskliga arbetet, förbrukningen av kraft till ett minimum. Detta kommer det frigjorda arbetet till godo och är betingelsen för dess frigörelse.
Marx kunde inte ha varit tydligare: konkurrensen tvingar kapitalister till innovation inom produktionen. Det leder till ett evigt experimenterade med arbetsflöden och teknologier, i ständig jakt på ökad effektivitet. Marknadens logik kräver att kapitalister måste producera varor och tjänster så billigt de kan, och tvingar dem att hela tiden minska kostnader, vilket i sin tur leder till en evig cirkel av automatisering av arbetsuppgifter och hela yrken – till att människor ersätts med maskiner. Men det som genererar enorma mängder lidande och exploatering under kapitalismen kan under ett annat system utgöra en fantastisk möjlighet.
1987 publicerade den amerikanska vetenskapsakademien en rapport med titeln Teknologi och arbetslöshet. I den upprepas, nästan ord för ord, Marx kritik av teknologisk förändring under kapitalismen, med den avgörande skillnaden att rapportens författare ser sådan förändring som enbart positiv:
Historiskt sett, och enligt oss för överskådlig framtid, har minskningar i den nödvändiga arbetstiden per producerad enhet till följd av nya processteknologier alltid vägts upp och kommer att vägas upp av de positiva sysselsättningseffekterna av den expansion av den totala produktionen som i allmänhet inträffar.
Så trots att produktionen blir mer och mer effektiv och trots att fritid värderas som en samhällelig nyttighet, så leder inte ökad produktivitet till mer fritid utan helt enkelt till produktionen av fler varor och tjänster. Till försvar för dess anhängare så bygger det här synsättet inte bara på ekonomisk ortodoxi utan också på två århundraden av observerad utveckling under kapitalismen. Skillnaden mot Marx i Grundrisse är att han ansåg att det finns ett alternativ, och att det bara är genom sin strävan efter det som människan kan uppnå frihet.
Kommunism: en värld bortom brist
Trots att politiska opinionsbildare gärna framställer Marx som en idealistisk drömmare, upprepade han flera gånger sin motvilja mot att beskriva hur kommunismen egentligen skulle kunna se ut – det han avfärdade som ”recept för framtidens kök”. En sådan ödmjukhet är på sätt och viss beundransvärd, men också irriterande eftersom en av de skarpaste tänkarna när det gällde att beskriva det framväxande systemets brist också var väl lämpad att åtminstone antyda vad som skulle kunna ersätta det. Marx åsikt var istället att arbetare i kamp var de enda som kunde nå fram till konkreta lösningar. Vissa av det nya samhällets drag var han säker på, trots allt. Ett var att kommunismens ankomst skulle innebära slutet på varje åtskillnad mellan arbete och fritid. På ett mer grundläggande plan skulle den markera mänsklighetens utträde ur det han kallade ”nödvändighetens rike” och inträde i ”frihetens rike”.
Men vad innebar det? För Marx var nödvändighetens rike platsen där vi ”kämpade mot naturen för att fylla våra behov och upprätthålla och reproducera liv” – med andra ord var det en värld definierad av brist, något som konfronterat människan sedan våra hominida förfäders tid. På Marx tid var det den klassiska politiska ekonomins centrala fråga: hur kan vi effektivt och rättvist fördela resurser i en värld där dessa är begränsade?
För Marx var nödvändighetens rike så väldigt att det till och med inkluderade socialismen. Detta eftersom den, liksom kapitalismen, hade inslag som arbete och brist – även om dessa var mer rationaliserade och mer socialt rättvisa i ett system underkastat demokratisk kontroll. Även om den utan tvekan var att föredra framför kapitalismen, och värd att aktivt kämpa för, var socialismen för Marx ett steg på vägen mot något annat: kommunismen och frihetens rike.
Detta präglades, i sin tur, inte bara av en avsaknad av ekonomiska konflikter och arbete, utan av ett spontant överflöd liknande Hesiodos eller Telecleides Gyllene ålder, eller det bibliska Eden. Men till skillnad från i klassisk grekisk poesi eller religiösa skrifter såg Marx detta som ett projekt att sikta mot snarare än ett mytomspunnet förflutet att vörda. Ett rike av överflöd bortom vår föreställningsförmåga var inte något att längta tillbaka till eller åtnjuta i livet efter döden – det var ett politiskt projekt att sträva mot här och nu. Det var kommunism.
Trots påståendet att Marx förespråkade våldsam revolution trodde han i själva verket aldrig att övergången från kapitalismen skulle vara en helt och hållet politiskt process – något som var lika enkelt att uppnå som att ersätta en grupp härskare med en annan. Den innebar så klart klasskamp och att arbetarklassen vann den politiska makten, men den förutsatte också nya idéer, teknologier och sociala relationer. Marx såg arbetarklassen som nyckeln till framtidens samhälle, men bara eftersom arbetarklassens revolution var den enda som kunde eliminera arbetet och därmed alla klasskillnader.
Trots upprepade maningar till arbetarklassen att befria sig själv, trodde Marx alltså inte att arbete gör oss fria – eller att arbetssamhället utvidgar mänsklighetens potential. Tvärtom ansåg han att kommunismen bara var möjlig när vårt arbete – där våra kognitiva och fysiska ansträngningar blandas med världen – blivit ett medel för självförverkligande snarare än ett medel för överlevnad. Marx såg detta som beroende av teknologins utveckling: ju mer utvecklade produktivkrafterna blev, desto större blev deras kapacitet att erbjuda ett nytt slags samhälle där arbete och fritid skulle smälta ihop med varandra:
I en högre fas av det kommunistiska samhället – när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare – först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov.
Med kommunismen skulle varje distinktion mellan mentalt och fysisk arbete försvinna och arbetet bli mer likt leken. Det skulle också innebära ett samhälle med större kollektiv rikedom, där såväl alla grundläggande behov som kreativa begär är tillfredsställda. Det är här lyxen kommer in i bilden. I ett tillstånd av brist representerar begreppet lyx det som är bortom nyttan, per definition något utöver det nödvändiga. När information, arbete, energi och råvaror blir allt billigare – och vi lämnar arbetet och den gamla världens begränsningar bakom oss – så visar det sig att vi inte bara kommer att tillfredsställa alla våra behov, utan också upplösa gränsen mellan det nyttiga och det vackra. Kommunismen är lyxig – annars är det inte kommunism.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
